Kristus är uppstånden

Påskdagshögmässa i Stensjökyrkan
20 april 2025
Anna Sophia Bonde
Texter
GT 2 mos 15:1-11
Epistel 1 Kor 15:12-21
Evangelium Mark 16:1-14
<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord

I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Amen  
De som tagit sig igenom Röda havet och blivit räddade undan Faraos soldater sjöng:

Herren är min kraft och mitt värn,

han blev min räddning.

Han är min Gud,

honom vill jag prisa,

min faders Gud,

honom vill jag lovsjunga

Detta är den första sången i Bibeln och den uppkommer spontant. Ibland blir det så för människan att hon ropar till Gud. Det kan vara i stor nöd eller stor glädje. Det sistnämnda kallar vi ”lovsång”.

En underbar sak med gudstjänsten är att den ger oss utrymme att lovsjunga Gud för vad Han gjort i vårt liv. När vi varit med om att Gud gripit in, när vi har något att tacka för – då ska vi göra det! Det är ett behov vi har, att få göra det. När vi gör det, då blir relationen mer på riktigt. Håller vi inne med sådant som är viktigt – ja, då kommer det in dissonans i relationen.

Detsamma med vår nöd. Vi behöver tala med Gud om det som viktigt, också sådant vi skäms över, sånt vi inte vill prata med någon människa om. Det behöver komma till uttryck. Om vi inte säger det till Gud så kommer det att sippra fram på andra sätt, andra, inte lika konstruktiva. Vi kommer att känna behov av att tröstäta, eller trösta oss med shopping, eller att vi tittar för mycket på tv, eller tittar på olämpliga saker, eller att vi allmänt flyr in i det ena efter det andra.

Om, som den här gudstjänsten kommer att påstå, Jesus har uppstått från de döda, då är Gud en stor Gud. En Gud med makt att gripa in i varje, tänkbar situation, i varje, tänkbart problem. Låt oss därför be och bekänna:

Predikan

Den kommentar som jag har läst i år berättar såhär: Dagen efter sabbaten ägde en viktig skördeceremoni rum i templet. I 3 Mos 23:10 föreskrivs att en kornkärve, en omer, skulle skördas och bäras fram som ett speciellt förstlingsoffer till Herren. Enligt Torahn kunde man inte använda eller äta någon säd eller några sädesprodukter förrän den första omern säd av det nya årets skörd mognat, skördats och framburits i templet. Budet om omern, kornkärven (korn, eftersom det är det första sädesslag som mognar i Israel) skulle vara en påminnelse för Israel att landet och det som producerades där först och främst tillhörde Gud. Först när denna kärve var skördad och offrad i templet ansågs resten av skörden kosher, ok att äta.

Ett förstlingsoffer, så beskriver Paulus idag, i 1 Kor 15, Jesus. Han är den som har uppstått först. Så småningom ska alla uppstå på liknande sätt.

Detta var en het potatis i församlingen i Korint, inte alla trodde på uppståndelsen. Och även om vi inte uttryckligen har en sådan kultur tror jag ändå att vi ibland, också vi, kan ha svårt för tanken på uppståndelsen. Kanske inte att Gud väckte Jesus, men att vi själva ska få vara med om något liknande. Paulus skriver: gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.

Det pågår inte särskilt mycket undervisning om himlen i den här tiden, i vår del av världen. Ibland kan det verka som att det är något som det är bäst att förbigå med tystnad. Fastän Bibeln är så uttrycklig så är det inte säkert att vi har någon vidare längtan till det eviga livet. Det kan mycket väl hända att vi nöjer oss med detta livet, att vi tycker att det räcker. Men Paulus verkar mena att kristen tro utan tro på uppståndelse, att det är något helt meningslöst.

Ibland undrar jag om inte en kristen tro utan tro på uppståndelse är möjlig endast om man har det rätt så bra i sin tillvaro. Bra ekonomiskt, bra med sina relationer. Då kanske det blir så att man misstänker att det bara kan bli sämre än vad det är nu. Eller bättre på ett sätt som man inte har lust att förbereda sig för.

T ex så utgår ju mycket av Jesu undervisning från tanken på att de som Han uppmuntrar att vara generösa, vända andra kinden till osv, att de har RÅD att vara generösa. För att den som de får ifrån, där finns det alltid mer att hämta. Om man däremot tänker att det man har, det man gnetat ihop för sig själv, kanske under stor möda, det är också ens RÄTT att behålla.

Ett extremt exempel på den här hållningen är Scrooge, i Charles Dickens En julsaga. Han har jättemycket, men känslan hos honom är att han är fattig och utmärglad och därför med näbbar och klor måste hålla fast vid det han har. Han anser sig inte ha råd att ge bort något. Motvilligt låter han sin trogne medarbetare få ledigt på juldagen. Denne trogne medarbetare har det inte fett, han har en stor familj, de är fattiga – ändå bjuder han Scrooge att komma hem till dem och fira jul. Han har en inre generositet som inte beror av yttre omständigheter. Han verkar ha andra tillgångar, sådana som kanske inte syns.

När Jesus varnar oss för att inte samla i ladorna, för att det när som helst kan tas ifrån oss, så är det också en varning till oss i den kristna, ordnade medelklassen i Sverige 2025. Vi har samlat rätt mycket i ladorna. Och i värsta fall så innebär det att vår tro inte går särskilt djupt. Eller att vi spelar dubbelt. Vi vill ha tron och det livet – men vi sparar också vid sidan om. Man vet ju aldrig.

När jag säger ”sparar” menar jag inte att det skulle finnas något förbud i Jesu undervisning mot sparande. Det jag menar är att vi ska vara observanta så att vi inte har ett mindset på söndagen och ett resten av veckan. De är tänkta att höra ihop.

Och om vi tar Jesus på allvar, så vill Han bjuda in oss sin generositet. Han vill att vi litar på Honom så att vi vågar vara generösa, gå utanför vår comfort zone.

Därför: om vi plötsligt en dag känner en oresonlig längtan att bjuda en person på fika som vi egentligen aldrig umgås med så ska vi överväga om det är något som den Helige Ande manar oss till. Om vi plötsligt en dag får reda på att en bekant har ont om pengar, då kan vi ta det med Gud i bön om vi är kallade att tjippa in. Om vi plötsligt en dag…ja, ni fattar.
Var lite observanta såhär i den nymornade påsktiden. Det kan vara så att Jesus kallar er in – oss – i ett nytt, innerligare lärjungaskap, att Han kallar oss in i en större överensstämmelse mellan vad vi säger och tror – och hur vi faktiskt lever.

Det kan vara så att vi tänker som kvinnorna på väg till graven: vem skall rulla undan stenen åt oss? Hur ska de olika svårigheter som skulle kunna ligga framför, hur ska vi ta oss igenom dem? Oj, så man kan grubbla över bekymmer som ligger i framtiden. För kvinnorna visade sig oron vara obefogad. Stenen var redan bortrullad, från ingången till grottan. Det var bara att gå in. Och inga soldater stod där heller, vilket måste varit en stor lättnad för dem. Fast också en oro: hade myndigheterna tagit Jesu kropp?

Och deras bekymmer var förstås inte slut i och med att stenen var bortrullad. Det var bara början. Men vad de tänkt göra och Gud velat göra för dem – det var två helt skilda saker.

De hade velat smörja Jesus – nu tvingades de överväga vad mannen som satt därinne sa: att Jesus levde och att de inte skulle vara rädda. Jag vet inte hur det är med er men när jag själv är rädd och orolig spelar det ingen roll om någon säger till mig ”var inte rädd” – det går liksom inte in. Det tar tid att ställa om, det tar tid för en när man gripits av rädsla, att låta den släppa taget.

Och det är precis så Markus slutar: och de sa inget för de var rädda. Där är det egentliga Markusslutet. Orden efter är med största sannolikhet ett tillägg, antagligen för att någon senare redaktör ansett det vara ett olämpligt slut.

Jag kan förstå honom. Jag gillar inte filmer som slutar i ovisshet. Jag gillar ett ordentligt, tydligt slut. Men i det här fallet – tyder inte ”och de var rädda”-slutet på att det är ett riktigt, icke tillrättalagt, slut? Det är redaktören som velat ”fromma till” det. Tillägget är dessutom skrivet med en annan och sämre grekiska än den Markus använder.

Berättelsen om vad som hände efter korsfästelsen är full av olika detaljer, alla går inte ihop. Evangelisterna tar fasta på olika saker, det är helt klart inte harmonierat. Ingen har satt sig ner och sagt: hörni grabbar, nu måste vi få ordning på detta! Skillnaderna i vissa detaljer bekräftar att vittnesmålen är riktiga. Ingen som ville ställa kyrkans ledare i god dager skulle stå ut med alla ord om hur lärjungarna inte litar på Jesus, förnekar Honom, förråder Honom, hur de blir osams, ställer dumma frågor, inte fattar.

Precis som kvinnorna var rädda och det tog ett tag innan rädslan släppte, så skulle det ta tid för lärjungarna att smälta det som hänt dessa dagar. Det var ingen quick fix, det var ingen gemensam ”reset” och sen var alla på samma linje, på samma nivå. Alla hade sin egen väg med Jesus att vandra. Alla behövde tänka igenom och begrunda det som hänt och vad det betydde. Först senare blev det dogmer, blev det fastlagt: det här tror vi!

Det har skrivits många böcker om kronologin i påskberättelsen och gjorts många försök att få ihop allt. I den kommentar som jag har läst detta år har övertygande argumenterats för att Jesus måste dött på torsdagen. Det där kan alla som är intresserade rota i. Men faktum är att vi måste inte veta allt. Vår eviga frälsning hänger inte i första hand på att vi har tänkt rätt, resonerat rätt. Vi ska förstås vara glada för vår hjärna, våra tankar, vårt förstånd. Men vi ska akta oss så att vi inte tror att det är summan av alla kloka tankar vi tänkt som ska rädda oss, som skänker evigt liv.

Det är vad HAN har gjort som är det allra viktigaste. Vi får ge våra små presenter till Honom, som barn sina teckningar till föräldrarna: se pappa vad jag har gjort! En krokodil! Och Han gläder sig åt det vi ger Honom. Men jag tror samtidigt att Han gläder sig mest åt ATT vi vill ge vårt liv till Honom, Han längtar efter att vårt hjärta ska längta efter Honom, efter gemenskapen. Den är det allra viktigaste. Det är där livet finns, det livet som tillsammans med Jesus inte dör.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen