Prövningens stund

Högmässa i Stensjökyrkan
1:a sönd. i Fastan 2010
Stefan Risenfors
Texter
GT 1 Mos 4:3-7
Epistel Jak 1:12-15
Evangelium Matt 16:21-23
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal
Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå, Men det kan va' svårt att tro när man inte ser den.
Så börjar sången ”Tusen bitar” i Björn Afzelius svenska översättning: Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå,
Men det kan va' svårt att tro när man inte ser den. Ja, alla som har flugit kan ju intyga att det faktiskt är på det viset – också dagar som igår när molntäcket låg tjockt så vet vi ju att några kilometer upp så lyser solen från en ständigt klarblå himmel. En söndag som har rubriken Prövningens stund kan det vara viktigt att tänka på att just solen är en av de äldsta bilderna för Gud. Solen syns inte hela tiden men den finns ständigt där som en förutsättning för allt liv och på samma sätt är det med Gud. Om det är viktigt att tänka på det här just den här söndagen så är det givetvis oändligt mycket viktigare att ha det i åtanke när Prövningens stund inte bara är en rubrik i kyrkoåret utan då prövningen är verklig – då det är jag själv som drabbas av prövningar. Att mitt i lidandet och sorgen och tomheten och förtvivlan och övergivenheten kunna luta sig mot detta trots allt- faktum att Gud finns där också när Gud är utom synhåll.
 Det här betyder inte att vi ska förneka det vi verkligen känner – t o m Jesus själv tillät sig att känna det han kände när han på korset ropade: ”Min Gud, min Gud – varför har du övergivit mig?” Men det betyder att vi på samma sätt som det lilla barnet i tittutleken övar sig i att mamma finns där också när jag inte ser henne, på samma sätt kan vi öva oss i den förtröstan som ger en fast grund av tillit mitt i alla prövningar.
Just för att vi vet att vi vilar i Guds hand kan vi tillåta oss att känna det vi känner – smärtan får bli verklig och formulerad. Så låt oss i den tilliten nu be och bekänna…

Predikan
Låt oss börja med en mening ur dagens GT-liga text: Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva men inte på Kain och hans gåva.
Varför denna orättvisa? Genom att Gud inte ser med välvilja på Kain och han offergåva så sätter ju Gud på något sätt igång den process som leder fram till att Kain i sin avundsjuka dödar sin broder Abel. Gud blir medskyldig genom att vara orättvis!

 Nu tror inte jag att man ska läsa den här berättelsen i första hand som en beskrivning av två faktiska människor. Nej, episoden är ju en del av 1 Mosebokens berättelse om de första människorna, en berättelse som är sann i en större och mer generell betydelse än en berättelse om två enskilda individer. Kain och Abel representerar hela mänskligheten och orättvisan är en beskrivning av hur livet faktiskt ser ut. Antingen man tror på en Gud eller inte så kan man konstatera att livet är orättvist, och om Kain hade varit en konkret person så hade han varit den förste men inte den siste brottslingen som kunde peka på anledningar till att det gick snett i livet. Livets ofrånkomliga orättvisor är en av de mänskliga grundfrågor som ligger till grund för alla religioners tankesystem. Kanske är det också därför de lyckligt lottade i den där orättvisa fördelningen av välsignelser, kanske är det därför de ofta är mer ointresserade av religion än de drabbade och utsatta. Jag tror att det skulle räcka med att jämföra gudstjänststatistiken i Sverige och Haiti för att ge ett exempel på det fenomenet. För den fattige och lidande är frågan om Gud ingen teoretisk fråga utan en brännande livsnära ofrånkomlighet!

 Men låt oss så går över till dagens evangelium, som också kan uppfattas som stötande. Jesus säger till en av sina trognaste vänner: Håll dig på din plats, Satan! Här handlar det inte om någon urtidsmyt utan här handlar det om ett konkret möte mellan två personer för ca 2000 år sedan. Det är ju det som är så provocerande – hur kan man tilltala en människa på det viset? Ja, jag uppfattar det här tilltalet som ett slags demaskering av en vardaglig situation som vi alla skulle kunna hamna i. Jag tänker mig att den mer ordrika och avspända versionen av det Jesus säger skulle låta ungefär så här:

                      Petrus, jag vet att du älskar mig och bara vill mitt bästa. Jag vet att det är i all välmening som du vill hindra mig från att utsätta mig för livsfara, men när du gör det så väcker du till liv en röst som också jag har inom mig. Jag skulle också vilja slippa lida, jag skulle också vilja välja den bekväma vägen – jag hör den rösten inom mig men jag vet att om jag lyssnar till den så sviker jag det som är mitt uppdrag här på jorden. Ibland måste vi människor ställa oss till förfogande för en större kärlek, ibland måste vi offra oss själva och vår egen privata lycka för att livet helt enkelt begär det av oss! Petrus - den som vill få mig att svika är Satan och omedvetet gör du dig till språkrör för honom när du försöker stoppa mig!

Men den versionen hade kanske inte ens blivit nedtecknad och den hade inte heller gett rättvisa åt styrkan i de känslor som Jesus upplevde. Vi har ju ofta så svårt för att låta Jesus vara fullt mänsklig och kanske kan vi se hans utbrott mot Petrus också mot den bakgrunden. Ibland kan vi nog alla förvånas över styrkan i våra egna och andras reaktioner på sådant som kan upplevas som alldagligheter. Varför blev du så arg? Oftast är väl anledningen att vi plötsligt hamnade på minerad mark – den som svarar med vrede berättar ju ofta mer om sig själv än om den man är arg på. I en video i vårt församlingsbibliotek har Kay Pollack en bra bild för det där – när man anklagar någon och stör och hötter med pekfingret så pekar bara en finger mot den som ilskan vänder sig emot, tre fingrar pekar bakåt mot den som är arg. Och den som utsätts för upprördheten uppmanas då att tänka: Det handlar inte om mig!

 Men om vi återvänder till situationen med Jesus som berättar att han måste lida och dö och den välmenande Petrus som försöker stoppa honom: Jag sa tidigare att jag uppfattar situationen som att Jesus försöker demaskera en skenbar vardaglighet. Och jag tänker mig att ibland så fokuserar vi helt fel situationer i livet. Om vi ser tillbaks på våra liv så kan jag tänka mig att en hel del avgörande händelser verkade helt vardagliga när de inträffade, först efteråt förstod vi kanske hur viktigt det där mötet var eller hur avgörande det där lilla valet blev på längre sikt eller vilken enorm betydelse för mig det fick - det där som han eller hon sa mer eller mindre i förbigående.

 Jag är medveten om att vi inte kan gå omkring på helspänn som om varje situation var livsavgörande men jag tror att de flesta av oss skulle behöva en något höjd beredskapsgrad för det som en av våra psalmer uttrycker med orden: Två väldiga strider om människans själ (psalm 536:1). Det pågår faktiskt ett krig mellan gott och ont, mellan Gud och Satan. Och kanske borde vi oftare se tillbaks på vår dag utifrån tanken: på vems sida har jag stridit idag!

 Den här tanken var jag inne på när jag som en examensuppgift på en själavårdskurs för 7 år sedan skrev ett öppet brev till Ignatius av Loyola, den katolska Jesuitordens grundare. Utgångspunkten var den enorma kulturella klyftan mellan oss – han var spansk adelsman och officer på 1500-talet medan jag var svensk vapenvägrare pö 2000-talet. För mig var hans soldatmoral i många avseenden obegriplig men i ett avseende såg jag att han hade något att lära mig. Så här skrev jag till Ignatius:

 Jag tror rent av att din militära fostran hörde till de mest användbara delarna av din personlighet när Gud förvandlade dig till ett unikt redskap för sitt rike. Det jag slås av i dina ”andliga övningar” är nämligen att de förefaller så ”militäriska”. jag får intrycket att du betraktar ditt och varje människas inre med en härförares ögon – du ser ut över ett pågående fältslag och du ser såväl dina egna trupper som fiendens trupper. Och här har jag inte svårt att hålla med dig i din soldatmoral – den enda fred som existerar i kriget om en människas själ är en ”ärelös” fred, som bara är ett annat namn på totalt nederlag.

…Du insåg allvaret i varje litet val, du insåg hur dyrbar tiden var medan jag släntrar omkring här som en dåsig turist. Min andliga halvslummer står i en så skarp kontrast mot din ständigt vaksamma stridbarhet. Så visst behöver jag dig, Ignatius, dig och din brutala andliga exercis!

 Så långt brevet till Ignatius.

Prövningens stund är alltså rubriken för den här söndagen och för den som studerat själavård i modern tid i Sverige så är det lätt att associera till en känd bok av psykiatern Johan Cullberg. Kris och utveckling heter den och den pekar på att de flesta kriser också innebär utveckling. Krisen kan föra mig framåt, krisen kan öppna min ögon för sådant jag inte tidigare sett och det kan rent av bli så att jag efteråt är tacksam för den där prövningen. Det där ska man passa sig för att säga till människor som befinner sig mitt inne i en kris men det kan vara en nyckel till att så småningom försonas med det där som jag inte hade önskat men som ändå hände. Prövningens stund kan skänka oss ögonblicket då vi ser längre och förstår mer! Så även om Gud enligt dagens episteltext inte sänder prövningen, så kan Gud ändå använda prövningen för sina goda syften. AMEN