Ett är nödvändigt
Högmässa i Stensjökyrkan
15:onde  eft. Tref. 2003
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT 1 Kung 17:816
Epistel  Fil 4:11-13
Evangeliun Matt 6:24-34   

Beredelsetal
Även om rubriken är en annan så handlar den här söndagen på något sätt om tillit – om att lita på Gud, att lita på att Gud ger mig vad jag behöver. I dagens GT-liga text möter profeten Elia en fattig änka som är beredd att ge bort sina sista matvaror trots att hon själv och hennes lille son håller på att svälta till döds. Hon gör det för att hon litar på Elias ord om att Gud kommer att ge henne den mat hon saknar.

Vi skulle kanske kalla det dumdristigt och naivt att på det sättet lägga sitt eget och sitt barns liv i en annan människas händer. För på ett plan är det ju Elia hon litar på lika mycket som på Gud. Det är Elia som påstår att Gud kommer att ge henne mat. Men jag anar att den här kvinnan levde så nära Gud att hon hörde Guds egen röst genom Elia. I så fall handlar den här söndagen också om urskillningsförmåga – att kunna skilja på mänskliga löften och gudomliga löften, att kunna se när en annan människa går sina egna ärenden och när hon går Guds ärenden.

Ni kommer strax att ställas inför ett liknande val – jag tror mig nämligen ha fått uppdraget från Gud att förmedla förlåtelse, en förlåtelse som förutsätter en syndabekännelse som i sin tur förutsätter tillit.

Man vågar inte bekänna sin verkliga synd utan att vara övertygad om att det finns förlåtelse att få, utan den tilliten blir syndabekännelsen bara ett meningslöst rabblande av ord. Idag ställs du alltså återigen inför valet – tillit eller misstro. Bortom misstron väntar ett liv där du är utelämnad åt dig själv i ett liv med krampaktigt slutna händer. Bortom tilliten väntar ett liv där du gör dig beroende av Gud i ett liv där du inte krampaktigt sluter dina händer om allt du ser som ditt utan där du lever med öppna händer – händer som både kan ge och ta emot. Så valet är ditt – tillit eller misstro, låt oss be och bekänna…

Predikan
Inför den här texten famlar jag med mina ord. Jag famlar för att jag vet att det finns ett sprängstoff i de här Jesusorden som jag aldrig kan göra rättvisa och risken är uppenbar att jag med mina ord bara desarmerar texten, befriar den från dess laddning och gör den hanterlig och ofarlig.

Det är ju uppenbarligen oss Jesus talar till - det är vi som försöker tjäna både Gud och mammon och kanske lever vi i en tid då frestelsen att tjäna mammon är större än någonsin tidigare. Nästan allt handlar ju om pengar nuförtiden! Vi ser tendensen att sätta ekonomer som verksamhetsansvariga på allt fler ställen, målet för verksamheten blir allt oftare definierat till att hålla budgeten – det är det allt går ut på – att hålla budgeten. Vården är inte längre till för att vårda människor utan för att hålla budgeten! Skolan är inte längre till för att undervisa och fostra utan för att hålla budgeten! Åldringsvården är inte längre till för att ge våra gamla ett värdigt liv på sin ålderdom utan åldringsvården är givetvis till för att hålla budgeten! Och samma sak med kulturen – kulturlivets främsta uppgift är givetvis inte att odla och förädla människonaturen utan att hålla kulturbudgeten! Och då är det givetvis rimligt att ekonomer får leda verksamheten – för vilka är med medvetna om att inkomster och utgifter måste gå ihop än just ekonomer. Så bort med alla idealistiska människovårdare, kulturarbetare och pedagoger och in med ekonomerna i chefsrummet för annars måste vi kanske höja skatten…!

Ja, förlåt att jag sa det. Att säga dom två orden, höja skatten, känns på nåt sätt mer hädiskt i vårt samhällsklimat än om jag skulle svära här i kyrkan! För om någon höjer skatten så är det ju mina pengar dom tar – jag får mindre pengar kvar och därmed får jag på nåt sätt mindre liv kvar. För det kostar ju att leva, så mindre pengar måste ju betyda mindre liv, eller hur? Det vet ju alla som har vuxit upp med A-ekonomi och Ekonominyheterna – att Nasdaq och Stockholmsbörsen mäter hur mycket liv det finns i världen!

Men nu har jag gjort det igen! Kastat sten på politiker och beslutsfattare för att på det sättet rädda skinnet på er och mig – vi är ju bara offer i ett system som gett mammon mer och mer makt! Det är ju inte vårt fel – den här epidemin som vi kallar ekonomistyrning, vi har ju inte beställt den! Det enda vi har gjort är ju att vi har önskat lägre skatter för att kunna få lite mer kvar, lite mer kvar av… livet, för det kostar ju att leva antingen vi betalar i kronor eller euro!

Ja, kanske skulle vi börja där – börja i att inse hur vi är en del av ett ekonomiskt och politiskt system där människovärdet blivit mer och mer hotat. I veckan talade jag med en psykolog som arbetar med barn och ungdomar i kris och hon vittnade om hur föräldrar vänder sig till barn- och ungdomspsykiatrin för att deras egna barn inte längre passar in i familjen efter skilsmässan. Barnen ses som störande inslag i den egna karriären… Och någonstans tror jag att detta är uttryck för samma sak – ett folk som gått vilse eftersom de under så många år blint litat på att mammon skulle leda dem rätt. Så kanske är vi inte offer för ett system – kanske har vi i vår vilsenhet förvandlats till själva motorn i ett system där både barn och vuxna lever liv som de inte vill leva.

Hur är det Tomas Tranströmer skriver i dikten ”Den skingrade församlingen”: ”Vi ställde upp och visade våra hem. Besökaren tänkte: Ni bor bra. Slummen finns invärtes i eder.”

Rubriken för den här söndagen är Det enda nödvändiga och vi tog upp det tema direkt i första psalmen: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.” Och evangeliet från Jesu Bergspredikan uppmanade oss till ett liv i helig bekymmerslöshet – Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. o s v. Det löfte vi får är alltså att om vi ger upp vårt krampaktiga jagande efter mammons goda och istället koncentrerar oss på att göra det goda som vi någonstans inom oss vet är rätt, så kommer Gud att förse oss med allt det andra också. För mammons goda är faktiskt gott, pengar och materiellt välstånd är något gott så länge vi ser det som Guds gåvor som vi fått för att dela med varandra, t ex genom att betala skatt!

Men det där med ängens liljor – de är ju inte särskilt politiskt medvetna och den där heliga bekymmerslösheten – är inte risken att den förvandlar oss till nåt slags tjuren Ferdinand som bara sitter och luktar på sina blommor utan att bekymra sig om omgivningen. Eller som en studentkamrat en gång karikerade en psalm i en reklamkampanj: Det går en bro från tro till ro... sov gott önskar Svenska kyrkan.

Nej, jag tror inte att Jesus menar att bekymmerslös är samma sak som passiv. Tvärtom tror jag att han menar att för den som inte ängsligt och självupptaget gör sig egna bekymmer för sina egna privata omständigheter så blir det tid och kraft över för att se och reagera på omvärlden och alla dess utmaningar! Åtminstone var det ju så Jesus levde här på jorden – lite kringvandrande luffarliv utan fasta inkomster. Jag får intryck av att han lite tog dagen som den kom, att han inte hade gjort upp någon välplanerad färdrutt för sina vandringar utan lät sig ledas av de behov han mötte. Han verkar ju ha varit så oerhört öppen för störningar från människor som behövde hans hjälp – och den öppenheten klarar vi inte om vi slaviskt följer en planeringskalender.

Alltså: våga tro att Gud är Gud och att du är ett Guds barn som han tar hand om varje dag och att därför ingenting är omöjligt. Allt är möjligt att förändra så länge man har Gud på sin sida – bäva månde mammon!

AMEN