Nådens gåvor
Högmässa i Stensjökyrkan
10:onde eft Tref. 2009
Stefan Risenfors
<<Föregående   >>Nästa 

Texter
GT Jes 27:2-6
Epistel 1 Kor 12:12-26
Evangelium Joh 15:1-9 

Beredelsetal
Ögat kan inte säga till handen: "Jag behöver dig inte", och inte heller huvudet till fötterna: "Jag behöver er inte."

Så skriver Paulus till församlingens i Korint i dagens episteltext. Han gör det i sin berömda liknelse där han liknar församlingen vid en kropp där vi alla har olika uppgifter precis som kroppens lemmar har olika uppgifter. Ögat kan inte säga till handen: "Jag behöver dig inte", och inte heller huvudet till fötterna: "Jag behöver er inte." Men är det inte precis så vi gör. Vi som är lemmar i en kropp som är större än vi förstår, en kropp som rent av omfattar alla människor – vi har så lätt för att tro att vi klarar oss på egen hand och vi har så lätt för att betrakta dem som tycker och tänker och är annorlunda som överflödiga. Tänk om vi istället kunde betrakta varje människa som värdefull och betydelsefull – just för att hon inte är som vi. Vi behöver alla varandra – låt oss i vår syndabekännelse bära fram de tillfällen då vi glömt bort att vi alla är olika lemmar i samma kropp. Låt oss be och bekänna….

Predikan
Det där med vinodling är inte helt lätt har jag förstått. Vinstockens grenar ska beskäras vid en viss tidpunkt och de ska beskäras vid en alldeles speciell punkt på grenen. Om man försöker se beskärningen ur grenens synvinkel så är den förstås alldeles obegriplig – här börjar någon skära i mig och han skär bort just de genar som är nya och har stora välutvecklade blad som nått upp till solljuset. Just de skär han bort! Om vi då följer Jesu liknelse och ser oss som grenar på en vinranka så vet vi ju hur obegripligt livet ibland kan hantera oss. Men kanske kan vi försöka betrakta dessa kriser, katastrofer och misslyckanden som beskärning av den store Odlaren. Lika lite som grenen på en vinranka vet vad den behöver för att bära rik frukt, lika lite vet vi vad vi behöver för att kunna bära rik frukt.

Men skillnaden mellan vinrankan och människan i det här avseendet är att vinrankan inte kan göra motstånd, vinrankan kan inte hindra beskärningens effekter, den kan inte låta bli att bära frukt. Vi människor har till skillnad från vinrankan fått en fri vilja, vi kan inte hindra beskärningen, livet går ju inte att kontrollera från vår sida. Men vi kan uppenbarligen hindra beskärningens effekter, vi kan låta bli att bära frukt. Vi kan låta bli att se Guds kärleksfulla hand bakom beskärningen, vi kan vägra släppa våra egna krampaktiga planer för livet, vi kan vägra nyorientering när en gren plötsligt brutalt klipps av. Vi kan se enbart fientlighet bakom det som drabbar oss och då blir vi bittra och förgrämda och då slutar vi att bära frukt, då har vi inte längre någon kärlek att ge!

Nu måste vi kanske konstatera att den store Odlaren inte är den ende med kniv i vingården. Det händer att människor drabbas av katastrofer som omöjligen kan vara sända av Gud. Det finns en inkräktare lös i vingården, en inkräktare som beskär på ett fientligt sätt, utan några goda avsikter, och det enda den store Odlaren kan göra är att försöka vända det onda till något gott genom att ägna den misshandlade plantan särskilt mycket omsorg.

Men när jag talar om beskärning så är det inte den sortens fientliga beskärning jag syftar på, jag syftar inte på de helt obegripliga katastroferna utan jag tänker på alla de mer vardagliga motgångarna när livet inte blir som jag hade tänkt mig. Det är där jag tänker mig att vi kan behöva anstränga oss för att se den store Odlarens hand bakom det som sker. När våra planer korsas, så tror jag att vi kan räkna med att någon annans mycket större planer med oss uppfylls. Men bara om vi är beredda att acceptera det som sker och inte bara det som borde ske utifrån våra inskränkta planer!

”Visst, jag hade stora planer för den här nya praktfulla grenen i mitt liv. Jag hade trott att just det här skottet på min planta skulle få växa och bära frukt, men nu är det alltså borta och då frågar jag mig: vad vill du med detta, Du store Odlare? När du nu stängde den här vägen – visa mig då den annorlunda väg du hade tänkt för mitt liv!

Ibland är sådant där jättelätt att se … efteråt! Vi ser i backspegeln hur något ovälkommet inträffade men hur det senare visade sig att just detta ledde till något mycket bättre än det jag hade planerat. Men det svåra är att upptäcka det i realtid, att se det direkt när det inträffar. Till det fordras en oerhörd tillit till Gud, en fast övertygelse om att jag faktiskt vilar i Guds hand hela tiden. Den människa som hela tiden kan gå och gnola på ”Tryggare kan ingen vara” och verkligen mena det – den människan kan möjligen i realtid ta emot också en hårdhänt beskärning och se Guds kärleksfulla hand bakom! Det där som också uttrycks i psalmen: ”Vad han tar och vad han giver, samme Fader han dock bliver”

Men nu vill jag lämna beskärningen och vända mig till det jag uppfattar som det allra mest centrala i evangeliet vi hörde, nämligen när Jesus säger: Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig.

Kontakten med stammen och rotsystemet är det allt avgörande för grenen, den kontakten måste vara obruten för att den livgivande saven ska kunna nå fram till grenen. Bli kvar i mig – det är ju bara det det handlar om! Att aldrig någonsin släppa taget om Jesus. Allt får inträffa i mitt liv – bara inte det! Och då kommer jag att tänka på den mest gripande sång jag någonsin hört. Det är den skiva som ni kanske hör svagt i bakgrunden och det handlar om en brittisk musiker som 1971 snubblade över ett gammal kasserat klipp från en filmdokumentär om uteliggare i London. I ett av filmklippen hörde han hur en gammal sliten uteliggare med sprucken röst och tandlös mun sjöng

Jesus blood never failed me yet,
Never failed me yet

There´s one thing I know

For he loves me so…

Musikern blev så gripen av den här sången så han bestämde sig för att ge ut den på skiva med fullt orkesterarrangemang, men som ni hör så börjar ski­van med den gamle mannen ensam. Och det han sjunger är alltså:

  Jesu blod har aldrig svikit mig
  Hittills aldrig svikit mig
  Det är bara dett jag säkert vet
  För han älskar mig så

Den gamle uteliggaren hade uppenbarligen beskurits hårdare än de flesta och han dog utan att få veta vad som hade hänt med hans sång. Men i sitt miserabla tillstånd verkar han ändå vara övertygad om att Jesus fortfarande älskar honom.

Jag vill avsluta den här predikan med att vi ytterligare en minut lyssnar till den gamle mannens sång som en illustration till det sista Jesus säger i dagens evangelium: Bli kvar i min kärlek -vad som än händer: bli kvar i min kärlek!