Möte med den uppståndne

Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Annandag påsk 2015
Stefan Risenfors
Texter
GT Hes 37:1-10
Epistel Apg 10:34-43
Evangelium luk 24:13-35
<<Föregående  >>Nästa

Predikan

Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom…

Hur rimligt är det här? Att två av Jesu lärjungar skulle ha gått en hel mil tillsammans med honom på Påskdagens eftermiddag utan att känna igen honom! Men om vi tänker efter så inträffade samma sak tidigare igår – i Johannesevangeliets skildring av hur Maria från Magdala stod utanför den tomma graven tidigt på morgonen och vände sig om ”och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han.”

Kan det vara så att Jesus hela tiden finns där men vi ser honom inte? Är det så att den uppståndne rent av vandrar vid vår sida varje dag men våra ögon är förblindade. Enligt Johannesevangeliet var det alltså en mil mellan Jerusalem och Emmaus, de två lärjungarna gick tillsammans med Jesus en hel mil. Och då slår det mig att det var precis vad jag gjorde igår eftermid­dag – jag och Leif gick härifrån Stensjökyrkan en mil in till Domkyrkan i Göteborg och det är ganska precis en mil. Det känns fortfarande i fötterna för en mil är ändå rätt långt i lågskor. Det var ju den ekumeniska påskvan­dringen som vi t o m med fått polistillstånd för och beställt en ny banderoll till. Halvvägs blev vi ytterligare några men från början vara vi bara två. Lite misslyckat kändes det, särskilt för mig som kommit med förslaget, för alla var ju inbjudna men när vi bara var två kunde vi inte ens få med oss alla fyra skyltarna med påskropet – därför står två fortfarande kvar här utanför.

Men det slår mig efteråt att det där kanske var en Emmausvandring där Leif och jag var de båda smått uppgivna lärjungarna. Kanske gick Jesus med oss hela tiden. Och det slår mig att vi kanske trots allt upptäckte Jesus tidigare än de båda lärjungarna gjorde det. Inte så att jag liksom såg tre skuggor där i solljuset trots att vi bara var två. Nej, men däremot kändes det bättre och bättre hela tiden längs vandringen. När vi gick där och önskade alla vi mötte Glad Påsk så kändes det plötsligt väldigt meningsfullt. När de andra anslutit så fick vi också med oss en massa påskliljor som vi delade ut längs vägen till alla vi mötte. Folk sken upp när vi önskade Glad Påsk och gav dem en påsklilja, de tackade och hälsade Glad Påsk tillbaka.

Jag tror helt enkelt att det var Jesus som gick med och han fanns där hela tiden, redan när Leif och jag gick ensamma första halvmilen. Det var han som gjorde att vi genomskådade det som såg ut som ett fiasko. Det var han som fyllde varje möte med en kort glimt av meningsfullhet och det var han som viskade att det här kan vara det mest väsentliga jag gjort det här året – att tillsammans med kristna från andra samfund gå där på Påskdagen och ropa det triumferande Påskropet mitt inne bland söndagsflanörerna i Göteborg. En liten patetisk demonstration – ungefär lika många som lärjungarna var från början – en oväntad närvaro men inte alls opassande. Det var nästan som om folket hade väntat på oss – på att de kristna skulle komma tågande och ropa sitt Påskrop. Det var ju ändå Påskdagen!

Det som gjorde det lättare att inse att fiaskot inte var något fiasko var att vi så nyss fått en påminnelse om hur segrarna ser ut i Guds rike. I fredags dog han ju på ett kors, något som såg ut som det totala misslyckandet men vi vet att det i själva verket var en seger större än alla andra segrar. Jag hade alltså mönstret i färskt minne. Det var som att jag på något sätt bar med mig den där tvärbjälken från Jesu kors – tvärbjälken som fungerar som ett bråkstreck rakt igenom tillvaron. Det som i världen anses stort och imponerande blir betydelselöst och det som i världen anses oansenligt blir plötsligt något oerhört väsentligt. Det som händer när vi för in ett bråk­streck i våra livs ekvationer, det är ju att allting inverteras. Tusen blir en tusendel och en tusendel blir plötsligt tusen. Så om Leif och jag utgjorde 2 av 7000 kyrkomedlemmar i församlingen så gjorde det där bråkstrecket från Lång­fredagen att vi förvandlades från knappt 0,3 promille till 3500 som gick den där påskvandringen.

Nu kan jag inte precis säga att vi kände oss som 3500 men det jag försöker säga är att det kändes meningsfullt trots att vi var så få och jag tror att det kan vara ett sätt att översätta Påskens budskap in i våra liv. Att helt enkelt se på hela resan från Långfredag till Påsk, se hur något fiaskoartat kan vändas till den största av segrar och sedan bära med sig det mönstret när vi betraktar våra liv. Då kan det bli så att Jesus uppenbarar sig lite överallt. Plötsligt är inte Emmaus något exklusivt, några undantagsupplevelser i särskilt benådade ögonblick när vi känner igen Jesus i starka andliga upplevelser. Istället breder Emmaus ut sig över varje dag i våra liv för med bråkstrecket från Långfredagen alltid till hands i bakfickan eller handväs­kan så inverteras de vanliga dagarnas vanliga små samtal till något alldeles oerhört, till något som kan förvandla liv, till något som är liv!

Ni känner till det där moderna ordspråket: Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var Livet! De där orden skildrar en allmänmänsklig upplevelse – att tiden bara rinner ifrån en, att man liksom inte får grepp om själva livet, tiden rinner ut mellan fingrarna när man försöker greppa den. Det där är en känsla som kan förvandlas till desperation och uppgivenhet över allting förgänglighet. Vi känner igen oss i Predikaren i Gamla Testamentet – han som ägde allt men genomskådande allt och konstaterade att allt i detta livet var ”tomhet och ett jagande efter vind.”

Men om vi börjar varje dag med att liksom montera in bråkstrecket från Långfredagen i den nya dagen så kan det bli så att vi betraktar varje ny dag som ännu en Emmausvandring. Med Påskdagen i ryggen kan vi då börja varje dag med att be ungefär så här:

Jesus, idag ska jag vandra med dig. Du låter mig styra, dit jag ska gå vill du också gå. Du ger mig helt fria händer. Du är beredd att följa mig vart som helst. Jag kommer inte att vara medveten om din närvaro hela tiden men knacka mig lite då och då på axeln så att jag påminns om att du är där. Låt denna nya dag verkligen få bli ännu en Emmausvandring där allt som händer blir en del av vårt samtal, det samtal där du kommer mig till mötes om och om igen. Hjälp mig att se det stora i det lilla, det betydelsefulla i det oansenliga och hjälp mig också att genomskåda alla uppblåsta tomrum som ständigt försöker ta plats i mitt liv. Jesus, jag lägger denna nya dag i dina händer – gör den till en Emmausvandring tillsammans med dig. AMEN