Frälsningen
Högmässa i Stensjökyrkan
22:a eft. Tref. 2009  
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT 1 Mos 45:4-8
Epistel 1 Pet 4:12-19
Evangelium Matt 23:37-24:2

Beredelsetal
I dagens GT-liga text får vi avslutningen på en av Gamla testamentets mest underbara berättelser – berättelsen om Josef som såldes av sina bröder till slaveri i Egypten. En grymhet som Gud vände till välsignelse för både Josef, hans far och hans bröder många år senare. Ibland händer saker som vi inte hade planerat och som vi inte hade önskat – ibland lämnar dessa små och stora katastrofer oss med en känsla av meningslöshet och sorg. Ibland når vi aldrig längre än till den reaktionen men ibland händer det att vi långt efteråt ser hur det oplanerade och oönskade ledde till något gott som inte hade hänt om inte detta först hade drabbat oss. Jag tror att Gud fortfarande har makten att vända ont till gott och det gäller också våra synder, allt det vi vill lägga bakom oss. Hur var det nu medeltidsmystikerna Johannes Tauler sa om hästskiten: Så länge den ligger kvar i stallet är den bara en illaluktande olägenhet men om den sprids på åkern så får den havren att växa, havren som ger hästen mat. Försök betrakta ditt livs svek, katastrofer och misslyckanden som gödsel som faktiskt kan bli till välsignelse – men bara om du släpper taget om din bitterhet och ditt självförakt och överlämnar det till Gud som vet hur man förvandlar dynga till gödsel … så låt oss då i vår syndabekännelse släppa taget om just det vi behöver släppa taget om …

Predikan

Dagens evangelium verkar utspelas under de dagar då konflikten mellan Jesus och det religiösa etablissemanget i Jerusalem håller på att stegras till bristningsgränsen. Matteus har just ägnat ett helt kapitel åt att berätta om hur Jesus anklagar fariséerna och de skriftlärda för att lura och förtrycka folket och de i sin tur är redan så provocerade att de gett folk i uppdrag att spionera på honom för att kunna ange honom när han sagt något som är straffbart. Och i dagens evangelium säger Jesus verkligen något som senare kom att användas emot honom i den rättegång som ledde till hans dödsdom – han säger att det heliga templet, den starkaste symbolen för den religiösa makten, ska brytas ner – ”här kommer inte att lämnas sten på sten”. Vid den här tiden ar detta något oerhört – att ifrågasätta den tempelkult som utåt sett fortfarande utgjorde centrum i den judiska tron. Men ungefär 40 år senare, år 70, inträffade just detta när Jerusalems tempel förstördes av Romarna – det enda som blev kvar är den mur som idag kallas Klagomuren.

Imorgon är det precis 20 år sedan en annan maktsymbol störtades, nämligen Berlinmuren. Den blev inte mer än knappt 30 år men så länge den stod där så verkade den så ointaglig, den var ju en symbol för hela kommunistblocket som i all sin ihålighet ändå lyckades ge sken av supermaktsstyrka och just ointaglighet. Men 1989 blev det uppenbart att hela detta perverterade politiska system var en ihålig kuliss med slagord och paroller helt utan innehåll – en fasad bakom vilken samhällets maktmänniskor dolde ett samhällsystem som var allt annat än klasslöst.

Men så föll muren och allt avslöjades – alla lögnerna och allt hyckleriet och det folk som hållits i skräck genom ett hänsynslöst angiverisystem där barn kunde ange sina föräldrar, det folket vågade sig nu äntligen ut och vågade äntligen säga vad de tyckte och tänkte om förtrycket.

Kanske finns det en parallell mellan Berlinmuren och de där tempelmurar­na vars fall Jesus förutsäger – skillnaden var möjligen att Berlinmuren var vad den utgav sig för att vara – en del av ett folkfängelse. Tempelmurarna däremot var ju delar av ett byggnadsverk som ansågs som heligt – templet var det finaste, vackraste och heligaste som en from jude kunde tänka sig. Det symboliserade Guds makt och Guds härlighet så när Jesus attackerade templet så upplevde fariséerna och de skriftlärda det som att han attackera­de Gud själv! Men Jesus såg igenom templets skönhet och mäktighet och såg att det blivit ett instrument för de mäktigas förtryck av de svaga. Och han genomskådade dess ointaglighet – han såg att dess styrka inte var någon verklig styrka utan bara en fasad för en religion som gått vilse genom sina vilsna ledare.

Och visst är det fortfarande så att när argumenten tryter så höjer man rösten och när känslan av tomhet tränger på inifrån så bygger man desto större monument för att dölja denna tomhet. Praktfulla ordnar, tjusiga uniformer, bländande vapensköldar, tjusiga limousiner och gigantiska palats – vad är allt detta annat än små människor som försöker skyla sin litenhet.

Nu sjunger vi en sång som påminner oss om att det stora, mäktiga och självklara ibland behöver genomskådas – pärmen nr 174 Våga vara vindens vänner.

Men nu måste vi gå vidare förbi Berlinmurar och tempelbyggnader och vända dagens evangelium in mot våra egna liv – vilka är våra monument? Vilka är våra falska tryggheter? De farligaste monumenten är ju de som döljer sin sanna identitet på samma sätt som tempelmuren mer än Berlinmuren dolde sin sanna identitet. Ja, vilka är våra falska tryggheter? Eller med ett annat språkbruk: vilka är våra avgudar? Och jag tror vi gör klokt i att söka just där vi inte väntar oss att finna några avgudar:

•   Kan tron bli en avgud på så vis att jag börjar förtrösta mer på min egen tro än på Gud?

• ·Kan tidsandan bli en avgud genom att den skapar en normalitet som i själva verket är abnorm? När den inre kompassen är trasig och jag följer andra med lika trasiga kompasser är det ju lätt att gå vilse
• Kan rent av Bibeln bli en avgud på så vis att jag låter min tolkning av Bibelordet bli ett verktyg för att kunna ta avstånd från andra människor?
• Kan kyrkan bli en avgud genom att vagga in mig i  en kravlöshet som hindrar mig från att se
  evangeliets radikalitet?
• Kan nattvarden bli en avgud genom att den blir slentrian och ett slags lättköpt förlåtelsemaskin som tillåter mig att fly från min synd?
• ·      Kan rent av kärleken bli en avgud genom det som ibland kallas hänsynslös hänsynsfullhet – alltså att man under sken av kärlek och tolerans låter lögnen regera?

Men så har vi den plats där vi främst av allt kan behöva leta avgudar och falska tryggheter i våra liv, nämligen jaget! Vi lever i en självupptagen tid då kollektiven alltmer har upplösts i ett antal självupptagna individer där var och en förutsätts vara sin egen lyckas smed. Det är så lätt att ta min sanning för sanningen med stort S, för den enda möjliga Sanningen! Det är så lätt att förledas att tro att det inte finns någon annan verklighet än den filtrerade bild av verkligheten som jag erfar. Så kanske är det framförallt där tempelmurarna behöver rivas – de tempelmurar som bygger upp mitt magnifika ego! Det som blir kvar när de murarna rasat kan vara två andra avgudar, nämligen avgudarna uppgivenhet och självförakt. Men när jag då vänder mig emot den Jesus som tvingat mig genomskåda min egen själv­upptagenhet så kan också dessa båda avgudar krossas för att ge plats för den ödmjukhet som lär mig att livet är en gåva och att jag kan få vara en del av den gåvan till andra!