Bönen

Söndagsgudstjänst i Fågelbergskyrkan
Bönsöndagen 2007
Stefan Risenfors
Texter
GT Jer 29:11-14
Epistel 1 Joh 5:13-15
Evangelium Luk 11:1-13
<<Föregående  >>Nästa

Predikan
När vi nämner ordet bön i en kyrka så borde det väl vara så att en känsla av tacksamhet sprider sig i bänkraderna. Bön – en påminnelse om denna direktkanal som Gud har öppnat för vår skull. Vi får tala med Gud utan mellanhänder och utan tidsförskjutning. Vi har en alldeles egen privat kanal till universums Skapare och Herre och Han är alltid vaken, Han lyssnar alltid, Han förstår vad vi säger hur klumpigt vi än uttrycker oss. När vi talar med människor löper vi ju ständigt risken att bli missförstådda och så kan vi hamna i de där oändliga utredningarna om vad vi egentligen menade. Och när vi är klara så är vi ändå inte riktigt säkra på att den andre förstod vad vi menade. Varje människa är ju ett eget universum där varje ord har sin speciella valör och sin unika historia och därför finns det ju egentligen lika många språk som det finns människor. Och därför missförstår vi ständigt varandra och övertolkar varandra. Men inget av de där problemen finns ju kvar när vi talar med Gud i bön! Gud ser ju rakt igenom oss och till skillnad från människor som tror att de ser rakt igenom oss så ser Gud sanningen om oss. Gud ser vad vi egentligen vill säga också när vi inte har några ord för det. Så när vi blir påminda om bönen så borde vi bli tacksamma över en så makalös möjlighet - att ha permanent audiens hos universums Skapare – inga kontorstider att passa, inga blanketter att fylla i utan en kanal rakt in i Guds hjärta, en kanal där Gud och jag utan andras insyn får vara ”on line”, i direktsändning precis när som helst! Vilken välsignelse!

Ja, kanske var det så att det verkligen spred sig en känsla av varm tack¬samhet när jag nämnde ordet bön. Kanske var det precis så ni kände det? Fast jag tror att ordet bön precis lika gärna kan sätta igång ett par helt andra processer inom oss, och eftersom jag har en sådan ständigt lust till problematisering vill jag ägna en del av denna predikan åt dessa två mindre behagliga processer som begreppet bön kan sätta igång inom oss.

Först tänker jag på dem som inte alls känner igen sig i den beskrivning jag alldeles nyss gav av bönen. Du som inte ens vet om du vågar kalla dig kristen. Du som kanske har haft en självklar barnatro men som vuxit ifrån den och du som aldrig någonsin känt av Guds närvaro i ditt liv. Du som kanske tror att du är ensam i kyrkan om att känna som du gör. Du som tycker att alla andra verkar så självklara i sin tro och tror att du är undantaget. Men du vet ju inte eftersom du aldrig vågat tala om ditt tvivel här i kyrkan. För dig och många andra kan begreppet bön mest påminna dig om en stor saknad. Saknaden av Guds närvaro i ett liv där tron omärkligt har förflyttat sig från hjärtat till hjärnan där den aldrig har funnit någon passande landningsbana. För dig kan talet om bön bli plågsamt för det påminner dig om något som andra verkar ha men som du saknar! Du har aldrig känt den där direktkontakten med Gud, det enda bön har betytt för dig är ett rabblande av tomma ord. Ett prat rakt ut i tomma intet. Kanske kunde du identifiera dig med den där som står och bultar på en stängd dörr men skillnaden mot den som nämndes i evangeliet är att du aldrig någonsin fått dörren öppnad för dig. Till dig som känner det så här, till dig som aldrig någonsin märkt att någon lyssnar på din bön och ännu mindre märkt något bönesvar, till dig vill jag så länge bara säga en sak: jag tror inte du är så ensam som du tror i kyrkbänken – bönen är inte självklar för alla!

Men nu vill jag ta upp det andra obehagliga alternativet till att känna tacksamhet när vi talar om bön. Den som inte känner spontan tacksamhet över bönen och inte heller känner saknad över något man aldrig upplevt kan mycket väl känna dåligt samvete. Jag vet inte om det finns någon kristen som inte ibland har ett dåligt samvete för detta med bön. Och till dig som just nu mest känner dåligt samvete vill jag nu rikta mig. Du vet ju vilken förmån det är, du vet att Gud alltid lyssnar och du har dåligt samvete för att du så sällan utnyttjar den möjligheten. Bönen har för dig blivit ett enda stort BORDE – du borde be oftare! Du borde be innerligare! Du borde tänka mer på andra när du ber! Du borde känna mer när du ber! Du borde åtminstone komma ihåg att be för de människor som du har lovat be för!

Ibland kan dåligt samvete fungera positivt – som en smärtsam insikt som leder till handling och förändring. Men det dåliga samvetet kan också ha en förlamande effekt, det kan fungera som ett slags negativ spiral. Det man har dåligt samvete för drar man sig omedvetet bort ifrån eftersom det är förknippat med känslor av olust. Om bönen ger mig känslor av olust pga. detta dåliga samvete så kommer jag att ännu mer undvika bön, och därmed får det dåliga samvetet ännu mer näring osv. i en negativ spiral som kan vara oerhört svår att ta sig ur. Samma sorts negativa spiral kan också drabba andra fromma uttrycksmedel som t.ex. bibelläsning och gudstjänst¬deltagande. Om du hela tiden känner att du borde läsa Bibeln oftare och borde gå oftare i kyrkan oftare så skapar detta dåliga samvete en olust kring bibelläsning och gudstjänst. Och eftersom vi inte alltid är medvetna om de här processerna så kan det bli så att du förknippar olusten med Bibeln eller gudstjänsten istället för att förknippa den med din känsla av dåligt samvete. På det viset kan du bli negativt inställd till både bön, Bibel och gudstjänst fastän du egentligen uppskattar alla tre företeelserna – problemet är alltså att det dåliga samvetet liksom färgar av sig på det som man har dåligt samvete för.

Men vad gör man då om mitt dåliga samvete har hamnat mellan mig och t.ex. bönen så att allt tal om bön skapar olust inom mig? Ja, låt mig då göra en halsbrytande koppling till schlagerfestivalen igår. Där tävlade nämligen för Sverige popbandet The Ark och just det bandet har en gammal låt som heter ”In lust we trust” - alltså ”Vi litar på känslan av lust”. Den där uppfattningen kan ju uttryckas på många olika sätt: Lyssna till ditt hjärta eller Är det lätt är det rätt osv. Det handlar alltså om känslan som vägvisare i livet.

Det där kan låta banalt och lättköpt men när jag för några år sedan började intressera mig för ignatiansk andlighet så började jag se en djup sanning i den där In lust we trust-filosofin. Ignatiansk andlighet handlar om tankar inspirerade av Ignatius av Loyola som grundade Jesuitorden i början av 1500-talet. Ignatius talar mycket om att döma saker efter deras eftersmak – han menar att den omedelbara lustupplevelsen kan leda vilse men om man lägger till den eftersmak som lustupplevelsen har så kan den leda mig rätt. Alltså det osannolika mötet mellan Ignatius av Loyola och Ola Salo i The Ark 500 år senare – i den kombinationen tyckte jag mig hitta något. Om man då översätter detta till bönens område så blir helt enkelt uppgiften att finna ett sätt att be som känns bra både när du ber och efteråt. I likhet med Ignatius tror jag nämligen att Gud talar genom vår lust – vår spontana känsla inför något kan verkligen vara Guds tilltal, åtminstone om eftersmaken är god. Gör bönen lustfylld – det är vad det handlar om!

Därför vill jag avsluta med något som vänder sig till alla de tre kategorier som den här predikan uppmärksammat:

• Du som verkligen känner spontan tacksamhet inför bönens oändliga möjligheter.
• Du som mest känner saknad efter en bön som aldrig betytt något för dig.
• Du som mest känner dåligt samvete för ditt usla böneliv.

Uppmaningen att göra bönen lustfylld gäller er allesammans och jag vet ett sätt att göra bönen såväl lustfylld som meningsfull. Det handlar om att söka det genuina inom dig. Märkligt nog är inte det genuina inom dig så lätt att hitta. Framförallt är det svårt att sätta ord på det eftersom den socialisering vi alla genomgår när vi växer upp vänjer oss vid att använda språket mest som ett kamouflage för vad vi egentligen säger. Jag tror att det är Ylva Eggehorn som skrivit att 90 % av orden i vårt samhälle har som uppgift att dölja medan bara 10 % har som uppgift att avslöja.

Ja, kanske är det så – att vi är så vana vid att använda språket mest som en kamouflagedräkt som döljer vad vi egentligen känner. Och eftersom språket äger den närmast magiska förmågan att styra vår bild av verkligheten så lurar vi till sist oss själva – vi hör vad vi säger och till sist tror vi på det själva. Vi köper kamouflaget som den sanna bilden av verkligheten och lurar därmed också oss själva. I det läget är det inte lätt att vare sig finna eller ge ord åt sitt sanna jag – för vi har blivit främlingar inför oss själva – det genuina gömmer sig under många lager av språkligt kamouflage. I det läget blir bönen bara ett fortsatt spel för gallerierna, ett språkspel där jag inte delar med mig av mitt sanna jag utan bara av mitt inbillade jag. Om bönen då känns meningslös så är den känslan av meningslöshet värd att lyssna till för den kana vara de mest genuina i hela situationen. För om Gud talar genom lusten så talar Han också genom olusten – olusten berättar att du är på fel väg, att något behöver förändras!

Men hur finner vi då det genuina i oss? Var finns glipan mellan alla de där draperierna som döljer oss för oss själva? Ja, jag kan bara beskriva den väg jag själv har hittat och det är en rätt exklusiv väg i form av retreater. Knappt fem dygn i tystnad – så brutala omständigheter behövde jag för att hitta glipan mellan draperierna. Det retreaten handlar om kan sammanfattas i tre T:n – Tid, Tystnad och Trohet. Tystnaden måste få ta tid på sig eftersom det tar så lång tid för alla rösterna utifrån att sluta eka och det först då det blir möjligt att lyssna inåt efter allt det genuina som under många år pressats tillbaka av våra höghastighetsliv i informationssamhället. Och tid kräver trohet – trohet mot retreatens rutiner också under de inledande dagar som kanske mest är fyllda av frustration och otålighet.

Tid, Tystnad och Trohet – ja, jag tror verkligen att alla de tre nycklarna behövs för att komma in i bönens skattkammare. För mig var det retreaten som kunde ge alla tre nycklarna och därför tror jag att den kan vara en väg också för dig – framförallt för dig som mest känner frustration inför detta med bön. Därför ligger det en bunt med retreatbroschyrer vid utgången efter gudstjänsten. Visst kostar de där retreaterna en del pengar men jämför med en semesterresa – för retreat är verkligen en resa till en hel kontinent som du aldrig besökt tidigare, en kontinent som ligger så nära men samtidigt så långt borta. Du kommer att vara den första mänskliga varelsen som besöker den kontinenten och det finns hur mycket spännande som helst att upptäcka där. Kontinentens namn är: ditt SANNA jag!