Jesus förhärligad
Högmässa i Stensjökyrkan
Kristi Förklarings dag 2006 
Stefan Risenfors

<<Föregående  >>Nästa

Texter

GT-text – 2 Mos 24:12-18

Epistel – 2 Pet 1:16-18

Evangelium – Matt 17:1-8

Beredelseord
Centrum för den här söndagen är en berättelse om något övernaturligt – tre av lärjungarna, nämligen Petrus, Jakob och Johannes, är tillsammans med Jesus uppe på ett berg och där ser de Jesus bli självlysande och tillsammans med honom ser de Mose och Elia - två män som vid det laget hade varit döda i sådär tusen år!
Utifrån vår vardagliga verklighetsförståelse är ju det där en orimlighet som fysisk händelse – det låter mer som något psykiskt fenomen – en drömsyn, en vision, nånting som hände inne i de tre lärjungarnas hjärnor. Eller kanske bara i Petrus hjärna – de båda andra vågade kanske inte säga emot eftersom han var så dominant…? Men, å andra sidan - Petrus berättar själv i dagens episteltext om den här händelsen och han bedyrar att den verkligen ägt rum – det handlar inte om några hopdiktade sagor, säger han! Risken är att vi fastnar i frågan om händelserna på Förklaringsberget var historisk eller enbart psykisk verklighet. Risken är att den här ytnivån för os bort från det viktiga som berättelsen vill säga oss. Nämligen att Jesus verkligen är sänd av Gud. Den tron är livsnödvändig för den som söker syndernas förlåtelse, för det är bara Gud som kan förlåta synder. Så, låt oss då i den tron bekänna vår synd med syndabekännelsens ord….

Predikan
Varför dök just nationalhjälten Mose och profeten Elia upp där uppe på berget? Jo, båda var de starkt förknippade med ett berg, nämligen Sinai berg – enligt traditionen var nämligen Sinai berg platsen där Mose hade mött Gud i en brinnande buske och därefter tog han just på Sinai berg emot stentavlorna med de tio budorden – vi hörde ju om det i dagens GT-liga text. Profeten Elia hade också mött Gud på samma berg, berget Sinai som också gick under benämningen Horeb. Det var till Horeb som Elia hade tagit sin tillflykt när drottning Isebel ville döda honom, och där på berget hände något märkligt som skildras så här i 1 Kung 19:

Herren svarade: "Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där." En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan.

Efter sådana berättelser kan man förstå att det hos det judiska folket fanns en oerhörd laddning kring just berget Sinai. Det verkade som att himlen på ett särskilt sätt tangerade jorden just där, som att där fanns en läcka i atmosfären där det gudomliga sipprade in i vår värld. Nu vet vi inte om det var just på Sinai berg som Jesus visade sin härlighet. Enligt en tradition skulle det varit på berget Tabor i Gallileen men vi har bara gissningar att tillgå – vi vet bara att Jesus tog med sig lärjungarna upp på ett högt berg.

Men berg har i alla tider och i många religioner ansetts heliga. Bergstopparna var ju närmare himlen, himlen som förknippades med den gudomliga världen. Kultplatser anlades ofta just på berg och även om Stensjökyrkan faktiskt ligger högre så är Fässbergs kyrka det tydligaste exemplet på det här i Mölndal. Ett ensamt isolerat berg omgivet av lågland – tydligare kan man nästan inte markera att kyrkan inrymmer något extraordinärt, något som höjer sig över vardagligheten.

Men varför fick inte alla lärjungarna följa med Jesus upp på Förklaringsberget? Det var ju bara tre som fick följa med – Petrus, Jakob och Johannes. Samma trio som senare var de enda som fick följa med honom in i Getsemane kvällen innan hans avrättning. Det verkar som att Jesus hade ett särskilt förtroende för just de här tre. Men det kan verka lite märkligt att inte de nio övriga fick följa med upp på berget där han visade sin härlighet. Det var ju en så viktig händelse, en händelse som avslöjade hans sanna identitet när rösten från himlen sa: "Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom."

Varför kunde Jesus inte unnat alla sina lärjungar den bekräftelsen på deras tro? Varför skulle de övriga nio tvingas nöja sig med att höra de andra berätta? Ja, uppenbarligen finns det en gudomlig pedagogik som har med utväljande att göra. Gud väljer ut människor som sedan blir hans instrument för att nå alla övriga – utväljandet av det judiska folket är kanske det mest slående exemplet.

Också idag väljer Gud ut människor som får följa med upp på Förklaringsberg. Bara nu i veckan har jag fått vittnesbörd från en församlingsbo som inte betraktar sig som kyrklig men som haft upplevelser som gör att hon måste tro på något utöver det här livet. Och jag tror att det här är bra mycket vanligare än det materialistiska samhället vill tro – massor av människor har haft upplevelser av Förklaringsberg på det ena eller andra sättet. Alla berg har inte varit lika höga och märkvärdiga men de har ändå satt tydliga spår i människors inre – men man pratar nästan aldrig om det med andra. Jag tror att tystnaden kring alla dessa privata Förklaringsberg är både begriplig och nyttig. Man är rädd för att bli betraktad som lite tokig eller överspänd i ett samhälle som bara räknar det påtagliga som verkligt. Och det kan också vara nyttigt att reservera ett privat rum i sitt innersta, ett rum dit man inte släpper in någon annan, ett rum som inte får pratas sönder, ett rum vars helighet är för ömtålig för att utsättas för andra analyser och kommentarer.

Men samtidigt som man tiger om de Förklaringsberg där man mött Gud så är det viktigt att vårda minnet av dem. På samma sätt som det gamla Israel i sina böner och sånger ständigt upprepade vad Gud hade gjort när han förde dem ut ur slaveriet i Egypten, på samma sätt behöver vi för oss själva ständigt återvända till de där stunderna av klarhet. Vi behöver hålla dem levande för oss själva, vi behöver tända ett ljus inför dem och plantera lite blommor omkring dessa Förklaringsberg på samma sätt som vi gör med de gravar vi vårdar. Att sköta en grav kan ses som ett uttryck för att vårda minnet av en människa som levat, och på motsvarande sätt kan vi i vårt inre våra vår Gudsrelation genom att regelbundet återvända till minnet av våra livs Förklaringsberg!

För Mose blev Gudsmötet på Sinai berg livsavgörande. Mose tog ju just där emot uppdraget att leda folket ut ur fångenskapen i Egypten – återstoden av hans liv präglades av den korta stunden inför den brinnande busken! Också för Elia fick Gudsmötet på berget praktiska konsekvenser för i detta möte med Gud mottog han instruktioner för hur han skulle handla just när han var som mest villrådig och förvirrad.

Av dagens episteltext förstår vi att också Petrus präglades för livet av sin upplevelse på Förklaringsberget. Så här skrev han i sitt brev: Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät

Hur privata och hemlighetsfulla Förklaringsberg än är så är de menade till att få stenar i rullning i våra liv. Gud har ett syfte med att ge oss sådana upplevelser – vi ska lyssna till dem och vi ska våga handla i enlighet med vad vi hör när vi återvänder till våra Förklaringsberg!

Jag har först i sommar läst en drygt tio år gammal världsberömd bok av den brasilianske författaren Paulo Coelho – den heter Alkemisten och flera av er har förmodligen läst den för länge sedan. Romanen handlar om en herdepojke som våga följa sina drömmar – allt han möter blir för honom vägvisare i hans tålmodiga sökande efter en skatt. En skatt som han tror finns långt borta i ett främmande land men som visar sig vara dold på den plats där han hade sin första dröm. Han finner skatten därhemma men han var tvungen att gå den långa omvägen för att finna den.

Just så tror jag att Förklaringsberg kan fungera om vi tar dem på allvar – de kan tvinga oss till uppbrott, de kan tvinga oss till uppenbara orimligheter som först efteråt visar sig vara meningsfulla när vi återvänder och med nya ögon finner skatten som låg vid vår egen dörr.

Till sist vill jag återvända till de nio lärjungarna som inte fick följa med upp på Förklaringsberget. Kanske du hör till dem? Vi som hör andra berätta om stora upplevelser av Gudsmöten och märkvärdiga bönesvar, men som själva upplever oss leva i en andlig känsloöken. Varför får inte vi följa med upp på berget? Varför kan inte vi få känna det som andra verkar känna och uppleva? Är Förklaringsberget en belöning som de får för att de har en så stark tro, en belöning som vi inte är värda? Är det så? Att vi inte är värda att få följa med Jesus upp på Förklaringsberget?

Jag tror inte att det är på det viset. Jag tror inte att Förklaringsbergen är nåt slag belöning för lång och trogen tjänst som nåt slags Guds motsvarighet till en guldklocka! Nej, jag tror snarare att Förklaringsbergen ges åt dem som allra mest behöver dem. Det finns ljus som blir synliga först när det är riktigt mörkt, det finns en längtan som blir mättad först när förtvivlan når botten. Och vi som lever på mellannivåerna med måttliga doser av förtvivlan – vi får det kanske aldrig så mörkt att ljuset från Förklaringsberget blir synligt. Men det kan också vara så att vi ständigt överger vår känsla när den färdas mot botten, vi flyr och förtränger eftersom vi är så rädda för vår förtvivlans djup. Vi blir maskhållare som ständigt håller skenet uppe såväl utåt som inåt, vi blir måttlighetsdyrkande trygghetsnarkomaner som inte vågar leva någon annanstans än i landet Lagom.

Om det är på det viset så tror jag att vi själva bär skulden till bristen på Förklaringsberg i våra liv – vi har alltför ofta tystat vårt hjärta när det ropat på oss och det är bara hjärtat som kan leda oss upp på Förklaringsberget. Vi kan behöva bekämpa vår avundsjuka mot andras Förklaringsberg och vi kan framför allt behöva träna upp vår tillit till den Gud som ständigt kallar oss – inte genom stormar, jordskalv och eld – utan genom ljuset av ett stilla sus. Så talar Gud inte bara till Elia – så lyssna, lyssna NOGA!
AMEN