Predikan

Det finns en del exempel i österländsk, gammal religion, på att kungen bildligt sett kunde fungera som ”Guds Son”. En del läser också somliga passager ur Psaltaren på det viset. T ex i Ps 110: Så lyder Herrens ord till min härskare: sätt dig på min högra sia, så skall jag lägga dina fiender som en pall under dina fötter. Eller Ps 2: ”Jag har invigt min konung på Sion, mitt heliga berg”. Jag vill berätta vad Herren bestämt. Han sa till mig: Du är min son, jag har fött dig idag.

Det är nog också en svag avglans av den tanken som gör att Paulus kan skriva: ingen överhet finns som inte är av Gud, Rom 13:1. Det finns en ordning i universum och hur mänskligt svaga och bristfälliga ledare än är, så finns det i uppdraget en kallelse från Gud själv att förvalta Hans skapelse.

Men oavsett hur man ser på de gamla österländska kungarna så är det något märkligt och nytt med Jesus. ”Aldrig har Gud sagt till någon ängel: Du är min son, jag har fött dig idag.” Aldrig sa Gud så till någon av sina profeter. Men när Jesus döps så är det inte bara Johannes Döparen som hör rösten: Du är min älskade son, min utvalde.

För både judendom och islam är det är främmande tanke att Gud skulle kunna ha en son. Så stadig är deras ”monoteism”, deras tro på att Gud är en, att det är helt uteslutet att Gud skulle kunna föda. Läser vi Gamla testamentet så märks ganska snart en skillnad mellan judarnas Gud och de omkringboende folkens gudar. De var ofta fruktbarhetsgudar, manliga och kvinnliga principer vars familjeliv och intriger utgjorde mytologin. Så var det ju också sedan i antika Grekland och Rom. Gudarnas liv är nog förebilden till vår tids såpoperor, de ger anledning till smaskigt skvaller. Deras otrohetsaffärer, superhjältefasoner, deras starka känslor.

Men judarnas Jahve var helt annorlunda. Han säger om sig själv till Mose: Jag är din faders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Han säger också om sig själv ”Jag är”. Det är något helt annat än Baal och Ashera och allt vad de hette.

Ändå är judarnas Gud mer personlig. Till Baal och Ashera offrade man men när Gud säger till Mose: Jag är din faders Gud, så kallar Han Mose in i relation med sig. Gudstro är inte bara Gudstro, att man håller något för sant utan det är relation. Det är meningen att det ska bli gemenskap. Folk vi läser om i Gamla testamentet, de vandrar med Gud, vilket på ”bibliska” betyder att de lever med Gud, talar, lyssnar, älskar Honom och blir älskade av Honom.

Alla kyrkans gudstjänster vill locka oss in i detta, - inte bara en intellektuell tro på Gud utan till ett liv med Honom. Jag tänker väldigt ofta på detta med Emil och Alfred. Emil säger, när de båda är ganska trötta på Lina: Du och jag, Alfred. De hör ihop, där är det självklar gemenskap, man kan vara avslappnad, man litar på den andre. Du och jag, Alfred.

Senare: men till skillnad från Emil och Alfred i den stunden så innebär inte gemenskapen Gud och jag att vi distanserar oss från andra. Att vara kallad av Gud innebär att också bli kallad att älska andra som också är Hans barn. Det är inte så lätt, men det ingår i paketet. Johannes, evangelisten, säger: den som säger att han älskar Gud och hatar sin broder, ljuger. Det går inte, menar Johannes, att göra en sådan uppdelning i sitt hjärta. Att älska Gud är att ge Gud mitt hjärta och att göra det helt och fullt. Då kan det hända att Han sänder mänskor i min väg som Han vill älska, genom mig. Det är inte säkert att jag har lust att älska dem, men håller jag mig till Gud så är det min uppgift att göra det. Däremot står det ingenstans i Bibeln att kristna mänskor måste tycka om varandra. Det behöver vi inte. Och vi behöver inte tycka lika, men vi är kallade att älska varandra.

Inte så att vi behöver uppamma en massa egna, fluffiga känslor till kreti och pleti, som en prestation. Snarare är det så att vi ska vara beredda på att Gud kan föra människor och situationer i min väg och gör Han det kommer Han också att ge mig den kärlek jag behöver. Och tycker vi ändå inte att vi har det, så kan vi be Gud om det: hjälp mig, Gud, att älska den här människan. Jag förmår det inte, av egen kraft.

Om vi tänker oss julevangeliet som en tablå så kretsar i utkanten kung Herodes. Han är inte med men han är onekligen en sådan kung som gör att man lätt kan förstå varför Gud inte bara sänder en emissarie, en ambassadör, en profet utan sin egen Son. Herodes är en sådan kung som gör att man förstår behovet av en annorlunda kung.

Profeten Jesaja tecknar en mörk bild av människor som lever i mörkret, som var tyngda av ok, förtryck, krig. Allt detta på grund av denna världens härskare.

Som vuxen ska Jesus komma att säga: den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig ditin. Jesus är Barnet, som visar hur annorlunda Guds rike är, jämfört med vad som allmänt gäller här i världen. Jesus säger också: den som tar emot en av dessa mina minsta, han tar emot mig.

Världshistoriens alla Herodesfigurer, de förstår inte att ta vara på det ömtåliga, det lilla. De ser inte de små iskonvaljerna i snön. De begär världen. Jesus, å sin sida, ger sig själv till världen.

Gud som säger: jag är din faders Gud och Jesus, barnet, visar oss att det innersta i tillvaron är personligt. När vi syndar, gör dumma saker, när människor är elaka, hänsynslösa mot varandra så är de det för att de slår dövörat till behovet av det personliga. Många krig har utspelats för att soldaterna övertygats om att de på den andra sidan inte var människor utan skadedjur.

Men mitt i Herodes tidevarv, mitt i mörkret, så bryter alltså ljuset fram, ett ljus från en obetydlig liten håla i en bonnig landsända. Så många såg det inte, för de hade siktet inställt mot neonljusen i Jerusalem. Åter andra såg det, fastän de befann sig väldigt långt bort. Några var nära och såg det och blev genast så oresonligt glada. Varifrån kom den glädjen till herdarna? Är det något som vi skulle våga tro att Gud vill ge, också oss? Låt den här julen bli en jul då vi gör rum för julglädjen i vårt hjärta.