Pingstdagen 2009  NÄSTA>

Gudstjänst i Fågelbergskyrkan kl.19

Stefan Risenfors

GT-text 1 Mos 11:1-9

Hela jorden hade samma språk och samma ord. När människorna flyttade österut fann de en dal i Shinar där de bosatte sig. "Nu skall vi slå tegel och bränna det", sade de till varandra. De använde tegel som byggsten, och som murbruk använde de beck. De sade: "Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden."
Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människorna byggde. Herren sade: "De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger." Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade att bygga på staden. Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden.

Epistel Apg 2:1-11

När pingstdagen kom var alla apostlarna församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.
I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: "Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber - ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar."

Evangelium  Joh 14:25-29

Jesus sade: "Detta har jag sagt er medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet. Ni hörde att jag sade till er: Jag går bort och kommer till er igen. Om ni älskade mig skulle ni vara glada över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag. Detta säger jag er innan det sker, för att ni skall tro det när det har skett."

Predikan

Någonstans mellan Påskdag och Pingst hamnar vi kristna i ett vägskäl där valet står mellan att dröja kvar vid den tomma graven eller att utsätta oss för Jesu närvaro i den vilda okontrollerade form som den helige Ande representerar. Valet kan synas lätt för hur lockande är det egentligen att dröja vid en tom grav? Men i själva verket är valet så svårt att vi ofta skjuter upp det och därmed har vi i själva verket valt den tomma graven eftersom den är utgångspunkten. Står vi kvar så står vi kvar vid graven.

Det som är så lockande med den tomma graven kan sammanfattas i ett enda ord: kontroll. Visserligen är inte Jesus närvarande vare sig som levande eller död i den tomma graven, men på nåt sätt finns han ändå kvar där, som ett vackert minne, som i doften av alla kryddorna som hans kropp var smord med. Den tomma graven symboliserar för mig en kyrka som kan vara ståtlig och imponerande i sina tjusiga processioner, i sina vackra liturgiska kläder, i underbar sakral musik och i vackra ord om Jesus. Det kan vara en verklig skönhetsupplevelse att komma in i den tomma gravens kyrka men efter en stund därinne märker man att något saknas! Nej, fel uttryck – i den tomma gravens kyrka kan man verkligen inte säga att något saknas – allt är på plats – hela trosbekännelsen, alla bönerna, den kompletta liturgin, alla sakramenten och hela dogmatiken! Inget verkar saknas – en komplett kyrka, precis så komplett som en kyrka kan vara vid den tomma graven. Det är alltså inte så att något saknas men däremot märker man efter en stund att Någon saknas. Och den som saknas är givetvis Han som lämnat den tomma graven. Han som gått vidare. Han som nu vill möta oss i detta vilda, okontrollerade som vi kallar den helige Ande.

Den helige Ande är nämligen ett hot mot varje kyrkoinstitution, en utmaning mot varje ämbetsteologi och en krigsförklaring mot varje förstelnad dogmatik. Den helige Ande går nämligen inte att definiera eller kontrollera! Den helige Ande är som en uttråkad treåring på ett barndop – han låter sig inte placeras på en bänk utan dräller omkring i hela kyrkan, klättrar på knäfall och rapar framför altaret. Allt det där man inte bör göra i ett kyrkorum, det gör treåringen och på samma sätt är det med den helige Ande – går inte i ledband, lyder varken ärkebiskopar eller påvar utan beter sig allmänt omoget.

Nu låter det ju inte precis så i dagens evangelium där Jesus säger i samband med att han utlovar den helige Ande: Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er.

Och frid är ju inte precis vad den ängsliga pappan känner när hans treåring trotsar alla regler i kyrkorummet. För vi förknippar ju ofta frid med en trygghet som bygger på att det förväntade sker, på att allt går enligt planerna och inget oförutsett inträffar – det är vår bild av frid. Men den helige Ande står för en helt annan sorts frid – en frid som mer kan översättas med tillit. Frid är att leva i förvissningen om att vad som än händer så har Gud kontroll. Frid är att känna att jag inte behöver ha kontroll för det finns redan någon som har full kontroll åt mig.

Men åter till det där vägskälet någonstans mellan Påsk och Pingst – är du och jag beredda att välja bort den tomma graven precis som änglarna uppmanade kvinnorna att göra sedan de upptäckt att graven var tom på Påskmorgonen: "Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått…. ”(Luk 24:5-6)

Men vi har så förtvivlat lätt för att bli kvar där vid den tomma graven, den rymmer en oföränderlighet som kan vara så tilltalande eftersom den möter vårt behov av trygghet. Den hjälper oss också i vår ständiga flykt från nuet. Eftersom den tomma graven bara rymmer minnet av Mästaren så inbjuder den oss till att fly till det som var – till tidigare andliga upplevelser, till gamla möten med Gud, till traditioner och relationer som en gång var. Men Pingsten kallar oss att välja den andra vägen där i vägskälet – att följa den uppståndne ut på vägarna där han fortfarande vandrar, osynlig men mer levande än han någonsin varit!

Ett problem med den helige Ande är att vi framställer honom som ett substantiv eller som ett pronomen när vi kallar Anden för han eller hon. Men substantiv är stillastående, substantiv är distans. När förnya blir Förnyelse så blir den plötsligt något som jag kan stå utanför och betrakta. samma sak när hjälpa substantiveras till Hjälpare och befria blir Befrielse eller Frälsning. Då stannar liksom rörelsen upp och Befriaren förvandlas till ett monument istället för en pågående handling. Jag skulle vilja uttrycka det som att när Jesus återvänder till himlen och kommer tillbaks som den heliga Ande så förvandlas han från ett substantiv eller pronomen till ett aktivt verb. Den heliga Andes budskap är nämligen att Gud är ett verb, ett aktivt verb, en pågående handling, ett pågående skeende som äger rum här och nu och som jag därför inte kan distansera mig till. Antingen är jag med och då är jag en del av skeendet eller också står jag utanför som en betraktare som står där och plockar med sina substantiv.

Kanske ligger problemet i själva begreppet Den helige Ande – det låter så statiskt och fyrkantigt. Innan vi har hunnit uttala alla tre orden så har liksom Anden gått vidare så vi skulle kanske nöja oss med att säga: ”den helige A…” för därefter är tillfället försvunnet. Det där vibrerande nuet som är den enda plats i våra liv där Gud kan läcka in i mitt liv.

Nu låter det här kanske som att den helige Ande skulle ha väldigt bråttom men så är det inte. Den helige Ande finns ju där hela tiden i det närvarande ögonblicket. Det är inte Anden som springer ifrån dig utan det är precis tvärtom – det är du som hela tiden flyr från Anden när du flyr från nuet till dåtid eller framtid. Och den flykten är samtidigt en flykt från dig själv – för ditt sanna jag kan du aldrig möta någon annanstans än i det innevarande ögonblicket!

 Vad blir då slutsatsen av allt det här: Jo – Gud möter dig visserligen i 2000 år gamla berättelser om Jesus. Men om du nöjer dig med de berättelserna så har du bosatt dig i den tomma gravens kyrka. Pingstens budskap är det chockerande konstaterandet att Jesus fortfarande lever. Inte längre bunden till en speciell tid och en speciell plats utan närvarande i just ditt liv, just här och nu. Han väntar på dig där och han kallar på dig i varje möte med en människa och i varje känsla som spontant dyker upp i ditt inre. Längre bort är Gud inte – det handlar bara om att lära sig lyssna och samtidigt sluta lyssna. Sluta lyssna till vad du borde tänka eller känna och istället lyssna till vad du faktiskt tänker och känner – där, bara där, finns ingången till ett liv med Gud! AMEN’ 

 

Senaste kommentaren

01.08 | 21:22

Kära läsare av sidans predikningar. Jag vill bara göra er uppmärksam på att numera är det Anna Sophia Bonde som står för predikoskrivandet.

04.01 | 07:58

OK, då är jag med Dig.

03.01 | 21:35

... vi avvisar varje rörelse utanför den aktuella och allt trängre åsiktskorridoren. Eller med bilden från predikan: jag vill hellre vara en fri ren än en inlåst ko!

03.01 | 21:33

Hej Georg
Kul att du läst predikan! Nu handlade ju den aktuella passagen om den största fara som kyrkan är utsatt för och jag menar att det är att vi blir så rädda för att tappa kontrollen så att ....

Dela den här sidan