Jesu dop

Högmässa i Stensjökyrkan
1:a efter trettondagen  2009
Stefan Risenfors
Evangelietext Matt 3:13-17
<<Föregående  >>Nästa

 Beredelsetal

I dagens bibeltexter ställs två olika dop mot varandra – å ena sidan Johannes­dopet som var ett bättringsdop, en rit som markerade att man vill leva ett mer anständigt liv. Å andra sidan dopet i Jesu namn som är något helt annat. Johannesdopet finns inte längre officiellt i kyrkan, det var ett dop som var aktuellt under en kort tid för 2000 år sedan, den korta tid som Johannes Döparen verkade vid floden Jordan. Det var ett dop som förberedde Jesu människor för Jesu ankomst, ett dop som beredde vägen för det som skulle komma med Jesus.

Johannesdopet är alltså överspelat, det hade sin tid på samma sätt som dinosaurierna en gång hade sin tid. Men frågan är om det som Johannesdopet stod för inte fortfarande lever kvar i våra medvetanden. Johannes krävde ju att folk skulle göra bättring, att de skulle börja leva ett mer moraliskt liv i kärlek till sina medmänniskor. Det där är ju begripligt, det kan vi förstå – det är lika lätt att fatta som att vi behöver lagar för att kunna leva tillsammans i ett samhälle. Lag och moral är förnuftsmässiga storheter och därför begriper vi oss på Johannesdopet eftersom det var ett dop som syftade till att få folk att följa lagen och moralen.

Med det dop vi är döpta med, dopet i Jesu namn, är det annorlunda. Det är så mycket svårare att förstå. Det är ett dop in i en gemenskap med Jesus, en sakramental gemenskap vilket betyder att det har med något heligt att göra. Jesusdopet är ju ett sakrament, en helig handling och därmed ett mysterium eftersom allt heligt rymmer ett mysterium. Jesusdopet är en Guds kärleks­förklaring till mänskligheten, inte sådär kollektivt och allmänt utan en kärleksförklaring till varje enskild människa utan att denna enskild människa på något sätt kan göra sig förtjänt av den kärleken. En kärleks­förklaring beseglad med vatten – man skulle kanske kunna kalla det en … vattenpuss! I tillit till den förbehållslösa kärlek som denna vattenpuss står för bekänner vi nu vår synd…

Predikan

"Detta är min älskade son, han är min utvalde."

Igår fanns det i Aftonbladets webbutgåva en bild med grafiska siluetter på 656 medlemmar i kriminella MC-klubbar i Sverige. Ni ser den på duken bakom ryggen på mig. De är presenterade länsvis och markerade med olika färger som anger vilket gäng de tillhör – Hells Angels, Bandidos, Naser-ligan, Original Gangsters o s v. Det enda som står om dem är folkbok­föringsort och ålder – Mölndal är representerat av 8 unga män mellan 21 och 31 år gamla, från fyra olika gäng. Ja, jag gissar att de är män, för bara 9 av de 656 är kvinnor. Fast de 656 är inte längre 656 utan bara 655 för en 49-åring från Järpen är inte längre medlem i Hells Angels står det i en bildtext.

655 anonyma människor – nästan bara unga män och väldigt många är kriminellt belastade. Vi kan gissa oss till att nästan alla dessa 655 har haft en trasig uppväxt. Vi kan ana att många av dem har vuxit upp utan sina pappor, hänvisade till gatans eller populärkulturens manliga förebilder. Många av dem har en barndom fylld av missbrukande föräldrar, sexuella övergrepp och misshandel. Jag tror också att när var och en av de 655 föddes så uttalade Gud samma ord som han gjorde där vid Jordanfloden:  "Detta är min älskade son, han är min utvalde." Och nog anar jag att det där i förlossningssalen också fanns två lyckliga föräldrar som i det ögonblicket sa eller tänkte ungefär samma sak: "Detta är min älskade son, han är min utvalde."

Ändå gick det som det gick – också många av de föräldrar som förmådde se och älska en nyfödd son orkade inte älska och ta ansvar under en hel uppväxt. Men de 655 hittade kanske en tillhörighet och gemenskap i det där MC-gänget. Kanske inte mycket till gemenskap med hot, fruktan och trakasserier också inom gänget. Men säkert också verklig vänskap och lojalitet. Och så denna respekt som verkar betyda så mycket för medlem­marna i de kriminella MC-gängen. Hur är det nu Hjalmar Gullberg skriver i de bevingade orden i romanen Doktor Glas:

 ”Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna någon slags känsla.
Själen ryser inför tomrummet
och vill kontakt till vad pris som helst.”

Och nog ingiver de där emblem-försedda skinnvästarna människorna någon slags känsla – nämligen fruktan, som kanske kan tolkas som respekt! Man vill bli älskad och blir man inte det så får det konsekvenser. Just det som Jesus fick höra där vid Jordanfloden behöver varje människa få höra:

"Detta är min älskade son, han är min utvalde. Detta är min älskade dotter, hon är min utvalda."

Jag tror alltså att upplevelsen av att vara älskad - obetingat, förbehållslöst älskad - jag tror att den upplevelsen är oerhört betydelsefull för varje människa. Har man inte fått uppleva det i barndomen så kan de känslomäs­siga skadorna vara nästan omöjliga att reparera.  Barndomen bär man ju med sig som en ryggsäck hela livet. Man kan säga att man försonats med den, man kan förtränga den, man kan påstå att man lagt den bakom sig, men den finns alltid kvar på ett undermedvetet plan. Den finns där som en nergrävt oljefat som alltid kommer att läcka ut sitt innehåll, både det goda och det dåliga.

Fortfarande efter 20 år minns jag läraren på Kvarnbyskolan som jag inter­vjuade i församlingsbladet, han som sa att det värsta i hans arbete vara se dessa ungdomar som man visste att det skulle gå illa för. Att se det och samtidigt veta att det lilla som skolan kunde göra var bara kosmetika, de här barnen var mer eller mindre dömda till utanförskap och kriminalitet. Jag fick aldrig veta vilka konkreta ungdomar han syftade på, men kanske återfinns någon av dem så här 20 år senare bland de där 655 medlemmarna i kriminella MC-gäng.

"Detta är min älskade son, han är min utvalde. Detta är min älskade dotter, hon är min utvalda."

Men även om man kan hävda att ränderna aldrig går ur och att man är präglad för livet av sin barndom, så får vi aldrig ge upp hoppet om en enda människa! Därför är det vår uppgift att behandla varje människa som just älskad och utvald. Ett sådant bemötande kan faktiskt få avgörande betydelse också för en vuxen människa, vad en enda människa sa eller gjorde vid ett enda litet ögonblick kan avgöra ett helt livsöde. Den makten har Gud när vi ställer oss i hans tjänst och hjälper människor att förstå att de är älskade och utvalda.

Men om vi återvänder till evangeliet, till det som hände vid Jordanfloden för 2000 år sedan, så markerar det början på Jesu offentliga verksamhet. Fast efter dopet återstod vad man skulle kunna kalla elddopet – prövningen. I versen efter dagens evangelium berättar nämligen evangelisten Matteus: Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen

Efter 40 dagars fasta där ute i öknen trädde frestaren fram. Han beskrivs i texten som en konkret person men hela berättelsen har drag av hallucina­tion över sig – hungerhallucinationer är förmodligen inte ovanliga efter en 40 dagar lång fasta. Men frestaren blir inte mindre verklig för att han möter oss i hallucinationer och fantasier. Och frestarens budskap är som vanligt att det finns en genväg – om du bara faller ner och tillber mig så ska jag ge dig makt, ära och härlighet.

 Men frestaren är chanslös – han möter ju en man som just fått höra av Gud själv: "Detta är min älskade son, han är min utvalde.” Det är omöjligt för frestaren att tränga sig in emellan Jesus och hans himmelske Far – det är förenade av en kärlek inför vilken t.o.m. djävulen är maktlös!

Kanske några av er igår kväll hörde Jonas Gardell berätta om sin barndom och om den våldtäkt han utsattes för i början av tonåren. Han har sagt det förr och han upprepade det igår: att han efter det övergreppet hade ett val. Valet mellan att låta övergreppet definiera honom för livet, definiera honom som offer, som svag. Eller att vägra se sig själv som ett offer, vägra låta sig definieras av det som drabbat honom och istället vända övergreppet till en energi, eller kanske ett raseri, som kunde driva honom till att i sitt konstnärsskap alltid ta parti för de svagaste. Jonas Gardell berättade också om vad som gjorde det möjligt för honom att på nåt sätt gå segrande ur den upplevelsen och det var att hans mamma under hela hans barndom i aftonbönen upprepat att vad som än hände så skulle Gud alltid älska honom. Jonas Gardell har fått höra de där orden som varje barn borde få höra varje kväll i en aftonbön: Du är älskad och utvald!Liksom Jesus så var han rustad för att möta frestaren som ville få honom att välja genvägen, välja flykten i att definiera sig som offer.

Jag vet inte hur din barndom såg ut. Jag vet inte om du fick höra de där orden i någon aftonbön eller på annat sätt. Kanske fick du höra dem men kanske blev de verkningslösa eftersom dina föräldrar inte förmådde följa upp dem i handling – i att se dig och bekräfta dig. När man driver med den analytiska psykologins grävande i folks barndom så säger man ibland att det aldrig är för sent att skaffa sig en olycklig barndom. Men kanske kan man vända på skämtet och finna en sanning i orden att det aldrig är för sent att skaffa sig en lycklig barndom. Du får nämligen fortfarande idag vara barn hos Gud – den barndomen är en pågående barndom och den tar aldrig slut. Någonstans inom dig är du alltså ett barn och kommer alltid att vara ett barn. Och är du ett barn så har du fortfarande en öppen framtid. Är du ett barn så är du fortfarande formbar. Förändringen är möjlig också i ditt liv! Så ta då idag emot den kärlek som idag strömmar emot dig från Gud själv, den kärlek som kan förändra också ditt liv, den kärlek som tar sitt uttryck i att Gud idag säger till dig: "Du är min älskade son, du är min utvalde. Du är min älskade dotter, du är min utvalda.”

Amen