Med denna predikan avslutar jag min tjänst som församlingsherde i Stensjön. Men jag är fortfarande präst.

Med denna predikan avslutar jag min tjänst som församlingsherde i Stensjön. Men jag är fortfarande präst.

Heliga Trefaldighets dag, andra årg 12 juni 2022

Högmässa med avskedspredikan i Stensjökyrkan kl 10

GT-text 2 Mos 3: 1-15

En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem till andra sidan öknen och kom till Guds berg, Horeb. Där visade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga, som slog upp ur en törnbuske. När Mose såg att busken stod i låga utan att brinna upp tänkte han: ”Vilken märklig syn! Jag måste gå dit och se varför busken inte brinner upp.”

Då Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbus­ken: ”Mose! Mose!” Han svarade: ”Ja, här är jag.” Herren sade: ”Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” Och han fortsatte: ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.”
Då skylde Mose sitt ansikte. Han vågade inte se på Gud. Herren sade: ”Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare — ja, jag vet vad de får lida. Därför har jag stigit ner för att befria dem från egypterna och föra dem från Egypten till ett land som är rikt och vidsträckt och som flödar av mjölk och honung, det land där det nu bor kanaaneer, hettiter, amoreer, perisseer, hiveer och jevuseer. Nu har israeliternas klagorop nått mig, och jag har själv sett hur egypterna plågar och förtrycker dem.
Så gå nu: jag sänder dig till farao, och du skall föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten.” Mose invände: ”Hur skulle en sådan som jag kunna gå till farao och föra israeliterna ut ur Egypten?” Gud svarade: ”Jag skall vara med dig, och detta är tecknet som skall visa att det är jag som har sänt dig: när du har fört folket ut ur Egypten skall ni hålla gudstjänst på detta berg.” Då sade Mose till Gud: ”Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?” Gud sade: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.”

Och Gud fortsatte: ”Säg israeliterna att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta skall vara mitt namn för all framtid; med det namnet skall jag åkallas från släkte till släkte.

Epistel Rom 11:33-36

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. 'Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare?' 'Vem har skänkt honom något som han måste återgälda?' Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.

Evangelium Matt 28:16-20

De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn

och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”

Predikan

Den här söndagen kallas inte bara Heliga Trefaldighets dag utan också Missionsdagen. Missionsdagen var ju tidigare en av de fyra allmänna böndagarna som var ett slags beställningsjobb från regeringen. Det började redan på 1200-talet med Magnus Ladulås men blev tydligare en beställning från kungen med Gustav Vasa som 1544 befallde kyrkan att anordna 8 böndagar för avvärjande av naturkatastrofer. Senare blev det fyra årliga böndagar, men 1983 avskaffades tre av dem

  1. Botdagen blev istället Askonsdagen
  2. Reformationsdagen blev underrubrik till Sexagesima
  3.  Missionsdagen blev underrubrik till Heliga Trefaldighets dag
  4. Tacksägelsedagen var den enda som förblev en egen söndag

Jag minns från min egen barndom hur det sk Böndagsplakatet lästes upp från predikstolen på Nyårsdagen och angav när de fyra böndagarna skulle firas,  och fram till 70-talet var det undertecknat av kungen och på många håll förväntades församl­ingen stå upp under uppläsandet eftersom det var kungens ord. Det här var något typiskt för protestantiska länder och vittnar om hur kyrkan efter att ha kapat banden med påven istället blev starkt kopplade till den egna nationen och kastade sig i armarna på den världsliga makten i form av kungen.

Detta är alltså bakgrunden i till dagens underrubrik Missionsdagen och möjligen är mission en del av kyrkans uppdrag som idag behöver betonas för kanske har vi länge nog befunnit oss i ett slags antites till den klassiska kyrkliga missionen, som min mamma var en del av som missionär i Rhodesia på 1940-talet.  Den antitesen till klassisk mission utgörs av ett dike där vi kristna ibland varit så rädda för att mästra och predika så att vi blivit programmatiskt tystlåtna i en religionsdialog där vi stundtals blygs för vårt eget bidrag till dialogen. Men då har vi svikit det uppdrag som vi fick i dagens evangelium!

Men bortsett från att mission är en omistlig del av kyrkans uppdrag kan man fundera över kopplingen till just Heliga Trefaldighets dag. Det handlar alltså om treenigheten, ett mänskligt försök att beskriva Gud som både en och tre. I samtal med judar och muslimer märker jag emellanåt att vi inte alls lyckats med den pedagogiska uppgiften. De betraktar sina egna religioner som entydigt monoteistiska – det finns bara en Gud, Men de verkar ibland sätta frågetecken för om kristna verkligen är monoteister för vi verkar ju ha tre gudar: Fadern, Sonen och Anden. Och vi blir sårade för vi tycker ju att vi bankar in i varje konfirmand att en triangel har tre sidor men är likafullt en enda geometrisk form, och den molekyl som består av två väteatomer och en syreatom, H­2O, kan manifesteras i tre olika tillstånd, som vätska, vattenånga och is men likafullt är alltsammans H2O. Det är bara provisoriska bilder men varje konfirmand borde ändå fatta att vi bara tror på en enda Gud. Fast nu konfirmerar vi ju inte judar och muslimer så kanske är deras ifrågasättande av vår monoteism ändå begripligt.

Men åter till kopplingen mellan Heliga Trefaldighets dag och Mission för jag tror att treenigheten är den kristna dogm som kanske är allra minst lämplig att börja med när vi vill missionera. Treenigheten är nämligen ett mysterium som vi aldrig kan förstå och om vi tycker oss förstå den är det bara ännu ett tecken på att vi har tillverkat en avgud, på att vi har transfor­merat ner den gudomliga högspänningen till nivån ficklampsbatteri. Jag tror att mission istället bör börja i det konkret mänskliga, i kärlekshand­lingar som ingen kan missförstå. Då kan vårt verbala vittnesbörd till slut få komma som svar på en fråga: Vem får dig att göra detta för mig? Vad är det som driver dig?

Återstoden av denna predika n ska ta avstamp i ett citat från var och en av de tre bibeltexter vi lyssnat till. Vi börjar med den GT-liga texten och citatet: Ta av dig dina skor, du står på helig mark.

Eftersom detta är min avskedspredikan vill jag här vara lite personlig för jag har en känsla av att jag under mina 32 år i församlingen emellanåt haft lite för tjocka skor på mig. Jag tror att jag kan ha sprungit över heliga marker och då kan jag ha trampat ner små blommor som jag inte ens har märkt för jag har haft blicken riktad mot något där framme som jag siktat mot. Jag kan ha varit en elefant i en porslinsbutik eftersom jag inte fattat att jag befunnit mig i en porslinsbutik. Och detta kan jag ha gjort samtidigt som jag predikat att sårbarhet är det finaste som finns! Om mina ord därmed har överröstats av mina handlingar och mitt tempo så kan jag bara beklaga och be om förlåtelse! Som pensionär hoppas jag kunna ha bättre förutsättningar att notera de heliga markerna för jag är övertygad om att de ligger i vår väg varje dag, ja varje timme vi lever! Gud söker oss inte bara på söndag förmiddag och inte bara i kyrkan!

Nästa citat är från episteltexten: Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar.   I förrgår tittade jag på ett Youtube-klipp med den enda präst som är sommarpratare i år – Susanne Dahl. Hon beskrev sitt arbete som studentpräst i Umeå – hur hon råkat skapa enorm distans till studenterna redan första dagen bara genom att ta på sig hela den liturgiska utstyrseln inför en veckomässa. Hon beskrev sedan sitt fortsatta arbete som ett slags avklädande och det var inte bara prästklä­derna utan också många av de fromma orden som stod i vägen för det symboliskt hudnära mötet som hon sökte. Författarinnan Kerstin Norborg har uttryck något liknande när hon i en roman låter en präst i en bön säga: Gud, jag pratade mig bort ifrån dig!  Och prästen och författaren Pelle Bengtsson skrev en bok med titeln: Mot enkelhetens punkt! och jag tror att den titeln pekar mot samma sanning: möten med Gud som möten avskalade på all den mänskliga och kyrkliga bråte som så ofta skymmer och distan­serar.

Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar.   Jag vet att det finns människor också i vår församling som upplever att vi präster ofta gör anspråk på att fatta det vi inte kan fatta och på att veta det vi inte kan veta.Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar

Men hur ska vi präster då göra? Ett alternativ är att göra som kväkarna som helt enkelt låter tystnaden tala i sina gudstjänster – inga präster, inga predikningar utan bara tystnad med rum för egen meditation. Ett annat alternativ är att börja betrakta orden inte som ramar, definitioner och gränsmarkeringar utan mer som avstampsbrädan i en längdhoppsgrop. Detta i en förhoppning om att den helige Ande kan utnyttja de mänskliga och provisoriska orden som katapulter som kastar oss ut i det ordlösa Mysteriet långt bortom någon predikants kontroll!

Slutligen vill jag stanna till för tre ord i evangeliet: men några tvivlade.  Tvivel återkommer i alla fyra evangeliernas berättelser om hur Jesus blev bemött efter sin uppståndelse. Och jag tycker att det är alldeles underbart – att tvivlet får följa med ända till slutet av Jesu jordiska verksamhet. Det verkar som att Jesus hade betydligt lättare att acceptera tvivlare än vad vi i kyrkan ofta har. För vad är egentligen tvivel? Jo, det är uttryck för en människas gudagivna förmåga att tänka själv, att ifrågasätta och pröva. Tvivel är att likna vid en väg men det finns de som förvandlat tvivlet till en parkeringsplats och då är det uttryck för intellektuell slöhet och en obegriplig likgiltighet inför de allra djupaste livsfrågorna. Tvivel kan nämligen bli en pose, att ge upp på förhand och bara bestämma sig för att det ändå inte går att få några säkra svar.

Men det finns ett annat sorts tvivel som inte är parkeringsplats utan just en väg, en sökande vandring. Vi kan ju t ex konstatera att ingen av lärjungarna som Jesus samlade hade blivit lärjungar om de inte varit just tvivlare i denna bemärkelse. De tvivlade på de etablerade religiösa ledarna när de avvisade Jesus som en bedragare. Somliga kanske tvivlade på sin egen ateism och allt detta prövande tvivel utgjorde den jordmån som Jesu förkunnelse behövde för att slå rot i människors hjärtan. Så nog hade han rätt, 2000 år senare – Tage Danielsson när han myntade det där uttrycket: Utan tvivel är man inte riktigt klok!

Men då säger vän av ordning:

              Vad är nu detta? Står prästen på självaste sin avskedspredikan och propagerar för tvivel!? Är det inte hans uppgift att få oss att tro??

Jo, det är min uppgift att försöka skapa tro men på samma sätt som tvivlet kan bli en parkeringsplats kan också tron bli en parkeringsplats. Och min bild av Jesus är att han avskydde parkeringsplatser, han avskydde den där stillastående, liknöjda tron som fariséerna representerade. Det var ju för att de aldrig tvivlade på sin stelnade gudsbild som de inte förmådde ta emot honom som Messias. Deras inre kanaler hade slammat igen – de hade skjutit allt tvivel åt sidan och bestämt sig för hur allt ligger till. Deras tro saknade sin viktigaste beståndsdel, nämligen nyfikenhet! De hade slutat söka Gud för de trodde att de var framme – det fanns inget mer de behövde veta och därför var deras hjärtan förstockade. Precis så förstreckade som vilken starkt troende som helst som stannat i steget och parkerat sig längs den väg där Jesus hela tiden fortsätter att vandra.

Allra sist i denna min sista predikan vill jag lyfta fram en kvinna i församlingen som länge trodde att hon inte hörde hemma här. För hon tvivlade. I hennes ögon var kyrkan präster som talade om hur man skulle tro och jag tror att hon i sitt långa liv hade mött tillräckligt med män som visste hur allt skulle vara och inte tålde ifrågasättanden. Hon ville tänka själv och hon tvivlade. Men när hon förstod att hon med sina tvivel ändå var välkommen till kyrkan och t o m till gudstjänsterna så blev hon under sina sista år en av våra mest trogna gudstjänstdeltagare. Och när hon inte orkade komma längre så fick jag lämna predikningar i hennes brevlåda. Hon hette Gunvor Larsson och många av er kände henne. I höstas dog hon och två dagar före sin död ville hon tala med mig i telefon. Hon berät­tade att hon hade under ett långt liv lyckats spara ihop en mycket stor summa pengar och den ville hon nu skänka till församlingen och vårt arbete för att hjälpa ungdomar med psykisk ohälsa. Till hösten kommer därför en terapeut att hyras in för stödsamtal med unga i Fågelbergskyrkan och med Gunvors gåva kommer Stensjöns församling att kunna bedriva det arbetet under många år framåt. Så när tvivlare förstår att de hör hemma i kyrkan kan stora saker hända. AMEN

Senaste kommentaren

01.08 | 21:22

Kära läsare av sidans predikningar. Jag vill bara göra er uppmärksam på att numera är det Anna Sophia Bonde som står för predikoskrivandet.

04.01 | 07:58

OK, då är jag med Dig.

03.01 | 21:35

... vi avvisar varje rörelse utanför den aktuella och allt trängre åsiktskorridoren. Eller med bilden från predikan: jag vill hellre vara en fri ren än en inlåst ko!

03.01 | 21:33

Hej Georg
Kul att du läst predikan! Nu handlade ju den aktuella passagen om den största fara som kyrkan är utsatt för och jag menar att det är att vi blir så rädda för att tappa kontrollen så att ....

Dela den här sidan