Julkrubbegudstjänst 2003

Stensjökyrkan

Stefan Risenfors

<<Föregående  >>Nästa  

Predikan
Om du och jag skulle identifiera oss med någon i julevangeliet så är det kanske någon av herdarna som ligger närmast till hands. För herdarna var det ju en alldeles vanlig kväll på jobbet, de låg därute på fältet utanför Betlehem vid den öppna elden och vaktade sin fårhjord. Men plötsligt är all vanligheten som bortblåst när en Herrens ängel står där framför dem med budskapet att Messias har fötts inne i Betlehem. Och strax är hela himlen uppfylld av änglar som lovsjunger Gud!

Kan man tro på sånt? Bär inte den här berättelsen den fromma legendens alla kännemärken – en vacker saga, men knappast mer än en saga! En romantiserande utsmyckning som fromma efterföljare till en religiös ledare i efterhand har konstruerat för att förstärka den gudomliga identitet som de själva försett ledaren med. Det där beteendet existerar ju också i vår tid – att inställsamma undersåtar glorifierar sina ledare med hjälp av en massa påhittade berättelser. Hur var det med alla mirakulösa hjälteberättelser om Mao Zedong i Kina och alla glorifierande lögner som omgav Nicolae Ceauqescu i Rumänien och Kim Il Sung i Nordkorea? För att inte tala om Saddam Hussein i Irak – jag kan mycket väl tänka mig att det fortfarande finns irakier som på allvar tror att änglar sjöng lovsånger också när Saddam föddes!

Så vad är då julevangeliet och det kristna julfirandet? Kan man inte lika gärna tänka sig att svenskar om 1000 år sitter i jättelika katedraler utsmyckade till snickarbodar och täljer trägubbar för att fira den store Emil. Emil som en gång i en dunkel forntid bodde i det lilla Lönneberga och där gjorde stora under, som t ex utspisningen av 5000 fattighushjon.

Skulle inte Jesus-kulten kunna ha uppstått på liknande sätt? Människor behöver nånting att tro på och karismatiska personer som befinner sig på rätt plats vid rätt tidpunkt kommer efterhand att utrustas med allt fler mirakulösa egenskaper och gudomliga attribut, och vips, efter några hundra år, har vi en färdig Jesus-myt, komplett med krubba, änglar och underverk!

För några av er som sitter i kyrkan idag kanske det är precis så här – det är ingen sanning ni kommit för att höra utan en vacker stämningsfull lögn – ungefär som Tage Danielssons berättelse om Karl-Bertil Jonsson. Det är inte bara vackert och stämningsfullt, det är t.o.m. lite uppbyggligt – man blir liksom lite snällare av att höra såna sagor ibland!

För andra av er kan det vara snudd på hädiskt att över huvud taget tänka tanken att Jesus bara skulle vara en myt. Det måste ha gått till precis så som det står i julevangeliet annars rasar hela er tro samman. Om inte det här skulle vara sant så kan jag ju lika gärna ifrågasätta precis allting som Bibeln berättar och då kan man ju inte lita på Bibeln, och vad ska man då lita på?

Och så har vi den tredje gruppen, som säkert också finns här i kyrkan idag, kanske rent av den största gruppen. Det är alla vi som befinner oss någonstans mittemellan de båda första grupperna. Ja, jag säger VI eftersom jag räknar mig själv till den här gruppen, om man nu kan kalla oss en grupp eftersom vi är så sinsemellan olika.

På ena flanken finns jag själv – det är vi som mycket väl kan tänka oss att det har gått till på precis det sätt som det berättas i julevangeliet. Men det är inte avgörande för vår tro att det var precis så det gick till. Vi kan tänka oss att berättelsen också har kryddats med gamla folkliga utvikningar så som man ofta gör i kulturer som mer är präglade av muntlig berättarkonst än av skriftliga, mer protokolls-artade, återgivningar. Men samtidigt påminner vi oss om och omigen om att för Gud är ingenting omöjligt - en natthimmel full av sjungande änglar är och förblir en baggis för en Gud som skapat himmel och jord!

Men i den här stora mellangruppen finns också alla ni som har en vag aning om att det verkligen finns något som vi kan kalla Gud. Ni är mer eller mindre övertygade om att det finns något slags gudomlig verklighet och ni är mer eller mindre övertygade om att Jesus på något sätt stod i förbindelse med denna högre verklighet.

Samtidigt finns det i den här stora mellangruppen en viktig skiljelinje. Men för att upptäcka den gränsen kan man inte bara blicka bakåt, mot hur man ställer sig till berättelserna om Jesus. Nej, den här avgörande skiljelinjen upptäcker vi bara om vi byter tempus från dåtid till nutid och framtid. Den gräns jag syftar på är nämligen linjen mellan de som en gång för alla bestämt sig för vad de tror och inte tror och de som tror att frågan om Gud är värd att ställa på nytt för varje ny dag.

Man kan också tala om gränsen mellan de som avfärdar frågan som omöjlig att få svar på, och de som faktiskt räknar med att tillvaron rymmer ett ständigt pågående Tilltal, ett Tilltal som kan förändra allt. Ett Tilltal som kan förändra inte bara svaret på frågan om Gud utan som kan förändra själva frågan!

Och någonstans i det här gränslandet mellan de färdiga och de ofärdiga vill jag ikväll ställa mig på de ofärdigas sida och be en bön för de färdiga:

Gud, jag ber för de tvärsäkra – välsigna dem med lite tvivel!
Välsigna de tvärsäkra förnekarna med lite tvivel på sitt tvivel,
och välsigna de tvärsäkra troende som en gång för alla bestämt sig för vem du är,
hur du är och var du är – välsigna dem med lite tvivel på sina tvärsäkra definitioner.
Lär dem att Du alltid är större än vi förmår fatta!
Därefter vill jag vända mig om mot oss ofärdiga och be en annan bön:

Herre, låt inte vårt tvivel och vår osäkerhet bli till ljumhet och passivitet
utan låt vår oavslutade, tvivlande tro få vara brinnande –
lika brinnande som Du är i din kärlek till oss!
AMEN