Uppenbarelsens ljus

Högmässa i Stensjökyrkan
Kyndelsmässodagen 2003
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord - tillika barntilltal
Idag ska vi tända ljus för alla barn som föddes i församlingen förra året. Vi gör det just idag eftersom den här söndagen, Kyndelsmässodagen, handlar om ljus - Uppenbarelsens Ljus som det står i rubriken för bibeltexterna den här söndagen. Vad ljus är för något vet vi nog allihop utom just de där bäbisarna som vi tänder ljusen för - de är ju för små för att begripa det. Men vad är då uppenbarelse? Jo, att uppenbara betyder att avslöja något för någon. En uppenbarelse är alltså något som avslöjas, något som blir synligt, något som man plötsligt upptäcker eller förstår. Om man då talar om Uppenbarelsens Ljus så betyder det ljuset från det avslöjade, det upptäckta. Men det är inte vilken uppenbarelse som helst som det handlar om idag, det är den uppenbarelse som vi också kallar Jesus. Det var nämligen något som blev avslöjat när Jesus kom hit till jorden för 2000 år sen. Den som avslöjades var Gud själv! Den Gud som har skapat allt, hela universum och du och jag, denne Gud valde att visa sig för oss, att avslöja vem han är. Också innan Jesus kom så kunde människor ana sig till Gud, t.ex. genom att titta ut på stjärnhimlen en mörk natt. Det man då ser säger något om Gud, åtminstone säger det nåt om hur stor och mäktig Gud är, men det säger inte så mycket mer. Om man bara kände Gud genom att titta på stjärnorna så skulle man kunna vara rädd för Guds makt, för det är ganska vanligt att människor är rädda för det okända och särskilt om man vet att detta okända är mycket starkare än en själv. Men Gud ville inte att vi människor skulle vara rädda för honom och därför väljer han att komma hit till jorden som ett litet barn, ett litet barn som ingen kan vara rädd för.

Men inte ens när Jesus växte upp behövde man vara rädd för honom fastän Han var Guds Son och skulle kunna göra vad han ville. Om Jesus är en Uppenbarelse, ett avslöjande av Gud så är det nämligen en sak som han tydligare än något annat avslöjar om Gud och det är att Gud är kärlek, att Gud är den som tycker om dig också om ingen annan i hela världen skulle tycka om dig. Det är det viktigaste som avslöjas när Jesus uppenbarar vem Gud är.

Men vad är det då för sorts ljus som kommer från den här uppenbarelsen? (släck takbelysningen)

På vilket sätt lyser det från Jesus? Först vill jag visa hur det ljuset INTE ser ut (tänd 500-wattslampa) Det här är ett ljus som avslöjar - om jag gick nära dig med den här lampan så skulle jag kunna se varenda liten fläck på dina kläder som inte gått bort i tvätten, och jag skulle kunna lysa rakt ner i din mun och se ifall du har borstat tänderna eller inte den här morgonen. En del tror att ljuset från Gud är ungefär så här - hårt, skoningslöst och avslöjande - ett ljus som letar efter fel och brister.

Men Gud är inte som den här lampan! Gud är istället som det här ljuset (lyft upp ett tänt stearinljus) - ett ljust som inte vill avslöja dig utan som vill leda dig så att du hittar rätt när det är mörkt. Ett snällt ljus, ett förlåtande ljus som inte letar upp dina hemliga fel utan ett ljus som vill hjälpa varje förvirrad människa att hitta rätt i en förvirrad värld. Ett ljus som syns bäst när livet är som mörkast.

När du döptes tändes ett sånt här ljus för dig. Och nu ska vi be en bön som vi kallar syndabekännelse och som är en bön där vi erkänner att vi inte alltid hittar rätt på egen hand utan behöver det där ljuset från Jesus för att hitta rätt. Låt oss erkänna vår vilsenhet, låt oss erkänna att vi inte har något eget ljus utan behöver Guds ljus . . .

Predikan
Dagens predikan ska ta sin utgångspunkt i några ord ur dagens episteltext: Gud är ljus och inget mörker finns i honom. I samma text står det också att om vi vandrar i mörkret så är det ett tecken på att vi inte har gemenskap med Gud eftersom Gud är ljus.

Men livet är ju inte bara ljus. Det finns ju också mörka inslag i varje människoliv - skulle Gud då inte vara med oss i det mörkret? Det är ju då vi behöver Gud som allra mest!

Nej, givetvis är det inte den sortens mörker det handlar om i den här texten. Det är inte lidandets mörker Johannes syftar på. När det gäller det mörkret så är det precis som jag sa i början av gudstjänsten att ljuset från Gud syns allra bäst när livet är som mörkast.

Nej, när Johannes säger att den som vandrar i mörker inte har gemenskap med Gud så är det ett annat mörker det handlar om, kanske närmast ett moraliskt mörker. Det handlar om människor som påstår sig leva i gemenskap med Gud men som vägrar se sin egen synd. Människor som utger sig för att vara fromma och gudfruktiga men där fromheten bara sitter på utsidan, deras inre är fyllt av kärlekslöshet och likgiltighet för andra människors behov.

Men då kommer nästa invändning - skulle Gud inte vara med oss när vi handlar fel, när vi har gått vilse i livet? Då behöver vi ju mer än någonsin det där milda vägledande ljuset som vi talade om i början på gudstjänsten. Jesus sa ju själv att det inte är de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Der är de som gått vilse som är i behov av det där vägledande ljuset, inte dom som redan är på rätt väg!

Ja, också den här invändningen har fog för sig för det är verkligen så att Gud vill hjälpa oss hitta rätt igen när vi gått vilse. Och synden, det moraliska mörkret är ju en del av varje kristens liv - ingen av oss är fullkomlig! Alltså måste vi ännu noggrannare specificera vad det betyder, det där mörkret som vi kristna inte kan leva i. Låt oss se på sammanhanget i 1 Johannesbrevet. Så här skrev Johannes: Gud är ljus och inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.

Att vandra i ljuset betyder ju att själv utsätta sig för ljuset. Inte bara använda ljuset som nån ficklampa som man lyser på andra med för att avslöja deras brister. Det var ju detta Jesus anklagade fariséerna för - att när de talade om Guds rättfärdighet och anklagade människor för att inte uppfylla den så blundade de samtidigt för sina egna brister.

Det moraliska mörker som Johannes talar om kan vi därmed kalla för egenrättfärdighetens mörker. Den som vandrar i mörkret är den människa som kan kritisera och rent av fördöma andra samtidigt som hon är blind för sin egen synd. Och det finns nästan ingenting som Jesus så ofta upprepar som risken för att hamna i detta egenrättfärdighetens mörker. Låt mig bara ge ett par exempel:

Luk 6:41-42
Varför ser du flisan i din broders öga, när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.

Sen har vi liknelsen i Matt 18 om tjänaren som är skyldig sin kung 10000 talenter. När han inte kan betala får han hela skulden efterskänkt, men när han kommer ut träffar han en medtjänare som är skyldig honom en mycket mindre summa pengar. Och när han inte kan betala så vägrar den här skuldsanerade tjänaren att efterskänka den lilla summan. Istället kastar han sin medtjänare i fängelse… och Jesus betraktar honom som ett avskräckande exempel.

Ytterligare ett exempel har vi i den bön som Jesus själv lärde oss. I den gamla översättningen ber vi: "Förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro." Den nya översättningen är ännu mer radikal: "Förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss."

Hela tiden är det samma sak som Jesus försöker inpränta i oss - du måste själv utsätta dig för ljuset, du måste våga se och erkänna din egen synd.

Men då kanske någon kommer med en tredje invändning: men då är vi ju tillbaka till Gud som den där strålkastaren i början av gudstjänsten -strålkastaren som bara vill se och avslöja våra synder!

Nej, det är faktiskt inte så. Att se och erkänna sin egen synd behöver inte betyda att utsätta sig för det där obarmhärtiga kalla strålkastarljuset. Det förstår vi när jag upprepar de sita orden i episteltexten: "Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd."

Det finns människor som vandrar i det där hårda strålkastarljuset, som inte kan släppa blicken på sina egna misslyckanden utan drivs djupare och djupare ner i självförakt och uppgivenhet. Strålkastarljuset kommer inte från Gud utan det kommer från dem själva - de duger inte i sina egna ögon. När de här människorna närmar sig Jesus så närmar de sig ett helt annat ljus, ett milt förlåtande ljus, mer som ett stearinljus.

Det Uppenbarelsens ljus som den här söndagen vittnar om är till sist ett ljus där allt blir synligt men där också allt blir förlåtet, eller som Johannes skrev - blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.