Vägen till livet

Högmässa i Stensjökyrkan
4:e i Påsktiden 2017
Stefan Risenfors
Texter
GT 2 Mos 13.20-22
Epistel Tess 5:9-11
Evangelium Joh 13:31-35
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal -
Vi firar idag 4:e söndagen i påsktiden och dagens rubrik är Vägen till livet. Temat kommer kanske allra tydligast till uttryck i den GT-liga texten. Den utgörs nämligen av berättelsen om molnstoden och eldstoden som vägledde Israels folk på väg genom öknen. Berättelsen är hämtad från Bibelns stora vandringsbok – Exodus eller 2 Moseboken som utgörs av skildringen av hur Israels folk befrias ur slaveriet i Egypten och vandrar under 40 år på väg mot det utlovade landet, Kanaans land. Ingen annan berättelse har som Exodusberättelsen format det judiska folkets självbild. En självbild präglad av att vara det utvalda folket omgivet av fiender men beskyddat av Gud. Det handlar om ett folk på väg mot ett mål – för somliga judar var staten Israel uppfyllelsen av den vandringen men för andra är det ett himmelskt mål man är på väg mot.

De flesta svenskar tillhör inget nomadfolk, vi har inte förflyttning i våra gener som vissa andra folk. De flesta av oss härstammar från bönder några generationer tillbaka i tiden. Bofasta bönder med en självklar plats på jorden, en hemhörighet i det fasta och bestående. Kanske är en vandrande jude som Jesus alltför främmande för oss. Under sina offentliga verksamhetsår vandrade ju han omkring med sina lärjungar – mest på landsbygden uppe i Galiléen.

Vi med våra gamla stillastående bondegener – är han alltför hotfull för oss i sin rörlighet? Men det är inte den yttre rörligheten hos Jesus som är det mest utmanande för oss utan den inre rörligheten. Hans budskap tvingade hans samtida att tänka i nya banor och på samma sätt är det för oss – ska vi vara trogna Jesus måste vi vara beredda till inre paradigmskiften, vi måste vara beredda att byta fot, byta perspektiv och byta riktning i vår livsvandring. Vågar vi det? Vågar vi lita till en annan trygghet än den där materiella tryggheten som vi vant oss vid att betrakta som den första och viktigaste? Vi tar med oss den frågan in i vår syndabekännelse …

Predikan

Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” 
Det låter ju inte så svårt. Jesus ger oss ett exempel och så ska vi göra likadant. Det verkar bara var en sak han begär av oss och det är att vi älskar varandra. Kärlek är dessutom något som ligger naturligt för oss. Vi är skapade för att älska. Vi mår bra när vi lever i kärlek och vi mår dåligt i en kärlekslös omgivning. Jesus begär alltså att vi ska leva i enlighet med vår egen natur, så hur svårt kan det va?

 På papperet verkar det ju inte särskilt komplicerat att vara kristen, att vara lärjunge. Inga långa invecklade manualer, ingen stenhård uppförandekod, inte en massa utantillkunskap utan en enda sak: älska varandra!

 Nu har det ju under 2000 år visat sig att många har försökt men misslyckats med detta enda uppdrag, trots att det ligger i linje med vår natur. Det leder oss mot misstanken att vår natur kanske ändå inte är så entydig, det verkar finnas andra krafter inom oss, som drar åt det kärlekslösa hållet. Det där har ju kyrkan också predikat under alla dessa 2000 år – att det pågår en kamp inom varje människa, en kamp mellan ont och gott.

 Men den här predikan ska inte handla om människans dubbla natur, arvsynden lämnar vi utanför den här gången. Jag vill istället lyfta fram inledningen av mitt korta citat från evangeliet: Så som jag har älskat er…

Situationen när Jesus säger detta är påskalammsmåltiden som Jesus en sista gång äter med sina lärjungar kvällen innan den dag som skulle komma att bli hans avrättningsdag. Vi befinner oss alltså på Skärtorsdagskvällen i kyrkoåret och Jesus är omgiven av sina lärjungar, alla utom en för Jesus har just pekat ut Judas som den som ska förråda honom och han har lämnat måltiden. Jesus begär då alltså av lärjungarna att de ska älska varandra så som han har älskat dem. Men hur hade han då älskat dem? Hur såg Jesu kärlek ut i lärjungarnas ögon?

 Ja, en som gjorde ett försök att reda ut relationen mellan Jesus och lärjungarna var författarinnan Lena Andersson i sitt beryktade sommarprat 2005. Hon kom fram till en helt annan bild än den bild som tusentals präster presenterar varje söndag från landets predikstolar. Hon beskrev honom som arrogant och nyckfull, självupptagen och despotisk. Och visst finns det exempel på yttrande från Jesus till lärjungarna som inte verkar vara hämtade från en mer traditionell kärlekshistoria. Som när Jesus säger till Petrus: Håll dig på din plats, Satan!

 Och även om Lena Anderssons porträtt av Jesus var subjektivt och ensidigt så blir det ändå problem om vi rakt av försöker kopiera Jesu beteende mot lärjungarna. Problemet är att han inte bara är människa utan också Guds Son. Han talar till lärjungarna ur en auktoritetsposition som vore livsfarlig om den överfördes till mänskliga auktoriteter. På det sättet är han inte riktigt en av oss och då blir det inte helt okomplicerat när han säger att vi ska älska varandra som han har älskat oss.

 Men om vi försöker överföra Jesu kärlek till lärjungarna till våra förhållanden – vad är det ändå vi kan lära av den kärlek han visar oss? Ja, till en början kan vi konstatera att det är en kärlek som inte är kravlös. Det låter kanske provocerande och olutherskt men så är det faktiskt. Se bara på mötet mellan Jesus och en ung man i Matt 19:

Jesus svarade: "Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig." När ynglingen hörde svaret gick han sin väg bedrövad, för han ägde mycket.

 Kravet är alltså att han ska sälja ALLT han ägde. Nu tror jag inte att Jesus ställer samma krav på varje människa men just i det här fallet såg Jesus att det var rikedomen som var det stora problemet. Rikedomen, de många ägodelarna tyngde honom mot marken, han släpade helt enkelt på för mycket bagage för att kunna följa Jesus. Samma överlastade ofrihet skildrar Roy Andersson i den här scenen i filmen ”Sånger från andra våningen”

 Överfyllda bagagevagnar som en bild för överlastade liv – allt vi trodde skulle ge oss frihet men som istället kan vara den största anledningen till vår ofrihet – de här människorna kan nästan inte röra sig ur fläcken!

Så visst ställer Jesus krav men varje krav han ställer är ägnat att befria oss från de bojor vi inte är medvetna om.

Ibland presenteras Jesus som något slags godisautomat – stoppa i en bön så får du vad du vill ha. Men den Jesus vi möter i evangelierna är en annan. Och varje förälder vet ju detta – att alltid ge sina barn vad de ber om är inte särskilt lyckat på längre sikt. Och det Jesus vill med sin kärlek det är just att åstadkomma förändring på längre sikt och då kan kärleken ta sig uttryck som kan tolkas som likgiltighet och obarmhärtighet.

 Möjligen skulle man också kunna använda en fotbollsliknelse för det här. I intervjuer med tränare talar de ofta om att vara trogna sin spelidé – att man alltså håller sig till den uppgjorda planen även om den i början av matchen inte leder till önskat resultat. Tanken är att inte låta motståndaren förleda en in på andra vägar utan troget tro på sin egen spelidé. I fotboll går det ibland åt skogen när man följer den principen och ibland är det bättre att byta taktik om den första inte fungerar. Men när det gäller kristet lärjungaskap så finns det en spelidé som aldrig får överges oavsett var motståndaren hittar på. Och den spelidén är just kärlek. Vad som än händer, om så motståndaren tar till vapen, tortyr och massarresteringar så får den kristna spelidén ALDRIG överges. Och den heter kärlek! Kärlek ända in i döden om så krävs!

 För det är det viktigaste vi kan lära oss av Jesu sätt att älska. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra - han säger ju de orden dagen innan sin avrättning. Några timmar senare drar Petrus sitt svärd för att försvara Jesus mot de soldater som kommit för att arrestera Jesus. Men Jesus avbryter våldet och säger till Petrus: Stick tillbaka ditt svärd! Petrus ville byta taktik och möta fienden med hans egna vapen men Jesus förkastar den tanken – för honom handlade det om att vara trogen sin spelidé ända in i döden.

 Och kanske är detta det allra viktigaste vi kan lära oss av Jesu sätt att visa kärlek – uthållighet! Att envisas med sin tro på kärleken som den enda kraft som är stark nog att förändra världen. Ibland kommer det att se ut som att kärlek är totalt fel metod för att förändra, ibland kommer nederlag att fogas till nederlag och allt kommer att se hopplöst ut. Ungefär lika hopplöst som på den där Långfredagen för 2000 år sedan. Men glöm då aldrig att kyrkans spelidé är grundad i en tro på att det som ser ut som nederlag kan vara livets allra största segrar! AMEN