Goda förvaltare
Högmässa i Stensjökyrkan
9:e sönd eft tref.  2020
Stefan Risenfors
<<Föregående >>Nästa
Texter
GT Amos 8:7
Epistel 2 Tim 4:1-7
Evangelium Luk 16:1-13

Beredelsetal

Filosofen Martin Hägg­lund som var sommarpratare i radion i fredags, sa en hel del kloka saker. Han sa bl a att vårt ekono­miska system inte var fören­ligt med biologisk överlevnad för vår art. Ekonomins krav på ständig tillväxt går helt enkelt inte att förena med ett jordklot som har begränsade resurser. Kanske har ni sett de där tre aporna på framför Posthotellet på Drottningtorget i Göteborg – en håller händerna för ögonen, en för öronen och en för munnen. Förmodligen är det tänkt som en stillsam protest mot en kultur som inte vill veta sanningen om sig själv, som vill blunda för orättvisor, miljöförstöring och våld. Just de ekonomiska orättvisorna står i centrum i dagens texter om förvaltarskap. Så låt oss då ställa oss inför de där tre aporna den här förmiddagen och låta dem ställa frågor till oss när det gäller hur vi förvaltar det som blivit oss givet av den enkla anledningen att vi råkade födas i ett av världens rikaste länder. Vill vi verkligen höra och se sanningen om hur vårt sätt att leva påverkar de allra fattigaste i världen och därtill våra egna barn och barnbarn, låt oss bekänna.

Predikan

Psalmerna idag är valda för att de handlar om förvaltarskap men också för att det idag är 75 år sedan den andra atombomben fälldes, den över staden Nagasaki i Japan.Ungefär 70 000 människor dog inom några dagar och ytterligare tusentals dog i cancer årtionden efteråt av den radioaktiva strålning som bomben skapat. Om vädret varit lite annorlunda den 9 augusti 1945 så hade alla de där 70 000 överlevt för bomben skulle egentligen fällts över en annan stad, Kokura, men det var för mycket moln över Kokura så man fortsatte 20 mil mot Nagasaki.

Bomben över Nagasaki är det senaste tillfället en atombomb använts mot människor och vi hoppas och ber att det också ska ha varit den sista gången för om det händer igen så kan det vara starten för ett kärnvapenkrig som utplånar hela mänskligheten Ett slags kollektivt självmord inom den art som enligt filosofen Martin Hägglund i P1 i fredags är den enda art på jorden som inte vet hur den ska leva. Det blir vare sig du eller jag som trycker på knappen och startar ett kärnvapenkrig men om det händer så är det, precis som 1945, någon av vår sort, en av oss, som gör det. På samma sätt som det är någon av oss som legat bakom historiens alla illdåd.

Men det var också två av de våra som 1962 i en rysk ubåt under Kubakrisen, och 1983 i en rysk krigsledningscentral vägrade utföra order och därmed stoppade ett kärnvapenkrig av misstag. Båda gångerna bar dessa hjältar ryska uniformer - Vasily Arkhipov och Stanislav Petrov. Deras ordervägran räddade världen de båda gångerna. Och på samma sätt är det någon av oss, av vår sort, som legat bakom historiens alla verkliga hjältedåd. De där hjältarna brukar inte ha uniformer på sig, de flesta av dem är anonyma och de finns mitt ibland oss.

Människan har alltså kapacitet till såväl det destruktiva som till det fantas­tiska och det är där vi står när vi äntligen närmar oss dagens evangelium. Där möter vi ytterligare en av oss, visserligen påhittad men han represente­rar verklighetens alla ohederliga förvaltare. Alla dem som sysslar med smarta klipp, som fifflar och går bakom ryggen, som enbart ser till sitt eget bästa. De är verkligen inga föredömen. Men varför berömmer då Jesus den här ohederlige förvaltaren? Jo, för utifrån den etiska kod som styr hans liv så beter han sig klokt och eftertänksamt, han ser framåt och planerar utifrån sitt livs principer på ett klokt sätt för framtiden.

Nu råkar ju hans etiska principer vara av samma låga kvalitet som världens alla fifflare men utifrån den ohederliga världens principer så är han konse­kvent och ägnar sig åt en genomtänkt katastrofhantering efter att han blivit avslöjad. Han skaffar sig helt enkelt nya vänner genom att skriva ner alla dessa skuldsedlar, vänner som kan hjälpa honom i hans nya utsatta situation.

Vi har förhoppningsvis andra etiska principer i våra liv men Jesus uppma­nar oss att vara lika konsekventa och lika trogna mot våra goda principer som förvaltaren var mot sina dåliga. Problemet med oss är ju våra delade hjärtan. Detta att vi säger ett och gör ett annat. Att vi har goda föresatser men så sällan lever upp till dessa goda förestatser. Varje gång vi sviker en annan människa så sviker vi också oss själva och våra ideal. Eller som Paulus uttrycker det i Romarbrevet: Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag (Rom 7:19).

Om vi då skulle lära av den ohederlige förvaltaren och vara lika konse­kventa i vår krishantering när vi har misslyckats på samma sätt som han misslyckades när han blev avslöjad. Vad skulle vi göra då?  Ja, låt oss ta två verkliga exempel från Bibeln: Judas respektive Petrus. Båda sviker Jesus, Judas förråder Jesus medan Petrus förnekar honom och t.o.m. svär på att han inte känner Jesus. Efter katastrofen beter de sig först på samma sätt, de blir förtvivlade, de ångrar sig bittert och de gråter. Men därefter skiljer sig deras vägar. Den princip de båda fått lära sig av Jesus är nådens princip – att det alltid finns möjlighet till förlåtelse. Men medan Judas aldrig hittar tillbaks till nåden och istället i sin förtvivlan tar sitt liv, så genomlider Petrus sitt nederlag utan att gå under. Han är som en drunknade som plötsligt upptäcker att det finns en livboj alldeles intill honom och som lägger armarna om den livbojen. Båda lärjungarna kände till den livbojen, den fanns inom räckhåll för båda men det vara bara Petrus som grep den och som blev förlåten.

Petrus motsvarar alltså den ohederlige förvaltaren i texten, inte i värde­grundshänseende men i trohet mot den livsväg de valt är de lika kon­sekventa. Och kanske är just detta dagens allra viktigaste budskap eftersom nåden är den allra mest grundläggande principen i vår kristna tro. Den är viktigare än alla moralregler och fromma livsmönster – nåden är den pelare som bär upp allt det andra i livet som kristen. Precis lika grundläggande som profiten var för den ohederlige förvaltaren. Nåden är den allra viktigaste gåvan vi fått att förvalta och ska vi vara trogna i det förvaltar­skapet handlar det inte om att aldrig göra fel utan det handlar om att veta vart man går när man gjort fel – man går till Jesus, inte bort från Jesus! Den stigen borde vara så upptrampad i en kristens liv så att fötterna nästan av sig själva går dit. Inte Jesus som nåt slags förlåtelseautomat, inte nån billig slentriannåd utan en dyrköpt nåd som trots sitt pris ändå är oändlig.

Evangeliet avslutades med de berömda Jesusorden: Ni kan inte tjäna både Gud och mammon. Och kanske är det just här vår dubbelmoral blir allra mest tydlig i ett kapitalistiskt samhälle som vårt, ett samhälle som mer bygger på att vi är konsumeter än att vi producerar. Och här finner jag återigen anledning att återvända till sommarprataren Martin Hägglund i fredags. Vi har alltså något att lära av såväl ohederliga förvaltare som av ateistiska sommarpratare, för en av hans slutsatser var att vårt kapitalistiska system med krav på ständig materiell tillväxt är oförenligt med de krav som t ex klimatfrågan ställer på vår generation. Ekologi och ekonomi i dess nuvarande form kan alltså inte existera samtidigt.

Den liknelse som Jesus just har berättat handlar ju om ekonomi och när han avslutar med att säga att vi inte kan tjäna både Gud och mammon så drar Jesus uppenbarligen samma slutsats som Martin Hägglund: Det finns oförenliga storheter, det finns gudar som inte kan vara samtidigt på plan för då kommer den ene obönhörligen att detroniseras. Och i just vår tid är det kanske just avguden mammon, rikedomens gud, som är den avgud som mer än någon annan hotar mänsklighetens överlevnad. Men mammon har en ständigt närvarande bror som är precis lika destruktiv. Den avguden heter rädsla och det var den avgud som för 75 år sedan fick vår art att frambringa det vapen som sedan dess har legat som en mörk skugga över hela världen. Skuggan som förkunnar att vi numera är kapabla till vårt eget kollektiva självmord genom kärnvapenkrig. Och om vi föredrar ett mer utdraget kollektivt självmord så har vi brodern, mammon, som står beredd att långsamt strypa det enda jordklot vi har tillgång till.

I det läget behöver vi människor som Stanislav Petrov som där i den ryska stridsledningscentralen valde att trotsa sina order när övervakningssystemet rapporterade ett amerikanskt angrepp. Vi behöver ordervägrare, vi behöver olydiga medborgare som ifrågasätter den otyglade konsumentroll de blivit tilldelade av det kapitalistiska systemet, vi behöver människor som går före och går mot strömmen. Men allra mest behöver vår jord kanske kristna som vägrar att följa två gudar och som därför är obrottsligt lojala mot den gud­omliga princip som kallas nåd. Om vi blir de människorna som verkligen går på förlåtelsens, kärlekens och tillitens livsväg – då finns det hopp t o m för en dödssjuk planet och dess allra mest förvirrade art. AMEN