Högmässa i Stensjökyrkan
2:a sönd efter Trettondedagen 2022
Stefan Risenfors
Texter
Gt Jes 55:1-4
Epistel  Joh.upp.22:16-17
Evangelium Joh 4:5-26
<<Föregående  >>Nästa

 Beredelsetal

Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten. Det är ord från dagens GT-liga text från profeten Jesaja. Alltså: Den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.

Och jag associerar till en dikt av Karin Boye, en av hennes allra mest berömda dikter som börjar med strofen: Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Det här leder fram till en fråga till dig och mig inför vår bön om förlåtelse:
Är vi mätta eller hungriga?
Kommer vi till syndabekännelsen för att den utgör ett obligatoriskt moment i högmässan, ett slags transportsträcka inför det vi egentligen är här för antingen det är körsången, predikan, nattvarden eller kyrkkaffet?
En påtvingad transportsträcka som vi kanske aldrig förstått vitsen med – vaddå bön om förlåtelse?
"Om jag tycker mig behöva förlåtelse går jag väl till den medmänniska som jag gjort illa? " "Och vaddå syndabekännelse – jag är väl inte sämre än någon annan! Snarare borde jag i prästens ögon uppfattas som något bättre än de flesta eftersom jag faktiskt sitter här i kyrkan idag!"
Så kanske någon tänker även om man inte vågar säga det högt. Men kommer man med den inställningen så riskerar man att gå miste om något av det allra viktigaste som den här högmässan vill förmedla. Så leta efter din inre törst för jag tror att den ändå finns där för det är precis som Karin Boye skriver: Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Låt oss be och bekänna...

Predikan

Berättelsen om när Jesus möter kvinnan vid Sykars brunn har en hel del att säga oss 2000 år senare – vi ska ta upp några punkter:

1. Det finns inget fiendeland

Staden Sykar som idag heter Nablus ligger fem mil norr om Jerusalem och därmed ligger den i Samarien. Samarien var fiendeland för de fromma judarna för de judar som bodde där var sedan 700-talet f Kr uppblandade med andra folk och deras judiska tro skilde sig på flera sätt från den klassiska judendomen. En av skillnaderna lyfter kvinnan i evangeliet fram när hon påpekar att där judarna söker Gud i templet i Jerusalem där tillber samarierna istället på berget Gerissim i Samarien där de en gång hade byggt ett tempel som vid Jesu tid var raserat. De här skillnaderna i tro gjorde att judarna ofta undvek Samarien på sina vandringar och gjorde man inte det kunde man bli utsatt för stenkastning från fientliga samarier.

Men Jesus undviker inte Samarien, för honom finns inget fiendeland och han gör inte skillnad på människor. Det talas i vår tid alltmer om hur polariserad världen har blivit, hur fiendebilder odlas på alla håll och hur dessa fiender demoniseras, alltså utmålas som närmast demoner. Vi såg det för ett år sedan i stormningen av Kapitolium i Washington som lämnade efter sig ett USA som har tappat sitt inledande U – United States of America – vaddå united? Landet är verkligen inte förenat utan uppdelat i grupper som beväpnar sig på ömse sidor. Kvar av USA blir ett SA som leder tankarna till det som väntar när hatet fått spelrum alltför länge – SA står ju för Sturmabteilung som var Hitlers och nazismens första mördarband, innan SS tog över. Men vi ser den här polariseringen och demoniseringen också just nu när det gäller relationerna mellan Ryssland och Ukraina och Ryssland och hela Västvärlden. – till slut ser man inte längre människor på andra sidan utan bara fiender. Men Jesus visar oss en annan väg när han går rakt in i Samarien, inte i ett angrepp utan i ett försök till dialog med människorna där!

2. Vänd på hierarkierna

När kvinnan kommer till brunnen där Jesus sitter helt ensam gör han något oerhört. Han tilltalar henne. Han inleder en dialog där han bryter åtmin­stone tre taburegler – att tala med en samarier, att tala med en främmande kvinna och att tala med en syndare. För Jesus visste uppenbarligen att den här kvinnan var utstött ur sin samariska gemenskap. Han kunde anat det genom att hon gick till brunnen mitt på dagen när den brännande solen stod som högst ingen vettig människa gjorde sig utomhusärenden om man inte var absolut tvungen. De flesta gick därför till brunnen på morgon eller kväll när solen stod lågt, men den här kvinnan ville inte träffa sina grannar. För de visst ju vem hon var, de kände till hennes lösaktiga leverne, hon var stämplad som synderska och därför smet hon ut till brunnen när hon trodde att ingen annan var där. För att slippa deras dömande blickar och hånfulla kommentarer. Men då sitter alltså en främmande man där vid brunnen.

Det rimliga utifrån de tre tabuföreställningarna hade varit att han hade gjort som vi gör på busshållplatsen, alltså vänt bort blicken och glott ner i mobiltelefonen. Och i brist på telefon borde han åtminstone vänt bort blicken, men han gör precis tvärtom och talar direkt till henne. Ge mig något att dricka! Inte i en mästrande ton, inte som en befallning, utan mer som en vädjan där han visar att han behöver hennes hjälp. Hon, synderskan, som i alla sociala avseenden är underställd honom förvandlar han till en människa med resurser, någon som har något att ge

Det som händer i detta enkla tilltal är alltså att han vänder på hierarkierna, minst blir störst och störst blir minst – han blir det fattige, den törstande, den behövande. Han återger henne något av den värdighet hon hade innan all de misslyckade relationerna förvandlade henne till en synderska. Och han gör det genom att blotta sina egna behov, att erkänna sitt beroende av en annan människa. Och här har vi ytterligare en sanning som Jesus förmedlar till oss 2000 år senare: det är inte vår styrka som för oss närmare andra människor, utan vår svaghet, vår erkända svaghet, våra blottade behov!

3. Undvik inte smärtpunkterna!

Vad är det då som händer i det fortsatta samtalet? Ja, inte är det nåt allmänt prat om väder och vind utan Jesus låter samtalet djupna omedelbart när han säger: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.” Och när kvinnan då ifrågasätter hur han skulle kunna ge henne levande vatten förklarar han vad det levande vattnet är för något genom att gå rakt på det mest smärtsamma i kvinnans liv. Han gör det genom den enkla uppmaningen: Gå och hämta din man. Det var ju precis det hon minst av allt ville tala om – den stora smärtpunkten i hennes liv, detta med alla hennes män!

Ni kanske har hört uttrycket Flodhästen i vardagsrummet, eller Elefanten i rummet! Det står för det där beteendet vi ofta har att undvika att prata om det alla vet men som är alltför pinsamt eller smärtsamt att tala om. Att pappa dricker för mycket eller att någon just har sårat någon annan i rummet eller nåt annat som liksom tar allt syre men inte får benämnas. Jesus gör alltså precis tvärtom – han går rakt på det mest smärtsamma! Men inte på ett brutalt och anklagande sätt, utan ömsint och sakligt. Och jag associerar till den mansgrupp vi haft i församlingen i 20 år. En grupp där vi just fokuserar på smärtpunkterna, på det livsnära, på det som skaver i vår tillvaro. Och kanske är det i sådana sammanhang de sårbara samtalen främst hör hemma. Vi kanske inte ska förstöra varje fest genom att ta upp det här med värdinnans smärtsamma skilsmässa utan sårbarhet behöver skyddade miljöer. Antingen i en varsam dialog med bara två personer närvarande eller också i en särskild grupp med tystnadsplikt, som försam­lingen mansgrupp eller vår kvinnogrupp. Det viktiga är att någonstans har ett sammanhang där vi fokuserar just smärtpunkterna för det är våra livs smärtpunkter som är ingångarna till det allra mest levande inom oss. Det där levande vattnet som Jesus talar om – det är när det där vattnet får nå fram till den där förtorkade plantan allra längst inne i dig – det är då det kan börja blomma på allvar!

4. Byt perspektiv

En sista punkt i samtalet mellan Jesus och kvinnan som jag vill ta upp är när kvinnan för in samtalet på den stora klyftan mellan dem – att det finns stora skillnader mellan deras tro. Hon tar upp det här med var tillbedjan ska ske – i Jerusalem eller på berget Gerissim. Också här kan vi lära oss något av Jesus för han lyfter frågan till ett högre plan när han säger:

Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Han relativiserar alltså skillnaden mellan judar och samarier och hade fariséerna varit på plats så hade de fått ytterligare något att anklaga honom för. Men han gör det utan att för den skulle sälja ut sin egen judiska tro för han fortsätter med att säga: Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men han nöjer sig inte med att konstatera att judarna har ett slags företräde eftersom deras tro är den mest ursprungliga. Nej, han pekar på det provisoriska i det nuvarande tillståndet där det står altaren både i Jerusalem och på Gerissim, och lyfter blicken mot en framtid där det geografiska och det yttre inte har någon betydelse utan bara det som finns i tillbedjarnas hjärtan. Han gör det genom att säga:

Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning.

Det här är inte nåt överslätande som inte vill låtsas om skillnaderna mellan judar och samarier, mellan republikaner och demokrater, mellan ryssar och ukrainare, mellan baptister och svenskkyrkliga, mellan konservativa och liberala. Nej, skillnaderna tillåts finnas där men det Jesus gör är att han ser till det som finns under alla dessa ytliga skillnader. Där finns en enda mänsklig­het där vi trots alla våra olikheter, ändå på djupet kämpar med samma frågor, samma tvivel och samma längtan. Och där finns en Gud, en kärleksfull Gud som älskar alla sina barn precis lika mycket. AMEN