Vårt dop

Högmässa i Stensjökyrkan
1:a eft. Tref. 2022
Anna Sophia Bonde
Texter
GT 2 Mos 14:21-22
Epistel Tit 3:4-8
Evangelium Joh 1.29-34

>>Nästa / Midsommardagen 

Predikan

När vi kommer in i berättelsen idag har Johannes två gånger svarat nej på frågan om han själv är Messias. Han har pekat bort från sig själv. Det är som att han står med en lampa och riktar dess ljus bort mot någon annan än han själv.

Denne någon, säger han gåtfullt (kanske också gåtfullt för honom själv), var före mig – här syftar han på det som på fint teologiskt språk brukar kallas för Jesu preexistens. I början av sin bok beskriver Johannes evangelisten det såhär, några av världslitteraturen mest kända ingresser: I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud. Det är mystik och poesi i den meningen så det räcker för ett långt liv. Gud skapar världen, läser vi i 1 Mos, genom sitt Ord, logos på grekiska. Han säger – och saker börjar hända. Jesus är alltså med, redan där på Bibelns första blad. Treenigheten skapar världen genom sin gemenskap, den gemenskap som äktenskaplig samvaro är en blek avglans av, men ändå. Gemenskapen möjliggör nytt liv. Det kanske finns någon enstaka varelse på planeten som i sig själv kan alstra nytt liv men regeln är att två sorter måste till. Ja, tre egentligen för människor kan inte SKAPA nytt liv, hur mycket de än ligger med varandra. Förutsättningen, gåvan har getts oss och det är den tredje, många gånger okända faktor som i skapelseberättelsen motsvaras av gudsvinden, Anden som sveper över vattnet. forts...

Och Johannes Döparen säger om Jesus: där är Guds lamm, som tar bort världens synder. Det tycker vi kanske låter gammaltestamentligt, men faktum är att han nog inte riktigt vet vad han säger. Påskalammet för för all del associationerna till försoning men GT nämner inte något lamm som sägs ta bort synder. Visserligen talar Jesaja 53 om ett lamm som blev ”pinad för våra brott” men där verkar betoningen ligga på ”våra”. Här är det ”världens” synder, ett märkligt och storslaget påstående.

Det har genklang i det kända bibelordet, också det från Johannesevangeliet: Ty så älskade Gud världen att Han gav den sin ende Son, för att var och en som tror på Honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Det är alltså inte på våra förtjänster det kommer an, utan på Guds kärlek till den värld Han skapat. Och det där att tro på Honom är att lita på Honom, att det Han gjort räcker.

Jag håller på att titta på en härlig fantasyserie om prins Arthur och trollkarlen Merlin. Det finns många kristna motiv i den. Bland annat är det just personerna runt Arthur som gång på gång får öva sig i att lita på Honom, fastän det ser mörkt ut. De ser i honom en räddning för landet.

Det är ett väldigt härligt drag i den här typen av berättelser att så mycket verkar förutbestämt. Den kloke draken, Merlin trollkarlen, Gaius, den gamle läkaren – alla vet att det är så, att Arthur ska bli den store kungen som ska ställa allt tillrätta. Även de onda vet det och gör allt för att hindra det. Och det sammanfattar ju världshistorien ganska bra.

Merlin, trollkarlen, är som Johannes Döparen. Han åstadkommer mycket i det fördolda men riktar alltid lampan mot Arthur, aldrig mot sig själv.

Johannes Döparen säger också om Honom som skall komma: jag kände honom inte. Om man läser hela stycket, från v 19 så kommer det olika religiösa auktoriteter till Johannes för att fråga ut honom. De vet inte heller men det finns inget ödmjukt i deras okunskap, ingen nyfikenhet. De är helt inriktade på att avslöja vad de menar är en bluff. De kan så mycket, ändå är de slutna för Guds ord.

Vi ska akta oss så att vi inte hamnar där. Att vi tänker att vi vet hur det är och att vi inte förväntar oss särskilt mycket av Gud eller är nyfikna på vad Han skulle kunna åstadkomma. Vi har Honom i en liten ask och plockar fram Honom vid särskilda högtider.

Johannes var ödmjuk nog att erkänna att han inte kände Jesus. Det är klokt, att säga som det är. Men han fick också se något som pekade honom i rätt riktning. Han fick se duvan komma ner över Jesus, vid dopet. Anden behövs också för att vi ska kunna känna igen Jesus och känna igen Gud i Jesus.

Hittills har jag sagt väldigt lite om dopet. I kristenheten finns det två huvudsakliga uppfattningar om dopet. Den ena är att det Gud gör föregår allt som vi skulle kunna åstadkomma och därför kan vi också som små barn ta emot dopet. Dopets giltighet bygger inte på något vi gör eller skulle kunna göra. Den andra uppfattningen är att dopet är en bekännelsehandling, den enskilda människan säger till Gud: nu tror jag på dig och vill bekräfta det.

Periodvis har företrädare för de olika uppfattningarna stått långt ifrån varandra. Men båda har en viktig sak gemensamt. De menar att tron och dopet hänger ihop, även om de sätter lite olika ordning på det. Tro och dop eller dop och tro. Båda behövs. Dopet är ingen magisk handling så att den fixar allt oberoende av hur vi sedan förvaltar dopet. I dopgudstjänsten ber vi: hjälp lille Nils att dag för dag leva i sitt dop. Gud handlar – att leva i sitt dop är att leva som om dopet har betydelse. Tacksamhet inför detta att vara Guds barn. Tacksamhet inför att Gud räddat mig. Medveten om att jag även om jag just nu skulle vara frisk och välutbildad och ha många vänner är utsatt och behöver Guds hjälp, här i livet och bortom döden.

Må så Guds frid som övergår allt förstånd bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.