Kälekens väg

Högmässa med dop i Stensjökyrkan
Fastlagssöndagen 2008  
Stefan Risenfors
Texter
GT Höga visan 8:6-7
Epistel 2 Kor 5:14-21
Evangelium Mark 10:32-45
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

Välkommen hem till kyrkan brukar jag hälsa er inför gudstjänsterna här i kyrkan. När ett hem fungerar som det ska göra så är det en plats där man kan vara totalt avslappnad. En plats där man inte behöver upprätthålla någon fasad, en plats där man kan känna sig trygg också när man visar sina dåliga sidor. När ett hem fungerar så är alla sig själva utan några masker att hålla och roller att spela. Jag vet att alla hem inte fungerar på det viset men jag skulle önska att gudstjänsten för dig kunde vara den sortens hem, för den Gud som kommer dig till mötes i gudstjänsten är den mest kärleksfulle pappan som någonsin funnits. Inför Gud kan du vara dig själv, inför Gud behöver du inte låtsas för Gud ser redan allt som finns inom dig. Gud ser också allt skräp i ditt liv, allt som blev fel, men det är något speciellt med Guds blick, för Gud ser rakt igenom allt det där som du själv och andra har så svårt att stå ut med, och ser bara ett älskat barn. Så låt oss då i synda¬bekännelsen visa oss inte som vi borde vara utan som vi faktiskt är …

Predikan

Fortfarande pågår filmfestivalen i Göteborg och vi får chansen att se massor av sevärda och tänkvärda filmer som aldrig kommer att hamna på det ordinarie bioprogrammet. De flesta filmer har ett manus, alltså en skriftlig version av filmen där det står vad som ska hända och hur det ska presenteras. Och anledningen till att jag tar upp det här i dagens predikan är att när man läser om Jesus i evangelierna så får man ibland intrycket av att det finns ett manus till hans liv. Han åberopar det själv ibland, ungefär som i vissa moderna filmer där huvudrollsinnehavaren plötsligt bryter berättel¬sen och börjar prata direkt till biopubliken. Hos Jesus yttrar det sig som när han i dagens evangelium talar om sig själv i tredje person och säger till lärjungarna: "Vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden…”

Visst låter det lite som att det finns ett manus och att Jesus i motsats till lärjungarna har läst manuset i förväg så han vet vad som ska hända. Det manus han åberopar finns delvis i Gamla testamentet och Jesus säger ju ofta att han är den Messias, den Befriare, som profeterna hade lovat att Gud skulle sända någon gång i framtiden. Och enligt Jesus är tiden nu inne, han är den utlovade och nu ska allt som profeterna förutsade inträffa – manuset ska bli, inte film, utan verklighet!

Men om vi ändå tvingar in Jesu liv inom ramarna för en film så, så skulle dagens evangelium markera en vändpunkt i filmens manus. Jesus gör nu ett avgörande val, ett ödesdigert val, när han bestämmer sig för att gå upp till Jerusalem. Däruppe i landets huvudstad finns ju all den samlade maktelit som han har provocerat under flera år. Han utmanar dem ständigt genom att inför folket avslöja deras lögner och peka på deras orättfärdighet. Jesus vet att folkets ledare i hemlighet har dömt honom till döden och nu väntar de bara på ett lämpligt tillfälle då de kan undanröja honom utan att väcka vare sig folkets eller romarnas vrede. Landet var ju ockuperat av romarna och alla vet att man måste hålla sig väl med en ockupationsmakt.

Det handlar alltså inte om någon trevlig utflykt till huvudstaden utan det handlar om att bege sig rakt in i lejonets kula. Ungefär som att författaren Salman Rushdie hade åkt raka vägen till Teheran när ayatollah Khomeini just hade utfärdat sin dödsdom, sin fatwa, över honom. Eller som att någon svensk präst under 1600-talet skulle ha begett sig till Stockholm och där predikat att kung Gustav II Adolf bara använde Gud som en täckmantel, när han motiverade sina krig med att man måste försvara den rena lutherska tron. Att konfrontera lögner kan vara livsfarligt när de som ljuger har myc¬ket makt och vapen. Jesus visste det, ändå beger han sig upp till Jerusalem för att uppfylla det som står i manus. I dagens evangelium berättas det att lärjungarna var fyllda av bävan och det fanns skäl för den rädslan!

Om Jesus upplevde det som att det fanns ett manus till hans liv, så kan vi fråga oss om det också finns ett manus till våra liv. Och på filmfestivalen hölls faktiskt ett seminarium på temat ”Vem skriver manus till mitt liv?” Ta t ex lilla Anna Katarina Linnéa som ska döpas i dagens gudstjänst – hennes liv är bara sex månader gammalt. Finns det ett manus till hennes liv? Och finns det i så fall en regissör någonstans som försöker leda henne in i det manuset?

När det gäller filmer så tycker jag att filmer kan vara bra på två helt olika sätt. En del filmer är bra genom att ge trovärdiga svar på trovärdiga frågor men andra filmer är bra genom att ställa trovärdiga frågor men avstå från att ge några färdiga svar. För mig är det på samma sätt med predikningar och ofta tycker jag att de predikningar som ger mig mest är de som lämnar åtminstone några frågor öppna och obesvarade. För de predikningarna kan följa med mig hem, de avslutas inte i kyrkan utan fortsätter att snurra runt inne i mitt huvud kanske hela veckan och i bästa fall övergår de till en dialog med Gud och jag tror att det är i den dialogen som de sannaste svaren finns att hämta!

Jag ska därför inte svara på de där frågorna utan de får stå kvar obesvarade: Finns det ett manus till lilla Annas liv? Finns det ett manus till ditt och mitt liv? Och finns det i så fall en regissör någonstans som försöker leda oss in i det manuset?

Jag vill alltså inte svara på de där frågorna men däremot vill jag ge en annan bild som kanske kan bli en del av ditt eget svar. För ungefär ett år sedan besökte jag tillsammans med några konfirmander en improvisations¬teater i Göteborg. Deras föreställningar gick ut på att alla i publiken fick skriva ett ord på ett papper som sedan las i en korg. När föreställningen började plockade sedan en skådespelare en lapp med ett ord och därefter började han eller hon improvisera utifrån det ordet. Det fanns alltså inget manus utom möjligen ett okänt manus i huvudet på den som hade skrivit ner ordet. Men det fanns ett enda ord och sedan fanns det totalt fyra skådespelare på scenen. Det som var så fascinerande att se var dels hur den skådespelare som tagit lappen så snabbt kunde hitta på en berättelse – en kreativ process som gick sekundsnabbt! Men det var också fascinerande att se hur de andra skådespelarna anpassade sig till berättelsen och blev en del av den utan att veta hur den förste skådespelaren hade tänkt sig berättelsen.

Tänk om det är så att det inte finns något färdigt manus för ditt liv men däremot en lapp med två ord på. Tänk om det är din uppgift att tolka de orden, att översätta dem till en livsberättelse som bara du kan skapa, du med dina unika förutsättningar, du med dina unika erfarenheter och talanger!

Kärlekens väg är rubriken för den här söndagen och rubriken för hela den vandring upp mot Jerusalem som Jesus kommer att gå här i kyrkan under de närmaste sju veckorna fram till Påsk. Och jag tror att det är där du kan finna det ena ordet på din papperslapp, ordet Kärlek. Det där ordet har vi alla på våra papperslappar, uppdraget att improvisera en berättelse utifrån ordet kärlek – det uppdraget har vi alla! Men jag anar att det finns ett ord till på din papperslapp – ett ord som är unikt för varje människa. Men kanske är det så att det andra ordet framträder först när du gjort allvar av det första och påbörjat din improvisation utifrån ordet kärlek och utifrån det samspel som uppstår när de andra på scenen kommer in i din berättelse. Kanske är det genom de andra du förstår vilket ditt andra ord är, vilket som utöver kärleken är din unika kallelse på jorden.