Prövningens stund

Högmässa i Stensjökyrkan
1:a i fastan  2002 
Stefan Risenfors
Evangelietext Mark 14:32-42
<<Föregående  >>Nästa

Predikan
Redan idag, på första söndagen i Fastan, kastas vi alltså rakt in i en av de allra mest förtätade scenerna i passionshistorien - Jesus i Getsemane. Om vi vill meditera över Jesu mänskliga sida så finns ingen bättre text än just den här - när han full av ångest och ängslan tigger och ber om att få slippa lidandet! Det finns en gudsbild som krossas där i Getsemane, det är bilden av Gud som den upphöjt Allsmäktige som i någon godtycklig maktens arrogans gör vad som faller honom in. Bilden av Gud som varande fjärran ifrån och främmande för människan, den bilden krossas av Getsemanetexten. Bilden av Guds som den Allsmäktige, arrogante, despoten kan aldrig mer upprättas för den som tankemässigt varit med Jesus därinne i Getsemane! I Getsemane blir Gud en av oss, Gud förvandlas från en likgiltig främling till en anhörig som bryr sig, till någon som går och bär dig och mig i sitt hjärta!

Men förutsättningen är givetvis att man verkligen accepterar att Jesus är Gud, att det är Gud själv som svettas och gråter därinne i Getsemane. Men om man väl har identifierat Jesus som Gud, så är frågan om inte också Teodicéproblemet får sin lösning därinne i Getsemane. Alltså den uråldriga frågan om det kan finnas en god Gud när det finns så mycket lidande i världen. Den frågan handlar ju om en konflikt mellan Guds allmakt och Guds kärlek - Gud kan inte vara både allsmäktig och kärleksfull när världen ser ut som den gör. Getsemane ger svaret att Guds kärlek kan vi inte ifrågasätta men väl Guds allsmäktighet. Getsemane visar oss att det finns ett gåtfullt drag i Guds allsmäktighet. En gråtande, tvivlande Gud - där har vi Nya testamentets svar på vårt teodicéproblem. En Gud som inte står bredvid den människa som lider utan som möter henne i själva lidandet!

Men låt oss nu flytta över intresset till de tre sovande lärjungarna. Tre gånger finner Jesus Petrus, Jakob och Johannes sovande trots att han uttryckligen bett dem att vaka med honom. Det där tretalet kommer att förfölja Petrus under den närmaste tiden. Tre gånger kommer han inför Jesu fiender att förneka att han känner Jesus, och tre gånger kommer sedan den Uppståndne att fråga Petrus om han älskar honom. Det annars heliga tretalet har här blivit till ett svekets tretal - tre gånger somnade han, tre gånger förnekade han och därför måste han tre gånger betyga sin kärlek.

Men sveket börjar alltså i Getsemane, det börjar med något så banalt som tre trötta lärjungar. Att somna när man är trött, det är ju högst mänskligt, och Jesus själv somnade ju en gång i en fiskebåt just när det höll på att blåsa upp till storm. Visst är det svårt att bli särskilt upprörd över de där tre sovande lärjungarna - de är ju så mänskliga!

Men jag tror att Getsemaneberättelsen handlar om något mer än vårt rent kroppsliga sömnbehov. Jag tror att berättelsen egentligen handlar om den andliga sömnen. Det är för att de tre lärjungarna är andligt sovande som de inte förmår hålla sig vakna.

Men vad betyder det då att vara andligt sovande? Jo, det betyder att ha slutat lyssna på Gud, det betyder att ha stängt kanalerna mot Gud så att hans röst inte längre når fram till mig. Men det är egentligen fel att säga att man stänger kanalerna, för det är knappast ett medvetet val - det är nåt som bara blir. Det är inte så att du medvetet bestämmer dig för att sluta lyssna till Gud, det är snarare så att andra röster gradvis överröstar Gud. Det ligger inget medvetet val bakom utan det sker enligt samma princip som när en kanal växer igen när inga båtar längre trafikerar den och när ingen längre muddrar och rensar bland vattenväxtligheten. Alla kanaler som inte längre trafikeras kommer att växa igen, alla stigar som ingen längre går på kommer också att växa igen så att de till slut blir omöjliga att använda.

Den här naturlagen är giltig också i det andliga livet. Om Getsemane hade inträffat under den första veckan som Petrus, Jakob och Johannes vandrade med Jesus, så hade de kanske inte somnat. Då var de fortfarande så vitalt nyfikna på allt Jesus sade och gjorde - då var kanalerna vidöppna och Jesu liv var deras liv! Men nu, kanske tre år senare, var det lite annorlunda. Visserligen hände det fortfarande ofta att han överraskade dem med vad han sade eller gjorde, men de lyssnade inte längre lika uppmärksamt. De kände sig fullärda och var inte längre lika nyfikna och hungriga på Jesus. Om hans levande vatten tidigare ständigt hade strömmat in och vattnat deras inre marker, så hade de nu byggt en damm där de hade magasinerat vattnet. Och då kunde det nya vattnet inte längre fortsätta att strömma, kanalerna växte igen och det vatten som sipprade in i dem var inte längre levande och dagsfärskt utan magasinerat, stillastående vatten.

När vi lever med Gud så är hela tiden risken att vi bygger dammar så att vattnet inte längre kan rinna fritt. Anledningen är väl vår ständiga strävan efter kontroll. Ungefär som när Vattenfall bygger jättelika kraftsverksdammar i Norrlandsälvarna och därmed reglerar det vatten som tidigare varit oreglerat och strömmat fritt. Man vill inte utsätta sig för osäkerheten i en oreglerad älvs skiftande vattenföring, man vill jämna ut toppar och dalar i vattenföringen för att få en kontrollerad jämnt tillgång till vattenenergi.

Visst duger också magasinerat vatten till att driva en turbin, i det fallet är det ju bara vattnets tyngd vi är ute efter och dött vatten väger lika mycket som levande vatten. Men när det gäller det levande vatten som Jesus vill ge oss så blir det förstört om det magasineras. Hans levande vatten måste få strömma fritt. Det innebär att vi inte kan ta emot Guds kärlek om vi inte hela tiden ger den vidare, om vi behåller den för oss själva så blir det stopp i systemet och inget nytt vatten kan tränga in. Är det stopp under en längre tid kommer kanalerna att växa igen och det är då den andliga sömnen börjar. Ett slags andlig näringsbrist som uppstår när man alltför länge levt på magasinerad tro, magasinerat hopp och magasinerad kärlek.

Om kanalerna mellan Jesus och de tre lärjungarna hade varit vidöppna så hade de inte kunnat somna när han bad dem vaka med honom. Om kanalerna hade varit öppna så hade hans ångest varit deras ångest och lika lite som han kunde somna hade då de kunnat somna.

Så låt då de tre sovande lärjungarna i Getsemane få bli en påminnelse om tron inte kan konserveras. Du kan inte leva ett kristet liv om du inte ständigt underhåller och trafikerar de där inre kanalerna som går mellan dig och Gud. Allra tydligast blir det när du möter prövningar, då märker du ifall det levande vattnet kan strömma fritt eller om kanalerna vuxit igen. Om så har skett så behöver det inte vara för sent - det är bara att börja gräva sig inåt och neråt i det inre slammet. Fastan är en tid för just den sortens muddringsarbete - att gå in i sig själv, att leta efter blockeringar som dämt upp vattenflödet och att gräva sig fram genom allt ogräset som fått fäste i det stillastående vattnet. För Petrus del räckte det med tre djupa spadtag för att vattnet skulle börja strömma igen - de där tre gångerna han på stranden till Tiberias sjö tvingas svara på frågan Älskar du mig? Varje gång han svarade tvingades han allt djupare ner i sitt eget svek och när han till slut vågade se sitt svek med ögon som samtidigt var riktade mot Jesus, då bröt vattnet igenom och han var fri att fortsätta sin vandring med Jesus!

Samma fråga som Jesus riktade till Petrus där vid Tiberias sjö: Älskar du mig? Samma fråga kommer Jesus att rikta till dig varje dag under den här fastan - varje gång du svarar på frågan tar du ett spadtag i det inre muddringsarbete som kan öppna dina allra innersta kanaler mot Gud!

AMEN