Nyårsbön 2018

Nyårsbön i Stensjökyrkan, Nyårsafton 2018 kl 15.23 

Bön 1: Herre, så har det gått ännu ett år av våra liv. Ännu ett Nådens År då du låtit oss få del av detta mirakel som vi kallar liv men som ingen av oss förstår – så mycket mer än biokemiska processer, så mycket mer än neurologiska signaler – ja så mycket mer än vad medicin, kemi, fysik, biologi och psykologi kan förklara. Vi förstår det inte men vi befinner oss mitt inne i detta ditt underverk. Ännu ett år har du låtit oss finnas här med bultande hjärtan och pumpande lungor. Tack Herre, för detta år – ett år fyllt av din omsorg och av så mycket fler gåvor än vi förstått. Vi ber Ps 90

 

Bibeltext 2 – Matt 6:25-34

Jesus sade: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Predikan

 Det ljusnar sakta … psalmen vi sjöng handlar om en dag men den skulle också kunna tillämpas på ett år, ett nytt år. Eller på ett helt liv. Ibland används ju begreppet livets middagshöjd som en beteckning på medelåldern och skymningstid som beteckning för ålderdomen. Det är något gåtfullt med det fenomen vi kallar tid. Det gåtfulla består i att vi aldrig kan distansera oss till tiden för vi befinner oss hela tiden mitt i den. Det enda tid vi kan distansera oss till är den gångna tiden, den tid som passerat eller förflutenhetens landskap för att citera en boktitel av historikern Peter Englund. Den boken är snart 30 år gammal så den tillhör också förflutenhetens landskap och det enda jag minns av den boken är just titeln för att jag tyckte att den på något sätt öppnade upp ett nytt perspektiv på historien. Tidigare hade jag mest mött historien i form av tidslinjer – vanliga i biblar och läroböcker. De där tidslinjerna kan ibland innehålla flera parallella spår så att man på ena linjen har den politiska historien och på andra linjer har kyrkohistorien eller den politiska historien i en annan dela av världen. Men de där linjerna rymmer så mikroskopiskt lite och därför är förflutenhetens landskap ett mycket mer passande begrepp för att beskriva det som ligger bakom oss.  Det är nämligen ett helt landskap, ett oändligt myller av händelser och situationer, som en satellitbild över ett helt landskap.

 

I en högupplöst satellitbild kan man zooma in på enskilda detaljer och upptäcka väldigt mycket. Men satellitbilden rymmer bara två dimensioner av en tredimensionell verklighet, den är en platt återgivning av den verklighet som rymmer tre dimensioner och då har vi inte ens räknat den där fjärde mystiska dimensionen, dimensionen tid. Men kanske räcker det inte ens med fyra dimensioner om vi ska beskriva förflutenhetens landskap, kanske krävs det en femte dimension, en oändlig dimension för att fånga den verklighet som inte låter sig fångas i våra kända dimensioner. Ja, kanske liknar förflutenhetens landskap en fraktal. Fraktaler är geometriska former i naturen som trotsar geometrins lagar och försöker man fånga dem i matematiska formler så blir det oändliga talserier, försöker man fånga dem i bild så uppstår kristallstrukturer som aldrig tar slut… Det handlar om den gamla sanningen om att verkligheten är större än kartan, eller att naturen har den fantasi som matematikerna saknar som en forskare uttryckte saken. Det jag försöker säga är att förflutenhetens landskap inte går att fullständigt beskriva, för det finns alltid mer att upptäcka. Och det räcker med en enda människas livshistoria för att denna oändlighet ska uppstå!

Vad blir då slutsatsen av allt det här? Ja, en möjlig slutsats vore ett slags postmodernt konstaterande av att vi skapar vår historia. Vår historia ligger inte fast utan är en pågående konstruktion som hela tiden förändras när vi betraktar den. Eller för att citera en annan boktitel: Minnena ljuger heter en bok från 2010 av akademiledamoten Kjell Espmark. Den boken handlar om hur vi konstruerar de minnen vi behöver, vi tillverkar fortlöpande vår egen historia. Kjell Espmark är ju i likhet med Peter Englund, en av de ledamöter som lämnat Svenska Akademin i samband med det pågående bråket. Och då kan vi ställa oss frågan på vilket sätt de här händelserna kommer att påverka vår bild av det han tidigare skrivit. Vi är ju aldrig nollställda och med den extrema mediauppmärksamhet som ägnats akademiledamöterna det här året finns ju risken att både Englund och Espmark under de närmaste åren mer kommer att bli ihågkomna för sina roller i den pågående akademisåpan än för sina författarskap. I så fall en bekräftelse av Kjell Espmarks tes om det bedrägliga minnet och hur alla minnesbilder färgas av det som hänt senare.

 

Det vi då kan konstatera är det som jag påminde om också förra nyårsbönen – att vi inte kan lägga det gångna året till handlingarna som ett avslutat kapitel. Nej, det ligger fortfarande öppet, öppet för fortsatt och fördjupad tolkning, öppet som en läckande hink där innehållet fortsätter att sippra in i och påverka våra liv. Vi förmår ännu inte överblicka och förstå konsekvenserna av det som hände 2018 – vare sig på det världspolitiska planet eller på det personliga planet. Men det här fortsatta läckaget från 2018 kan få helat olika laddning beroende på med vilka ögon vi betraktar det.

Å ena sidan kan vi välja att odla bittra örter från det här året. Vi kan älta alla orättvisor och kränkningar som vi upplever oss drabbade av det här året. Vi kan leta efter anledningar till att cementer bilderna av vem som är vän och vem som är fiende och på det sättet kan 2018 förvandlas till en läckande gifttunna som kommer att förorena också 2019 och åren därefter.

 

Å andra sidan kan vi inta ett helt annat perspektiv på det gångna året. I den myllrande mångfald erfarenheter, som året 2018 rymmer, kan vi gå på skattjakt och leta efter ännu ej upptäckta rikedomar. I detta oändliga förflutenhetens landskap som ett helt år utgör finns det fortfarande så mycket att upptäcka, så mycket guld att gräva i befintliga och ännu ej öppnade gruvhål!

 

Skönheten ligger i betraktarens ögon – det där gamla visdomsordet är så slitet så att det kan betraktas som en floskel, men det rymmer fortfarande en av de allra djupaste sanningarna om livet. Allt handlar om graden av tillit – om du vågar tro fullt ut att universum vilar i händerna på en god Gud som vill dig väl, så skapas en förväntan såväl mot ännu ej utvunna rikedomar ur året 2018 som mot allt det som 2019 kommer att innebära. Och för en kristen borde det vara en självklarhet att betrakta livet med just denna förväntan. Så låt oss då ta med oss den över årsskiftet – en lyhörd förväntan om att du lever innesluten i Guds kärlek, han som alltid vill dig väl också när du just för tillfället inte förstår hans vägar. Men lita då på att en gång kommer dimman att lätta, en gång kommer du att upptäcka att grundackordet i ditt liv var kärlek, bara kärlek! AMEN

 

Senaste kommentaren

01.08 | 21:22

Kära läsare av sidans predikningar. Jag vill bara göra er uppmärksam på att numera är det Anna Sophia Bonde som står för predikoskrivandet.

04.01 | 07:58

OK, då är jag med Dig.

03.01 | 21:35

... vi avvisar varje rörelse utanför den aktuella och allt trängre åsiktskorridoren. Eller med bilden från predikan: jag vill hellre vara en fri ren än en inlåst ko!

03.01 | 21:33

Hej Georg
Kul att du läst predikan! Nu handlade ju den aktuella passagen om den största fara som kyrkan är utsatt för och jag menar att det är att vi blir så rädda för att tappa kontrollen så att ....

Dela den här sidan