Bana väg för Herren

Högmässa i Stensjökyrkan
3:e söndagen i Advent, 2005
Stefan Risenfors

<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal
Mitt samvete är rent... Så säger Paulus i dagens episteltext. Mitt samvete är rent – vem kan säga så utom den som just håller på att bedyra sin oskuld gällande något alldeles speciellt. Då blir betydelsen: Mitt samvete är rent när det gäller just den här saken. Men Paulus verkar inte uttala sig om något speciellt utan han uttalar sig i största allmänhet – mitt samvete är rent!
Men det finns en kategori människor som skulle kunna säga sådär i största allmänhet och det är de som sjunger med Edith Piaff: ”Je ne regrette rien” vilket betyder ”Jag ångrar ingenting”. Samma människor som också sjunger med Frank Sinatra: ”I did it my way” Ni vet där han också sjunger ”Regrets I had av few, but then again. to few to mention” – eller på svenska: ”visst finns det saker jag ångrar men det är bara småsaker, inget att prata om”.

Jag tror att det finns människor som använder de där båda sångerna som besvärjelser när de ser tillbaks på ett liv som bara inte får vara misslyckat, förfelat eller på något sätt missriktat. De kan inte tillåta sig att ha gjort fel i något annat än småsaker helt enkelt för att det inte finns någon nåd i deras liv. I deras liv har det bara funnits en sanning: ”Du är vad du åstadkommer” och då orkar man inte se något annat än framgång och inbillad lycka, inbillad livsmening. Nu är det möjligen karikatyrer jag talar om – de kanske inte riktigt finns i verkligheten men kanske är det så att vi alla bär spår av de här karikatyrerna. Kanske har också vi svårt att se med verkligt öppna ögon på våra liv, kanske kräver vi omedvetet det fullkomliga av oss själva – ett liv utan svek, misslyckanden och misstag. Det kan vara på det viset också om vi med våra läppar bekänner oss till begrepp som nåd och försoning, det kan vara så att dessa begrepp aldrig fått fäste i våra hjärtan utan bara i våra hjärnor – mer teoretiska tankekonstruktioner än erfaren verklighet!

Nattvardens bröd och vin vill hjälpa dig och mig att kunna uppleva nåden som en fysisk verklighet. Så att vi kan säga med Paulus ”Mitt samvete är rent” , inte som en besvärjelse över hur det bara måste vara, utan som en förtröstan på att hur stor vår synd än är så är Guds nåd ännu större. Så låt oss då frimodigt be om förlåtelse...

Predikan
Det var länge sedan jag befann mig så nära Johannes Döparen som när jag hörde Harold Pinters nobelföreläsning i veckan.
För att förklara vad jag menar vill jag börja med att citera den första raden i dagens evangelium: Johannes fick i sitt fängelse höra om Kristi gärningar.. Johannes Döparen sitter alltså i fängelse, och varför gör han det?
Ja, som svar på den frågan vill jag citera några verser om Johannes i Lukasevangeliets 3:e kapitel:
När folk kom ut i stora skaror för att döpas av Johannes sade han till dem: "Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen... ...På detta och många andra sätt förmanade han folket när han förkunnade budskapet för dem. Men när han gick till rätta med tetrarken Herodes för hans förbindelse med sin brors hustru Herodias och för det myckna onda som han hade gjort, lade Herodes till allt annat också det att han satte Johannes i fängelse.
Johannes Döparen hade alltså retat gallfeber på en av de mäktigaste männen i landet – lydkonungen Herodes, därför satt han i fängelse och snart skulle han bli avrättad.
Det är mot bakgrund av detta som jag nu upprepar: Det var länge sedan jag befann mig så nära Johannes Döparen som när jag hörde Harold Pinters nobelföreläsning i veckan. Ja, Harold Pinter, ni vet han, den engelske dramatikern som är årets nobelpristagare i litteratur. Han är svårt sjuk i cancer och har förmodligen en kort tid kvar att leva så han var tvungen att hålla sin nobelföreläsning från ett sjukhus i London. Talet var ett rasande angrepp på USA och på den arrogans som USA enligt Pinter uppvisat under större delen av efterkrigstiden. Ja, den kallas ju så, tiden sedan Andra världskriget, den kallas så trots att hundratals krig och väpnade konflikter plågat världen sedan 1945 och om jag förstår Harold Pinter rätt så menar han att USA på ett eller annat sätt varit inblandad i nästan varenda en av dessa konflikter.

Somliga avvisar Harold Pinter som bitter gammal USA-hatare medan andra påpekar att han varit lika tydlig tidigare mot Sovjetunionens övergrepp. Pinters nobelföreläsning var av den karaktären att han knappast kan hoppas på inresetillstånd till USA under återstoden av sitt liv, och det var kanske just det som gjorde talet unikt. Det hölls av en man som inte har lång tid kvar att leva, en man som inte behöver några fler jordiska inresetillstånd, en man som inte har något att förlora, en man som har råd att skaffa sig vilka fiender som helst eftersom han snart ska lämna det här livet.
Det är möjligt att Harold Pinter hade hållit precis samma föreläsning om han hade varit 30 år yngre och fullt frisk, många påpekar att han alltid har varit radikal och frispråkig. Men det är ändå en händelse som ser ut som en tanke att föreläsningen hålls av en dödsmärkt man, en man som ingen längre kommer åt eftersom han förmodligen snart själv lämnar allt som hans fiender kan komma åt. Harold Pinter har ingenting att vara rädd för – då vågar man säga de mest obekväma sanningar, för saken var ju den att han i sin föreläsning inte bara rasade mot USA utan också mot sin egen brittiske premiärminister som lydigt följt USA under hela Irakkonflikten. Så nog var han obekväm, Pinter, också mot sitt eget land och dess nationella intressen! Och det var alltså inte nog med att han angrep USA och Storbritannien för Irakkriget, han tog ju också upp konkreta exempel från Nicaragua och från El Salvador, där han påpekade att USA indirekt låg bakom mordet på den salvadoranske ärkebiskopen Oscar Romero 1980 – Oscar Romero som f.ö. dyker upp i en musikal här i kyrkan ikväll.

Den som inte längre är rädd... Hur var det med Tsunamikommissionens rapport i förra veckan, alltså rapporten från den kommission som granskat den nationella svenska katastrofhanteringen efter Tsunamikatastrofen för ett år sedan. Statsvetaren Sören Holmberg m.fl. påpekade ju att rapportens kritik mot namngivna statsråd var den kraftigaste kritik som någon svensk kommission levererat mot en sittande regering. Och i det sammanhanget noterade man också kommissionens sammansättning – alla ledamöterna beskrevs som att de hade sina karriärer bakom sig. Flera var pensionärer och den yngste var strax under 60 år. Kan det ha varit så att detta faktiskt hade betydelse för formuleringarna i rapporten – kommissionens ledamöter behövde inte ta några hänsyn, de behövde inte vara inställsamma mot de mäktigaste i landet eftersom de inte hade några politiska eller andra karriärer att tänka på. Den som inte längre är rädd vågar säga sanningar som är obekväma, ungefär som Johannes Döparen

.
Människor som ser och som vågar tala om vad de ser utan hänsyn till något annat än sanningen:
Johannes Döparen krävde att landets morallagar skulle gälla också för kungen. I hans falla slutade det med att kungen bokstavligen fick sanningen serverad på ett fat – sanningen i form av den halshuggne Johannes Döparens huvud.
Ärkebiskopen i El Salvador, Oscar Romero, tog parti för de fattiga och blev därför mördad, mördaren blev aldrig identifierad och dömd men av allt att döma handlade han på uppdrag av den USA stödda regimen.

Även om Harold Pinter inte tog risker i närheten av dessa båda martyrer så kan man ändå se honom som ett uttryck för samma sanning: Den som inte längre är rädd vågar säga också det som hotar mäktiga intressen. Fast det kanske är fel att uttrycka saken på det viset – den som inte längre är rädd – tänk om det var så att både Johannes Döparen och Oscar Romero var livrädda men att de bars av ett patos som var starkare än rädslan. Då är de ju ännu mer beundransvärda.
Det handlar alltså om att identifiera sin rädsla, se den i vitögat, våga erkänna den men ändå gå emot den! För en kristen borde det inte vara så svårt – för oss borde det ju räcka med att flytta blicken till närmaste ikon, till närmaste kors eller till någon annan påminnelse om att Gud omsluter oss på alla sidor. Det borde räcka för att våga följa martyrernas exempel och våga vara trogen sin kallelse att följa sanningen också när lögnen regerar.

Som obekväma sanningssägare har alltså Johannes Döparen och Harold Pinter en del gemensamt men Johannes hade ju också ett annat särmärke – han var vägröjare. Rubriken för den här söndagen är ju ”Bana väg för Herren”. Men kanske hänger det här ihop. Den som alltid söker sanningen är en vägröjare just genom att han eller hon röjer undan all lögn. När Gud söker oss människor och vill bygga sitt rike på jorden med hjälp av oss så är lögnen Guds största fiende. Guds hus kan bara byggas på en fast grund av sanning och det finns alltför många exempel på människor som staplar Gud som ännu en livslögn ovanpå alla andra livslögner. Det är ju det som är problemet med det lilla jesusbarnet i krubban – det gör inte motstånd, det låter sig användas till vad som helst. Det finns nästan inte en enda djävulskap som inte har skett också i Jesu namn och då blir ju Gud på något sätt del av en gigantisk livslögn. Som den gången i El Salvador där kyrkan under många år sanktionerat det pågående förtrycket mot de fattiga tills Oscar Romero upptäckte och avslöjade den lögn han själv varit en del av och dyrt fick betala priset för sitt avslöjande. Det han gjorde var ju att han beredde vägen för en ny folkets kyrka i El Salvador – en kyrka som inte längre gick i regeringens ledband. En kyrka som kunde byggas med sanningen som grund först sedan alla lögner raserats.

Då återstår några frågor till oss:
Har vi identifierat vår rädsla och vilka konsekvenser den får i våra liv?
När har vi kompromissat med vår övertygelse bara för att vi varit rädda för vad andra ska tycka och tänka?
Vad kan vi konkret göra för att besegra vår rädsla?
På vilket sätt kan vi bereda vägen för Jesus – vilka blockerande lögner kan vi vara med om att rasera – i våra egna liv och i det samhälle där vi lever?

Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig nu när du går rakt in i rädslan,
lögnen och tigandet.
Var inte rädd!