Jesus skapar tro

Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
3:e  eft Trettondedag jul 2006           
Stefan Risenfors
Texter
Gt 1 Kung 8:41-43
Epistel Rom 1:16-17
Evangelium Matt 8:5-13
<<Föregående  >>Nästa

Predikan
Igår fick vi som arbetar i församlingarna i Fässbergs kontrakt besök av vår biskop, Carl-Axel Aurelius. Biskopen råkar vara en av Sveriges främsta experter på Martin Luther. Han är fullkomligt impregnerad av Luther-citat och det får som konsekvens att varje gång biskopen träffar oss som arbetar i stiftets församlingar så finns Martin Luther med på ett hörn. Så var det också igår och det kan då synas som en tanke att just den här söndagen är en verklig Luther-söndag. Episteltexten från Romarbrevet är kanske det allra tydligaste uttrycket för den här kopplingen och det var ju just det Paulus skriver i Romarbrevet som blev livsavgörande för Martin Luther.

Men man behöver inte ens gå till episteltexten för att associera den här söndagen till Luther. Det räcker med att se på rubriken: ”Jesus skapar tro”. Det var ju det som var Martin Luthers stora nyupptäckt – att människan inte kan göra något för att förtjäna frälsning – allt är Guds verk genom nåden. Människans enda uppgift när det gäller frälsningen är att ta emot och det är det mottagandet som vi kallar tro. Gärningarnas enda uppgift är att vara vårt gensvar på det vi tagit emot och då blir gärningarna inte krampfylld prestation utan kravlös reflektion. På samma sätt som ljus inte kan tas emot utan att reflekteras kan inte heller nåden tas emot utan att reflekteras i våra liv.

Biskopen påminde oss också om en bifigur i Göra Tunströms roman Juloratoriet. Hon kallades för Härliga Birgitta, som en liten blinkning åt den heliga Birgitta. Men Härliga Birgitta var en lätt alkoholiserad, lösaktig kvinna som de anständiga stadsborna skrattade åt. Så här skriver Göran Tunström om det första mötet mellan Härliga Birgitta och en annan av romanens misslyckade bifigurer - Torin:

"Härliga Birgitta stod borta vid grammofonen, i mitten av sin väldiga kropp, som var hon ett helgon, buret av alla sina lemmar, hennes ögon tindrade, och guldtanden, som hon fått efter ett slagsmål i köksregionerna under sin hushållerskeperiod, blixtrade emot Torin. Hon neg mot familjen Jancke och hon neg mot Torin, medan hon slängde pälsboan tätare om sig. Detta var hon inte van vid, hon var Sunnes gatuinventarium, bakom hennes rygg gjorde man miner och visslade högljutt ”Night and Day”. Dock levde hon under nåden: hon kunde uppmärksamma källorna, de nästan osynliga vattenådrorna som springer fram under steniga repliker...”

Det blir Härliga Birgitta som befriar Torin, ur hans bottenlösa självförakt. Hon ser honom, hon ser hans längtan, hon rör vid honom och då händer det något i honom – det är lätt att associera till den sjuka kvinnan som blir botad bara genom att röra vid Jesu mantel. Härliga Birgitta levde under nåden, mitt i sitt eget trasiga liv kunde hon se på sig själv och andra med nådens ögon, med ögon som gör det trasiga värt att älska.

Mot Härliga Birgitta ställs i romanen den man som hade till uppgift att förvalta och förmedla nåden – fängelsprästen som beskrivs så här när han kommer och råkar avbryta Torin i ett självmordsförsök:

”...en blank, värdig präst, som berusad av sin egen nykterhet bara hade svar att ge, svar som lade sig likt klippblock framför ingången till frågornas kaotiska tunnlar.”

Kontrasten till detta möte med prästen som aldrig blev något möte, kontrasten till detta uteblivna möte hittar vi hos Härliga Birgitta och vi får ännu en påminnelse om detta att Nåden oftast kommer oss till mötes i oförmodade sammanhang:

”Härliga Birgittas guldtand lyste emot honom som från en altartavla i en mörk kyrka...”

På samma sätt som Nåden ofta kommer från oförmodat håll kan också tron ofta visa sig där vi inte hade väntat oss att möta den. Som hos den romerske officeren i dagens evangelium. Han var ju en symbol för den förhatliga ockupationsmaktens förtryckarapparat, en hedning, en yrkesmördare i uniform. Hans tjänare låg sjuk. ”So what!” hade han kunnat tänka – tjänare kan man alltid köpa nya om han skulle dö. För en romersk soldat kan knappast ett människoliv vara så särskilt värdefullt så varför skulle han bry sig särskilt mycket över att en av hans tjänare låg sjuk. Det var ju inte hans son – det var hans tjänare, utbytbar och fullt möjlig att ersätta.

Men denne romerske officer förvånar oss och han förvånar Jesus – han bryr sig så till den milda grad att han uppsöker Jesus, och inför Jesus gör han sig själv liten på ett sätt som måste ha chockerat omgivningen: ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk.”

Ja, Jesus blir förvånad och konstaterar: "Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro.

Oförmodad nåd hos Härliga Birgitta som blev Heliga Birgitta. Utebliven nåd hos prästen som var ”berusad av sin egen nykterhet”. Oförmodad tro hos den romerske officeren som övergav sin uniformsstela värdighet. Utebliven tro hos det folk som kallade sig Guds utvalda folk. Nåd och tro. Det finns något vilt och otämjt över dessa båda företeelser. De går uppenbarligen inte att institutionalisera – försöker man tämja nåden och tron så slinker de oss ur händerna. Nåden och tron kan bara möta oss i vild form, som spontana livsyttringar i det alldeles vanliga livet.

Men vad blir det då av kyrkan och alla hennes nådesinstitutioner? Vad blir det av dopet och nattvarden om nåd bara kan möta oss som spontan livsyttring i det vanliga livet? Ja, kanske är det så att dopet och nattvarden kan betraktas som ingångar till något som ligger utanför själva riten. Ingångar som blottlägger strömmar av Gudsnärvaro som rinner fram som hemliga vattenådror i varje människas liv.

Budskapet denna söndag blir att öppna ögonen så att vi upptäcker all den oförmodade tro och all den oväntade nåd som Gud erbjuder oss varje dag i våra liv. Han räcker den till oss genom vanliga människor och vanliga händelser och Han bjuder oss att i likhet med Härliga Birgitta leva under Nåden.