Julbön 2018

Predikan

I den GT-liga texten hörde vi Jesaja börja med orden: Natten skall vika… och det var ju precis vad som hände i fredags kväll kl 23.23. Då inträffade midvintersolståndet, då slutade det bli mörkare och mörkare och istället började ljuset återvända. Vi kommer inte att märka det än på några veckor men vi kan ändå veta att det faktiskt är så. Gud har satt en gräns för mörk­ret, hit men inte längre! Men när det gäller ondskans mörker så undrar vi ibland om den gränsen verkligen existerar. Om vi ser tillbaks på det här året är det lätt att våra minnesbilder fastnar vid allt som blivit sämre och vid alla rapporter om katastrofer och övergrepp ute i världen. Och det känns ibland som om rädslan håller på att ta ett starkare grepp om oss – allt fler är upp­givna inför klimathotet och bland dem som inte är uppgivna är det många som helt enkelt förnekar det, som inte vill tro på det. Och också hemma i Sverige känns det som att rädslan håller på att få övertaget – se bara på rapporten i förra veckan om att en majoritet inom försvars­beredningen nu är överens om att öka de svenska militärutgifterna från 48 till 70 miljarder. Det är en höjning med nästan 50% eller 22 miljarder! 22 miljarder som bottnar i rädsla där somliga av oss påstår att den rädslan bottnar i verkliga hot medan andra av oss påstår att den rädslan beror på inbillade hot. Men den finns där, rädslan finns där och det finns knappast något som gör så mycket skada som just rädsla mellan människor. För räd­da människor är inte rationella utan fyllda av en misstro mot ”de andra”. Och kanske är detta det värsta som rädslan gör med oss – den skapar ett ”de andra” – de som inte är som vi, de som vi inte tänker som vi och känner som vi … ja i värsta fall förminskar vi dem till något mindre än människor. Så skedde i nazisternas utrotningsläger, så sker i de etniska rensningar som flammar upp lite då och då i världen när en folkgrupp försöker utrota en an­nan, så skedde när IS-soldaterna i en påstådd guds namn skar halsen av ”de andra” som kallades otrogna bara för att deras tro såg lite annorlunda ut.

Men rakt in i detta rädslans och hatets mörker ropar Jesaja: Natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Och det förunderliga är att bara själva hoppet om detta i sig skapar en ny verklighet. För om vi tror på Jesajas profetia och om vi tror att barnet där i krubban verkligen är den han utger sig för att vara, då är ju inget längre hopplöst. Då är mörkret verkligen besegrat, då har det kosmiska vintersolståndet passerat redan för 2000 år sedan – där och då, den där natten i Betlehem, då blev allt föränd­rat. Vi kanske inte ser det på samma sätt som vi ännu inte ser resultatet av det som hände i fredags kl 23.23, men om vi litar på att det har inträffat då är redan allt förändrat.

Nu finns det ju de som hävdar att det är tvärtom – att den kristna tron är en flykt från verkligheten och gör människor ännu mer uppgivna över mörkret på jorden för de tänker att det här jordelivet är ju ändå något provisoriskt och tillfälligt - det verkliga livet börjar ju ändå en gång i himlen och då är det väl inte hela världen om den här världen går under i en klimatkatastrof eller ett kärnvapenkrig – den är ju ändå dömd att gå under!

Jag kan inte förneka att något som uppgivit sig vara kristen tro eller annan religiös tro verkligen har haft de absurda konsekvenserna i människors liv. Men att dra någon generell slutsats om kristen tro av dessa religiösa galenskaper vore ungefär som att påstå att alla som kör vita skåpbilar är massmördare, bara för att Anders Behring Breivik använde ett sådan i sitt bombdåd! Det räcker med att betrakta kristendomens centralgestalt, Jesus, för att märka att han hade en helt annan attityd än likgiltighet till förtryck, orättvisor och dagspolitik. Så låt oss bortse från de där karikatyrerna av kristen tro och istället nalkas den tro som verkligen bygger på vem Jesus var och vad Jesus gjorde och förkunnade! Och då hamnar vi återigen i de där orden av Jesaja, orden om att natten ska vika, och då inser vi kanske också att själva tron på denne Jesus i sig skapar en ny verklighet.

I det läget skulle vi alltså t o m kunna bortse från själva sanningsfrågan – även om du tvivlar på att den där romantiserade Betlehemsberättelsen har något annat än litterära kvaliteter, även om du inte köper påståendet att han var Guds Son, så kan själva tron på att det ändå kan vara möjligt att det trots allt finns en kärleksfull makt som håller hela universum i sin hand … den tron kan vara tillräcklig för att förändra själva verkligheten.

Men då kommer nästa invändning som tycker att det här börjar lukta positivt tänkande. Det där hurtiga populärpsykologiska uttrycket som dök upp för några decennier sedan och som förvandlade djupsinniga mänskliga insikter till nåt slags ytligt quick fix som i sina värsta versioner gav upphov till dagens fixering vid det som på engelska kallas appearance – alltså att det viktiga inte är själva verkligheten utan det som synes vara verkligheten. Det viktiga är inte att vara vis, det viktiga är att verka vis! Det viktiga är inte att veta vad man talar om utan det viktiga är att ge intryck av att veta vad man talar om. Alltså den makabra skådespelarkonst som idag nått ända upp till det amerikanska presidentämbetet.

Men det jag menar med att för ett ögonblick lägga de historiska sannings­anspråken åt sidan är inte att betrakta dem som oväsentliga utan snarare att skapa en ny ingång i kristen tro. Att inte börja med den fråga om bokstavlig sanning som för många kritiskt tänkande är och förblir en stängd dörr mot varje form av religiositet, utan istället börja i andra ändan. Börja i praxis, börja med bibelläsning utan den där distanserade och lite högtidliga bilden av att du läser helig skrift utan läs Bibeln som att det vore vilken sam­lings­volym som helst av antik skönlitteratur och poesi. Inte så högtidligt alltså. Och se vad som händer! Börja med regelbundna kyrkobesök och om du redan är regelbunden besökare – gör det utan den där krassa attityden av kontinuerlig bevisprövning utan ge dig in i leken just som en lek. Och se vad som händer! Och på samma sätt med bön – börja småprata med dig själv som om Gud lyssnade… och se vad som händer! För tredje gången lockas jag då att använda ett engelskt utryck – bara för att det rimmar så bra: fake it til you make it! Låtsas tills du fixar det!

Men då kommer den tredje invändningen:

Så du menar alltså att vi frivilligt ska utsätta oss för nåt slags psykologisk manipulation. Vi skulle låta oss manipuleras in i något som vi egentligen inte tror på?! Det där har hänt förut, bl a upp­märksammades nyligen 40-årsminnet av det kanske största religiöst motiverade massjälvmordet i historien. Det var den karismatiske religiöse ledaren Jim Jones som den 18 november 1978 fick över 900 människor att begå självmord i Guyana i Sydamerika i sekten Folkets Tempel. Se där vad som händer om man börjar låtsas tro på det man inte har förnuftiga skäl att tro på…

Det där låter onekligen avskräckande men nu har jag nått en anständighets­gräns när det gäller hur lång en predikan rimligen kan vara på en enkel julbön och därför sparar jag svaret på den invändningen till den julpredikan som kommer kl 23.30 ikväll i Fågelbergskyrkan och kl 07 och 10 imorgon här i Stensjökyrkan. Och ni som inte pallar en predikan till men ändå vill höra fortsättningen får väl maila mig imorgon så skickar jag den. AMEN