Kärlekens väg
Fastlagssöndagen 2 mars 2025

Texter: GT-Ester 4:12-17   Epistel 1 Tim.2:4-6  Evangelium Joh 12:20-33
<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord

I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

I veckans psaltarpsalm låter det såhär: Herre, du är god, du förlåter, rik på kärlek till alla som åkallar dig.

Det är en bra ingång till syndabekännelsen. Varför ska man be med i den? Varför detta tjat om synd och förlåtelse? Man skulle lika gärna kunna fråga: varför måste föräldrar inskärpa i barnen att det är viktigt med tandborstning, inte bara en gång då och då utan varje dag. Två gånger. Varför måste vi ständigt tänka på att äta inte för mycket och inte för lite? Varför kan vi inte bara dundra fram som Joakim von Anka, bara tänka på oss själva och hur vi ska tjäna så mycket pengar som möjligt? Vi behöver lära oss att leva, ta in vad andra säger, också deras behov, inte bara våra egna. Om det då är så att Gud har skapat oss så är Han livligt intresserad av hur vi är mot varandra. Bibeln påstår att när vi sårar någon annan människa, då sårar vi alltid ytterst Gud, som skapat den människan. Och det gäller också när vi gör dumma saker mot oss själva. Då sårar vi Gud som skapat oss och älskat oss. När vi avskyr vår kropp, eller hur vi ser ut i ansiktet, eller vår personlighet, när vi ständigt, ständigt önskar att vi vore någon annan – då sårar vi Gud som haft en tanke med att skapa just oss. Att börja lära känna Gud, att bjuda in Honom i sitt liv, det är att börja våga lita på Honom, att tacka för allt det Han ger oss. Och när vi gör det så kan vi också våga dela sådant som vi skäms för, skräp vi samlat på oss som vi inte kan städa bort och åka med till återvinningen, sådant vi inte kan borsta bort eller träna bort, för det finns på en annan nivå i vårt inre. Då finns den här stunden. Vi får nämna för Gud det som blivit fel, det vi ångrar. Gud är, står det, rik på kärlek till alla som åkallar Honom. Åkalla är ett gammaldags ord, det betyder ropa till för att man litar på. De som ropar till Gud kommer att få del av Hans kärlek och förlåtelse. Låt oss därför be och bekänna:

Predikan

I filmatiseringen av Kazuo Ishiguros roman Återstoden av dagen är det en scen där en amerikansk politiker vid en bankett håller tal till sin värd, en engelsk adelsman och de övriga ”gentlemanpolitiker” som samlats på adelsmannens gods för att diskutera vad man kan göra för att rädda freden, där i 30-talets Europa. Den amerikanske politikern kritiserar värden och övriga middagsgäster för att inte ha någon känsla för realpolitik. Han tycker sig, till skillnad från dem, inte se någon möjlighet att bevara freden med det allt aggressivare Tyskland. Han tycker att de är naiva och att deras naivitet är ett tecken på att deras dagar är över. I filmen är det samme politiker, spelad av Christopher Reeves, som också köper godset Darlington hall efter kriget, då Lord Darlington är illa komprometterad pga sin tyskvänlighet.

Vår egen tid är full av realpolitiker, nu verkar betyda att se möjligheter att göra smarta deals, varhelst man kommer. Allt är en marknad, allt har ett pris. Allt är uppe till förhandling. Det är inte säkert att de som talar högst verkligen menar det de säger, det kan vara ett knep i ett pågående spel.

Det kan hända att Trump verkligen är imponerad av Putin och därför går honom till mötes. Det kan också vara så att Putin har en hållhake på Trump. Eller att Trumps sätt att tala ner Ukraina och Zelenskij är ett knep för att invagga Ryssland i falsk säkerhet. Gillar man, som jag, politiska poddar så är ens hjärna vid det här laget fullt av teorier och spekulationer, gissningar och analyser (en finare form av gissning).

Det kan vara intressant och stimulerande och alldeles, alldeles….förvirrande. Man kan bli orolig och sjunga med Hoola Bandola: vem i hela världen kan man lita på?

Kyrkans Mästare är något helt annat, än andra herrar. Om vi sneglar bland första årgångens texter så ser vi Kärlekens lov, Paulus poetiska sång i 1 Kor 13. Ni vet: Kärleken är tålmodig och god… Vill man veta något om kyrkans Mästare så kan man läsa 1 Kor 13 och närhelst det står ”Kärleken” så kan man frimodigt läsa ”Jesus”. Jesus är inte stridslysten, inte skrytsam, inte uppblåst. Därför: närhelst du känner dig betryckt pga hur det ser ut i världen: läs 1 Korintierbrevet 13. Detta kapitel beskriver kyrkans Mästare, kyrkans Herre. Det är Honom vi ska följa. Och vad mer: var realpolitikerna än säger så är det Han som har all makt – den har Gud gett Honom.

Såhär beskriver Paulus Honom i Efesierbrevet. Gud lät sin makt verka i Honom när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare och makter och krafter och herravälden, över alla namn som finns att nämna, såväl i denna tiden som i den kommande. Allt lade han (Gud) under hans (Jesu) fötter….(Ef 1:20-22a)

Vi behöver veta det för annars är det fara värt att vi blir betryckta och oroliga och förvirrade. Vi har någon att följa, i alla livets förhållanden, oavsett hur det ser ut i världen. Utifrån vem Han är, vad Han gjort och utifrån Hans karaktär så kan vi leva vårt liv i den här tiden. Oavsett vilka situationer vi hamnar i så vet vi: Han är Herre och Han är med. Han vill leda.

Evangeliet idag börjar med att Johannes nämner att det var några ”greker” som kommit till Jerusalem för att fira påsk och som ville träffa Jesus. Johannes var ju själv jude. Från judiskt perspektiv såg man världen i judar och greker. Grekerna var ickejudar. Från grekiskt perspektiv tänkte man sig: greker – och barbarer. Barbarer var alla som inte var greker. När Jesus får reda på detta säger Han: Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas.

Det som precis hänt, innan, är att Jesus ridit in i Jerusalem på en åsna och blivit hyllad. Han har citerat profeten Sakarjas ord: Frukta inte, dotter Sion. Dotter Sion är Jerusalem. De som firade honom vid det tillfället var judar. Nu kommer det ”greker” och Jesus säger att ”Stunden har kommit”. Jesus går inte i döden enbart för judarna utan för alla, alltså även grekerna. Att greker, ickejudar, kommer till tro på Honom är ett profetiskt tecken. Som Johannes citerar Jesus vid ett annat tillfälle: Ty så älskade Gud världen. Alltså: alla människor, för att tala med Paulus: judar och greker. Eller som Jesus säger mot slutet av vår evangelietext idag: När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.

Vi ska dock inte tänka att Jesus dör för mänskligheten. Mänskligheten är ju ett teoretiskt begrepp. Jesus dör för riktiga

människor, dig och mig och alla andra riktiga människor. Han älskar var och en som om hon vore den enda. Hans kärlek är personlig och passionerad. Som vi får höra i mässan: för dig utgiven, för dig utgjuten. För dig, för dig.

Varje gång vi går fram till måltiden och hör orden ”för dig” så aktualiseras de dramatiska händelserna kring Jesu död. Det var för dig och mig som Han dog! Vad är det för en kärlek, egentligen?

Jesus säger: När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig. Vad menar Jesus med att bli ”upphöjd”? Det är något helt annat än vad man tänker sig. Han vet att korset väntar – denna märkliga form av upphöjelse! Det måste vi också räkna med om vi vill följa Honom – att livet med Honom kan medföra märkliga ”upphöjelser”. Det kan innebära att vi får gå lägre, snarare än uppåt. Förlåta – inte alltid hävda vår rätt. Vara tyst – när vi hade kunnat käbbla emot. Söka gemenskap med dem som saknar vänner. Att hålla sig till sina principer även när det är opraktiskt. Någon sa just det, i en presidentfilm, faktiskt! : principles only mean something if You stick by them when they are inconvenient.

Eller kanske man kan formulera det såhär: att gå med Jesus neråt, det är att välja långsiktighet framför kortsiktig vinning. Om vi kan stå för det vi gör och säger – då spelar det faktiskt mindre roll hur det tas emot. Det viktigaste, om vi måste välja, är ju hur vi står inför Gud. Och Jesu upphöjelse gick genom korset. Dopet är en nedgång och sedan en nyfödsel. Ner och upp. Som Paulus skriver: om Gud är för oss: vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?

Det är vad Gud vill ge oss: allt. Men antagligen inte som vi vill ha allt: nu, gärna igår. Grejen med Jesus är att Han inväntar Guds tid. Han litar på sin och Faderns kärlek. Att den är på riktigt. Att den bär hemåt, även när det är ruffig terräng i sikte.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen