Högmässa i Stensjökyrkan
Annandag påsk 2009
Stefan Risenfors
Texter
GT Hes 37:1-10
Epistel Apg 10:34-43
Evangelium Luk 24:13-35
<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord
Dagens GT-liga text utgörs av en vision som profeten Hesekiel hade – han såg i en syn en dal full av benknotor efter döda människor. Och han blir vittne till hur Gud fyller benen med kött, senor och levande ande så att de döda blir levande igen. Bilden kopplar till påskbudskapet från igår – vi tror på en Gud som har förmågan att ge liv. Om dina goda föresatser och ideal ligger där längs din väg som torra benknotor, som havererade livsprojekt och spruckna drömmar – våga då tro att Gud är en Gud som kan ge liv också åt det som verkar dött och förtorkat! Låt oss be och bekänna!

Predikan

De talade med varandra om allt det som hade hänt…

Ja, så berättade evangelisten Lukas om de båda lärjungarna på väg till Emmaus. De är på väg, de är i rörelse när de samtalar. Det där med Emmaus är ganska oväsentligt – de hade lika gärna kunnat vara på en promenad utan något bestämt mål. De trodde att det var viktigt för dem att komma till Emmaus av någon anledning som vi inte känner till, men utefter vägen blir själva vandringen det viktigaste för dem. Vi märker den här inre scenförändringen i slutet av berättelsen där Lukas berättar: ”De bröt genast upp och återvände till Jerusalem” Den ursprungliga anledningen till den här resan var som bortblåst, de brydde sig inte ens om att övernatta i Emmaus utan genast återvänder de för en milslång vandring tillbaks till Jerusalem i kvällsmörkret.

 Så här är det ju ofta – att vi börjar i en föreställning om vad som är viktigt men efter resans gång så förändras allt och det kan bli så att själva resan blir det viktigaste. Som Karin Boye uttryckte saken i en av sina mest kända dikter: Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värld.

 I filmen värld finns det ju en alldeles särskild genre som illustrerar den här sanningen och det är det vi kallar road-movies, en av de mest uppmärksam­made kom redan 1957 och är både skriven och regisserad av Ingmar Bergman. Den heter Smultronstället och handlar om en läkare som är på väg från Stockholm till Lund i bil längs E4:an – målet för hans resa är Lunds Domkyrka där han ska bli jubeldoktor 50 år efter sin doktorspromo­tion. Men längs vägen leder samtalet med hans ressällskap och ett tillfälligt stopp vid hans barndomshem till att gamla ungdomsminnen flyter upp till ytan och resan blir en tidsresa där förträngda minnen plötsligt blir synliga och han tvingas till något slags klarsynt bokslut över sitt liv. Den akade­miska högtiden i Lunds domkyrka finns med i slutet men blir en bisak till den inre resa han gjort längs E4:an.

 Och på samma sätt blev det alltså för lärjungarna – målet förändrades under resans gång och därför återvänder de direkt när de kommit fram till Emmaus. Kanske borde därför Emmausvandringen få oss att bli lite mer ödmjuka med våra mål i livet, så att vi verkligen låter resan förändra målet. Om vi använder Emmaus som symbol för arbetshypotesen, för det provisoriska livsmålet, så skulle vi alltså säga till oss själva: Jag tror att jag är på väg till Emmaus men kanske får vandringen mig att ändra resmål!

 Att gå tillsammans med någon är kanske den bästa form för samtal vi känner till. När man vandrar blir nämligen inte tystnaden lika onaturlig som när man sitter mitt emot varandra, och tystnaden är möjligen den allra viktigaste delen i ett samtal. Det är i tystnaden som lyssnandet fördjupas, det är i tystnaden som den andres ord blir betraktade från mer än ett håll. Det är i tystnaden man hinner reflektera över det som ligger bakom och under den andres ord. Utan tystnad blir samtalet så lätt munhuggning – den där avarten till samtal som vi kallar debatt – debatten där det gäller att erövra ordet och sedan behålla det så länge som möjligt! Debatten där den andres inlägg bara blir en transportsträcka under vilken jag samlar argu­ment för mitt nästa inlägg.

 Nej, begreppet samtal borde vara försett med ett sådant där R i en cirkel som står för registrerat varumärke ® - ett ord som är skyddat och inte får användas hur som helst. (Powerpointbild med ® )

Det borde vara så att för att något ska kunna betecknas som ett samtal så ska det finnas fyra ingredienser som alla måste vara med:

1.      tid – tillräckligt med tid är nyckelförutsättningen

2.lyssnande– som inte kännetecknas av att man förbereder sitt nästa inlägg utan har full koncentration på vad den andre säger

3.tystnad– tystnaden öppnar orden så att deras innehåll blir synligt

4.ömsesidighet– bådas erfarenheter måste få plats

 Kanske är det så att samtalet i den här kvalificerade betydelsen är hotat idag och de tre största hoten tror jag är stress, rädsla och tvärsäkerhet. När jag säger stress menar jag inte tidsbrist utan upplevd tidsbrist. Stressen är ett psykiskt tillstånd som gör att vi inte upptäcker hur rika vi är på tid – för tid till det viktigaste finns alltid – allt handlar om prioritering, om att låta det viktigas­te vara det viktigaste. Och samtalet hör till det allra viktigaste i våra liv!

 Det andra stora hotet mot samtalet är rädsla och det är rädslan som gör oss oförmögna att lyssna. Kanske har vi alla upplevt det där att man ska presentera sig själv i en större grupp av okända människor. Man går laget runt och presenterar sig i tur och ordning och efteråt märker man att man knappast minns någonting av de som presenterade sig först eftersom man var så upptagen av att förbereda sin egen presentation. Det där beror ju på rädsla – i detta otrygga sammanhang bland alla främlingarna vågar man inte lita till sin egen improvisationsförmåga utan måste i förväg tänka igenom vad man ska säga och så mister hela övningen sin betydelse – man vet fortfarande inte vilka de andra är för man lyssnade inte – av rädsla!

 Det tredje hotet mot samtalet är tvärsäkerheten – vi möter det inte bara i politiska debatter utan också i många vardagliga samtal som inte är samtal utan monologer. En eller båda parter är nämligen så tvärsäkra på att de har rätt och att de inte har något att lära av den andre, så att de helt enkelt inte lyssnar till vad den andre säger. Jag förminskar den jag talar med från samtalspartner till motståndare, från ett levande DU till ett förutsägbart DET för att anknyta till Långfredagens predikan – ett DET som är både förutsägbart och korkat i mina tvärsäkra ögon! Det som saknas är ödmjuk­heten som skulle ge rum för tystnaden som i sin tur ger rum för eftertanken där man skulle kunna upptäcka att den andre faktiskt har något att lära mig!

 Men nu har väl ändå den här predikan spårat ur! Skulle det inte handla om Möte med den uppståndne och här har inte nämnts ett enda ord om Jesus!

 Eller kan det vara så att Jesus hela tiden varit närvarande i predikan, men osynlig på samma sätt som han var osynlig för lärjungarna under hela den långa vandringen. Något händer ju med Jesus i samband med hans död och uppståndelse. Innan han dog var han tydlig och igenkännbar för alla som såg honom men efter uppståndelsen händer det gång på gång att inte ens hans närmaste vänner känner igen honom. Så var det ju i går morse vid den tomma graven. Kvinnorna som kom dit trodde ju att det var trädgårds­mästaren de mötte när det i själva verket var den uppståndne Jesus som stod framför dem! Och idag hör vi alltså om två lärjungar som vandrar tillsammans med honom en hel mil utan att känna igen honom. Och den Jesus vi kan möta i våra egna liv är den uppståndne och därigenom den svårigenkännelige. Därför kan vi aldrig vara säkra på att det inte är Jesus vi har framför oss när vi möter en annan människa. Kanske är det just det som är själva vitsen med Jesu uppståndelse – han lämnar sin egen kropp för att kunna möta oss i varje människa vi möter. Det han sa om den yttersta domen skulle ju då också bli begripligt – vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig. (Matt 25:40)

Du kanske inte ska leta efter omvälvande andliga upplevelser där du skulle kunna se den uppståndne som en skinande vit ljusgestalt. Kanske finns han där redan mitt i din gråa vardag – kanske finns han där i människorna du möter varje dag och kanske är det samtalet, det riktiga samtalet om allt det som har hänt som är ingången till Honom inom dem