Beredelsetal

Som en tjuv om natten ska Herrens dag komma enligt dagens episteltext. Alltså dagen för Jesu återkomst och slutliga dom kan vi inte förutsäga, den ska komma oväntat, som en tjuv om natten. Men om den som kommer inte är någon tjuv utan någon efterlängtad som plötsligt dyker upp – då blir vi glada också om det skulle vara mitt i natten. Den vi väntar på är vår befriare, han som slutgiltigt vill lyfta av oss alla våra bördor och lägga dem på sina axlar. Men låt oss öva på den där slutgiltiga befrielsen, den där slutgiltiga avkrängningen av den ryggsäck som pressar oss mot marken. Vi gör det varje gång vi bekänner våra synder så låt oss då göra det – låt oss lämna ifrån oss våra bördor i väntan på den slutliga befrielsen. Låt oss be och bekänna…

Predikan

Inkludering är ett modeord idag. Att inkludera, att se till att alla är med och ingen stängs utanför. Att inte tänka i termer av vi och dom utan låta allesammans innefattas i ett enda stort vi. Det är ju vi och dom-tänkandet som skapat så mycket elände på jorden. Ja, kanske inte så mycket vi-tänk­andet som dom-tänkandet. Att tala om vi är ju att betona att vi hör ihop, vi innebär en gemenskap och gemenskap är något vackert. Gemenskapen tenderar att bli starkare och mer betydelsefull ju mindre det där vi:et är. Om vi inte någonstans drar den där gränsen mot några utanför det där vi:et så blir vi:et på något sätt meningslöst – det måste alltså finnas att dom för att vi ska kunna uppleva gemenskap. Det måste finnas några som inte ingår i vi:et – gränsen måste dras någonstans. Och när vi väl har dragit den där gränsen så har vi skapat ett dom. Och dom (dåm) kan stavas på samma sätt som dom, som i dömande. Det är en tillfällighet men det ser ut som en tanke för ofta kommer domen automatiskt när vi väl har skapat ett dem. De andra, de konstiga, de avvikande, de som inte är som vi: utlän­ningarna, sverigedemokraterna, aik:arna, de som inte går i kyrkan o s v. Den där skiljelinjen kan verka oskyldig men alltför ofta har den varit början till något fasansfullt – som i Tyskland på 30-talet när judarna blev ”de andra”, som i Jugoslavien på 90-talet när bosnierna blev ”de andra” för serberna och serberna blev ”de andra” för bosnierna. Som i Rwanda i april 1994 när gränsen mellan två stammar, tutsifolket och hutufolket plötsligt förvandla­des till en avgrund. Alla tre gångerna slutade det i etnisk rensning och fruktansvärda massmord. Och allt började med en gränsdragning, en linje, ett vi och ett dom.  Och idag befinner vi oss i ett Sverige där ”de andra” allt oftare har en annan hudfärg, en annan religion och en annan härkomst och plötsligt är väldigt mycket just deras fel – de uppfattas som ett hot mot oss och vårt sätt att leva, mot vårt välstånd, mot vår kultur och mot vår halvt bortglömda religion! Så tänker kanske 20% i vårt land och då börjar det där strecket mellan vi och dom tjockna och visa tecken på att kunna förvandlas till en mur eller en avgrund…

Och så kommer vi då till kyrkan på en söndag med den hoppingivande rubriken ”Kristi återkomst”. Och vad får vi då höra? Jo, ett evangelium där det dras ett streck mellan ett vi och ett dom som är tjockare än något annat streck för nu handlar det om att några ska få höra följande yttrande: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar.

Det handlar om att de förbannade skall gå bort till evigt straff medan de rättfärdiga ska gå bort till evigt liv.

Och detta sägs rakt in i ett samhälle där inkludering är det officiella hon­nörsordet framför andra! En tydligare exkludering är nog svår att finna. Alla får uppenbarligen inte vara med, inte ens i himlen får alla vara med!

Eller? Kan det verkligen vara på det viset trots allt vackert prat om nåd och förlåtelse. Kan det verkligen vara så att några till slut hamnar utanför den där gudomliga famnen? Kan det vara så att alla gånger vi känt oss utanför bara är en liten futtig påminnelse om det där riktigt stora utanförskapet som väntar på alla dessa som kallas getter en gång efter döden?

Om vi svarar ett reservationslöst JA på den frågan så uppvisar vi vissa tecken på att vi hör just till getterna – till de människor som fullständigt skiter i hur det går för ”de andra”. Men om vi svarar ett lika reservations­löst NEJ på frågan om helvetets existens så har vi gjort något vi inte har rätt att göra. Vi har uttalat oss tvärsäkert om en fråga som ligger väldigt långt utanför vad vi kan begripa. Vi har satt en gräns för Gud och därmed har vi förvandlat Gud till en avgud som vi definierar.

Jag ber för de tvärsäkra – välsigna dem med lite tvivel! Sällan har den bönen varit mer motiverad än just inför dagens evangelium! Så det första av dagens budskap blir därmed: Välsignad vare ödmjukheten och den heliga osäkerheten!

Detta första budskap förstärks också av att båda kategorierna i liknelsen, både fåren och getterna, blir så förvånade: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka?...  ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’  Slutsatsen i detta första budskap blir alltså: Du kan ha fel, det är kanske inte som du tror!

Det andra budskapet är att det verkar bli konsekvenser efter döden av hur vi levt våra liv här på jorden. Det spelar roll ända in i evigheten hur du förvaltar dina dagar här på jorden.

Det tredje budskapet är att det som räknas, både här och nu och på andra sidan döden, det är kärleken – den självuppoffrande kärleken till de som Jesus kallar de minsta som är hans bröder och systrar.

Ni som trodde att ni med dagens gudstjänstdeltagande hade gjort inte bara mig lite gladare utan också skaffat er ytterligare några poäng inför Domens dag – er måste jag alltså göra lite besvikna. Det blir ingen redovisning av antalet firade gudstjänster eller bedda böner. Tävlingen om antalet ej uttalade svordomar är också inställd och detsamma gäller tävlingen om vem som brutit minst antal övriga budord. Det som räknas till slut, det verkar bara vara hur du betett dig mot dessa minsta som behövde din hjälp. Det är kärleken som räknas, så om gudstjänstbesöken och alla de andra fromma övningarna inte leder till mer av kärlek i ditt och mitt liv, så är de till ingen nytta.

Så tror jag, men det kan till sist visa sig att jag har fel, ty välsignad är den heliga osäkerheten. Det enda som jag tror att vi kan vara helt säkra på när det gäller Domens dag – det är att om det är Jesus som dömer så kommer det åtminstone inte att råda brist på kärlek i den yttersta domen, en inkluderande kärlek! AMEN