1:a  eft Trettondedagen 2005  NÄSTA>
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan kl 10
Stefan Risenfors

GT-text Jes 43:1-4
Nu säger Herren, han som har skapat dig, Jakob, han som har format dig, Israel: Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min. När du går genom vatten är jag med dig, vattenmassorna skall inte dränka dig. När du går genom eld skall du inte bli svedd, lågorna skall inte bränna dig. Jag är Herren, din Gud, Israels Helige är den som räddar dig. Jag lämnar Egypten som lösen för dig, jag ger Kush och Seba i utbyte. Du är dyrbar för mig, jag ärar och älskar dig.

Epistel Apg 8:4-17
Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord sände de dit Petrus och Johannes, som reste ner och bad för de troende att de skulle få helig ande. Ty ännu hade Anden inte kommit över någon av dem, de var bara döpta i herren Jesu namn. Men nu lade apostlarna sina händer på dem, och de fick helig ande.

Evangelium Mark 1:9-11
Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galiléen och döptes i Jordan av Johannes. När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst hördes från himlen: "Du är min älskade son, du är min utvalde."

Predikan
I dagens GT-liga text hörde vi något som lät som ett löfte: När du går genom vatten är jag med dig, vattenmassorna skall inte dränka dig. De där raderna kan verkligen kännas som ett hån efter det som hände kring Indiska Oceanen för exakt två veckor sedan. Det kan kännas svårt att idag ö.h.t. tala om löften i samband med vatten – för det är ju det vi gör när vi talar om dop som är dagens tema. Men i Bibeln finns ju också motsatta associationer till vatten – vatten som bild för kaos och undergång – tydligast uttryckt i berättelsen om Noa och den stora syndafloden. Fast också i den berättelsen blir vattnet till slut förbundet med ett löfte, ett löfte som Gud kopplar till regnbågen som ska stå där som ett tecken över jorden, ett tecken som lovar att vattnet aldrig mer ska utplåna allt liv på jorden. Och vad är regnbågen annat än ett möte mellan vatten och ljus - små vattendroppar som förmår spjälka upp det vita solljuset till denna underbara båge av skimrande färger.

Vatten och ljus alltså! Där har vi de båda grundelementen till vår existens. Vatten och ljus är ju vad som behövs för att liv ska kunna existera. Därför är vatten och ljus de mest använda symbolerna för Gud. Man skulle kunna se det som att Gud använder två armar när han skapar och upprätthåller livet på jorden – den ena armen är vattnet och den andra armen är ljuset. Vattnet och ljuset är de båda verktygen Gud använder för att skapa liv och då kan vi också se Guds ena arm, Ljuset, som en symbol för Jesus. På samma sätt kan Guds andra arm, Vattnet, vara en symbol för den helige Ande. Två armar behövs för att krama, för att dra någon till sig. Och det är precis vad Gud gör med dessa båda armar – ljuset och vattnet, Kristus och Anden – det är de båda armar som Gud sträcker ut mot oss för att dra oss till sig i det gudomliga famntag vi kallar frälsning!

Om vattnet är en symbol för den helige Ande så blir flodvågen på Annandag Jul också en påminnelse om att vi aldrig kan kontrollera Gud. Gud ryms inte i våra dogmer, definitioner och kategorier. Anden står ju på nåt sätt för det vilda och oförutsägbara i Guds väsen, vilket vi just idag påminns om också när det gäller den andra vanliga symbolen för Anden – nämligen vinden. Vi hade orkanbyar över västkusten igår kväll och idag kan vi på många håll se effekterna av stormen. Anden går inte att dressera, inte ens i det mest karismatiska av samfund låter sig Anden tämjas och dresseras – liksom vinden blåser den vart den vill, hur den vill och när den vill! Och efteråt ligger våra välpolerade dogmer där som bortblåsta ladugårdstak i terrängen.

Ett fruktbart sätt att beskriva Gud är genom att använda paradoxer som t.ex. Ove Wikström gör i sin boktitel ”Det bländande mörkret” eller som Paulus gör när han skriver ”när jag är svag, då är jag stark”(2 Kor 12:10) eller som Jesus själv när han säger: ”De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket.” (Matt 18:4). Det bör då inte förvåna oss att en okontrollerbar Gud kommer oss till mötes under så kontrollerade former som ett dop utgör. Samtidigt kan vi bli något förvirrade kring begreppet dop en sådan här söndag – dop förekommer ju i så många varianter i dagens texter. I episteltexten möter vi såväl ett Jesusdop som ett Andedop och det senare dopet är ju något mycket levande i flera av våra frikyrkor. I evangeliet möter vi Johannes Döparen som i Jordanfloden döpte med ett dop som vi skulle kunna kalla ett bättringsdop – alltså dopet som en symbol för att man ville börja leva ett mer rättfärdigt liv. Men när Jesus låter sig döpas av Johannes så blir det plötsligt ytterligare en form av dop – dopet som en proklamation där Gud från höjden proklamerar: ”Du är min älskade son, du är min utvalde."

Vi får alltså en något förvirrad eller åtminstone mångfacetterad bild av vad dopet är för något. Ja, mångfacetterad är kanske den bästa beskrivningen av dopet – att vi lär oss se dopet som en slipad ädelsten men många facetter, många sidor från vilka ädelstenen kan betraktas. De olika perspektiven ger olika bilder av en och samma skönhet men i grunden är det samma ädelsten, samma dop det handlar om.

Jag vill bara stanna till inför en av dessa facetter – en av sidorna på dopets ädelsten – och det är den där proklamationen som Gud gör när Jesus döps: ”Du är min älskade son, du är min utvalde."

Att vara utvald, att vara särskild! Det är kanske den upplevelsen som gör hela skillnaden i en människas liv eller i ett helt folks liv som i exemplet judarna. Judarna upplever ju sig vara speciella, utkorade, utvalda bland andra folk. Givetvis är upplevelsen olika beroende på om det handlar om en religiös eller sekulariserad jude men jag tror ändå att det också hos den sekulariserade juden finns en upplevelse av att tillhöra en mycket speciell grupp människor präglade av en mycket speciell historia som återberättats från generation till generation. Det finns de som har pekat på vilken oproportionerligt stor andel av nobelpristagarna som är judar. Framstående vetenskapsmän, framstående affärsmän, framstående artister och kulturpersonligheter. Hur mycket kan detta sägas bero på att Gud skulle ha gjort detta folk särskilt begåvat och hur mycket kan det sägas bero på själva upplevelsen av att vara utkorad, speciell, särskild? Det handlar om ett slags etnisk och religiös självkänsla som spiller över på varje individ. Man inte bara tror att man är Någon – man vet att man är Någon, Någon särskild, Någon som betyder något!

I texten var det Gud själv som sade de där orden om Jesus: ”Du är min älskade son, du är min utvalde." Men jag tror att Gud varje dag viskar de där orden till var och en av oss. Om vi lärde oss lyssna till Guds röst och om vi lät den där viskningen överrösta alla dom röster som försöker tala om för oss att vi inte duger, att vi inte är bra nog, då vore oändligt mycket förändrat! Gud försöker varje dag berätta för oss att vi är älskade – det första andetaget varje morgon borde göra det klart för oss. Att vi andas tyder ju på att vi lever och vi skulle inte leva om inte Gud uppehöll vårt liv. Vi kan alltså se själva livet som en bekräftelse på att vi är älskade av Gud!

Men vi är inte bara älskade, vi är också utvalda. På samma sätt som Jesus var utvald för något alldeles enastående så är du utvald för något alldeles enastående. Du är utvald för att leva ett liv som ingen annan kan leva, du är utvald för att tjäna Gud och mänskligheten på ett sätt som ingen annan kan göra det! För det finns bara en som du – bara en med din unika kombination av arvsanlag och livserfarenheter! Det betyder att du är oersättlig. I den kosmiska mosaik som Guds Rike utgör finns det ett mosaikfragment som bara du kan sätta dit genom ditt liv – precis så unik och oersättlig är du!

Men det är en mycket speciell mosaik den där gudsrikesmosaiken. I en vanlig mosaik har ju de enskilda fragmenten betydelse för varandra enbart genom att de var och en påverkar hela bilden. Men i gudsrikesmosaiken är det dessutom så att varje enskild del direkt påverkar de kringliggande fragmenten. Kanske som nåt slags glasmosaik där varje fragment genom reflexer och ljusbrytningar belyser de andra fragmenten. Det jag försöker säga är alltså att ditt liv inte bara har betydelse för dig själv utan även för människorna i din närhet. Det finns egenskaper hos dem som bara kan älskas fram ur deras inre och det är bara du som kan göra det – också där är du alltså oersättlig. Den kärlek du ger en annan människa kan aldrig helt ersättas av någon annan!

Att vara älskad och att vara utvald – kanske räcker den medvetenheten för att skapa mening i ett människoliv. Vi har att lyssna efter Guds röst som upprepar de orden för oss varje morgon vi vaknar och vi har att själva vara den rösten för de människor vi möter. Det handlar om att älska sin nästa och det handlar om att se varje människa som en unik individ, att se vars och ens behov och förutsättningar och att på det sättet för den människan synliggöra att hon är såväl älskad som utvald. Vår kallelse i dopet är alltså att vara både mottagare och avsändare av Guds kärlek. Precis som friskt vatten – det krävs såväl ett tillflöde som ett utflöde för att bevara vattnets friskhet!

AMEN

Senaste kommentaren

01.08 | 21:22

Kära läsare av sidans predikningar. Jag vill bara göra er uppmärksam på att numera är det Anna Sophia Bonde som står för predikoskrivandet.

04.01 | 07:58

OK, då är jag med Dig.

03.01 | 21:35

... vi avvisar varje rörelse utanför den aktuella och allt trängre åsiktskorridoren. Eller med bilden från predikan: jag vill hellre vara en fri ren än en inlåst ko!

03.01 | 21:33

Hej Georg
Kul att du läst predikan! Nu handlade ju den aktuella passagen om den största fara som kyrkan är utsatt för och jag menar att det är att vi blir så rädda för att tappa kontrollen så att ....

Dela den här sidan