Med öppna dörrar, låga trösklar och ett klimat som tillåter både tvivel , tvekan och otro
vill vi hälsa dig varmt välkommen hem till våra kyrkor.
Nyårsdagen 2001
Temamässa i Fågelbergskyrkan
Stefan Risenfors
Predikotext Luk 13:6-9
<<Föregående >>Nästa
Predikan
- En saga om rosor
I oktober predikade jag på en jazzkväll här i Fågelbergskyrkan om en påhittad man vid namn Lasse Ros. Ikväll ska jag predika om hans lika påhittade bror som hade lagt till ett o i efternamnet eftersom han tyckte så mycket om rosor. Han tyckte att man skulle få dröja lite längre i rosen när man uttalkade hans namn. Han hette Nils Roos och hade nu arbetat 34 år som parkarbetare i Trädgårdsföreningen i centrala Göteborg. Han hade börjat som 19-åring och fick de första åren gå i lära hos en pensionsmässig trädgårdsmästare. Den gamle trädgårdsmästaren hade en passion i livet, och det var rosor. Det var han som hade skapat den stora rosenträdgården i parken. Han hade importerat rosor och förädlat rosor och odlat tusentals rosenbuskar. Bara de allra finaste hade han placerat i rosenträdgården.
Gud är likadan. Vi förstår det om vi tänker på att vi, du och jag och alla andra, vi har, redan innan vi föddes, segrat i skapelsens största tävling. Det var ju just den spermie som blev jag, som vann det där loppet en gång. Det kan vara en halv miljard spermier som deltar i den där kappsimningen mot ägget - 500 miljoner spermier och bara en av dem kunde ge upphov till just dig! Du vann - ditt livs största seger vann du alltså när just den spermie som blev du kom först till din mammas ägg. Alltså tillhör vi alla elitserien. De sjukdomar och handikapp som vi kan lida av är, relativt sett, bara krusningar på ytan i det biologiska livets absoluta toppskikt. Ungefär som när trädgårds-mästaren bara placerade de allra finaste rosenplantorna ute i rosen-trädgården.
När den gamle trädgårdsmästaren pensionerades, för mer än 30 år sen, så hade Nils Roos fått ta över ansvaret för rosenträdgården. Rosor hade också blivit hans passion i livet, han kunde inte längre skilja mellan arbete och fritid - rosorna följde honom ständigt. Varje semester gick åt till rundresor utomlands mellan olika odlare, och han kunde tillbringa dagar i någon park i England studerande nya arter och avvikelser hos gamla välbekanta arter. Men den mesta tiden tillbringade han i Trädgårds-föreningens rosenträdgård. Arbetstiden gick åt till att gödsla och varsamt beskära de rosenplantor som var tillgängliga för allmänheten. Medan fritiden gick åt till att experimentera i en liten del av parken, som inte var tillgänglig för allmänheten. Där förädlade han fram nya varianter och där skötte han varsamt de plantor som fått skador ute i rosenträdgården - kanske hade nån råkat trampa på dem, kanske hade gräsklipparen kommit lite för nära, kanske hade någon blivit angripen av skadedjur. Vad det än var för skador, så kunde Nils ägna timmar av sin fritid åt en enda liten planta.
Sån är också Jesus. Också Han är beredd att göra allt han kan för varje litet människoliv. Vi påminns om det i liknelsen där trädgårds-mästaren ber för det ofruktsamma fikonträdet - han vill gräva runt det och gödsla ytterligare ett år. Ett påtagligt exempel på det här har vi i Johannesevangeliets 17:e kapitel, där Jesus ber för sina lärjungar. Men det yttersta beviset för hur långt Gud går i sin omsorg om oss människor, det är ändå när han ger sitt eget liv för att vi ska få leva.
Nils Roos har haft en del svårigheter med sina chefer under de senaste åren. Det började mitt under en mandatperiod när socialdemokraterna hade majoritet i Göteborgs kommunstyrelse och i dess nämnder. Plötsligt la sig politikerna i valet av rosor till rosenträdgården. Det var nåt om att det var för få röda varianter. Cheferna var lite känsliga för de där påtryckningarna, så det gjordes inventeringar av rosbeståndet och det utmynnade i en skriftlig rapport som påpekade att "då det folkliga begreppet ros syftar på en röd blomma bör andra färgnyanser endast förekomma i mycket begränsad omfattning".
Nils Roos struntade i den där skrivelsen trots flera påstötningar, och så småningom föll det hela i glömska. Men när det sen blev borgerlig majoritet i kommunen och kommundelsnämnden, så var det nån moderat fullmäktigeledamot som hade retat sig på att rosenträdgården tog så stort utrymme i anspråk på Trädgårdsföreningen. Han skrev en inlaga där han hävdade att: "det omotiverat stora antalet rosor i parkanläggningen kan ej uppfattas på annat sätt än att den förra politiska majoriteten i kommunen, med en ros som partisymbol, låtit ideologiska förtecken prägla det biologiska urvalet i stadens parker."
Skrivelsen utmynnade i nya inventeringar och nya påtryckningar, men även denna gång struntade Nils Roos i chefernas tillsägelser.
Också till evangelietextens vingård fanns det en ägare och en förvaltare. Men jämför vi med dagens saga, så är skillnaden så total att vi kan använda sagan som exempel på sk "negativ teologi", alltså att beskriva Gud genom att peka på hur Han inte är. Om sagans ägarintressen var nyckfulla och godtyckliga, så är Gud fast och konsekvent rakt igenom all världens mandatperioder - från evighet till evighet. Om sagans ägarintressen önskade en homogen monokultur, där i stort sett bara en färg fick förekomma, så är i Guds skapelse mångfalden gudomlig. Ett exempel får vi i evangelietexten där det talas om ett fikonträd mitt bland alla vinrankor i vingården. Det räcker med att vi jämför oss med varandra så upptäcker vi hur olika vi är. Vi upptäcker det kanske inte alltid vid en hastig blick - i mörkret är alla katter grå och på ytan är de flesta svenskar tämligen lika. Men det här är ett självbedrägeri som både komplicerar våra egna inbördes konflikter, och dessutom skapar konflikter med dom som inte ser ut som vi, t ex invandrare och flyktingar. För om vi går och tror att vi svenskar är lika, så kommer vi också att ha dålig beredskap inför varje gång vi upptäcker att vi inte tycker och tänker på samma sätt. Hade vi varit medvetna om hur olika vi är, ja, hur unika vi är som människor. Då hade inte våra olika uppfattningar i en massa frågor tett sig lika chockerande och hotfulla. Då hade vi tvärtom väntat oss att det finns lika många perspektiv på en fråga, som det finns människor som betraktar den.
Och hade vi varit mer genomskinliga, så hade vi upptäckt att Sverige var ett mångkulturellt land långt innan de senaste vågorna av invandring. Och då hade vi haft ungefär samma förväntningar på att invandrare skulle vara olika oss, som vi hade haft på att infödda svenskar är olika oss. Det är först när vi upptäcker och erkänner att varje människa är präglad av just sin unika personlighet och just sitt unika liv, det är först då vi lär oss betrakta olikheterna inte som ett hot utan som en tillgång, som en dynamisk kraft. För hur skulle kroppen kunna fungera utan olika lemmar?!
Den här sagan om rosor har två möjliga funktioner. Dels kan den ge ännu ett fragment till vår bild av vem Gud är. Dels kan den möjligen fungera så att varje kommande besök i Trädgårdsföreningen i Göteborg får er att associera till en predikan som försökte säga nåt om Gud. Och ju fler ting i vår omgivning som vänder våra tankar till Gud, desto bättre - för det finns så oändligt mycket som vill distrahera oss och få oss att tänka på allt annat än Gud.
Men det finns en fara med att översätta vingård och fikonträd med rosenträdgård och rosor. Fikonträdets enda uppgift är ju att bära frukt, medan rosens enda uppgift är att stå och se vacker ut, möjligen också dofta lite. Med all respekt för skönhetens betydelse i vår värld, så tror jag ändå inte att någon människa är skapad bara för att vara vacker. Nej, vi är alla skapade för att bära frukt, precis som fikonträdet. Och de frukter Gud vill se hos oss sammanfattar Paulus så här i Galaterbrevets 5:e kapitel: "Men andens frukter är: kärlek, glädje , frid, tålamod, vänlig-het, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning."
Så, för att sammanfatta:
. Du är känd och du är älskad, han som planterade dig såg dig redan innan du var född och han ser dig också idag. Och varje gång han ser dig så finns det kärlek i hans ögon.
. Du har kommit hit till jorden för att bära frukt, och i det perspektivet blir varje dag av ditt liv oändligt dyrbar. Du är kallad att förvalta dina gåvor och din tid. Tänk på hur du skulle leva om du visste att det här året är ditt sista på jorden!