4:e  i Påsktiden 2015  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan

GT - Jesaja kapitel 54, vers 7 - 10

Ett kort ögonblick övergav jag dig, men i stor kärlek tar jag dig åter. Jag dolde mitt ansikte för dig i häftig vrede ett ögonblick, men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek, säger din befriare, Herren. Det är som på Noas tid, då jag svor att Noas flod aldrig mer skulle dränka jorden. Så svär jag nu att inte mer vredgas och inte mer rasa mot dig. Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren.

Epistel - Till hebreerna kapitel 13, vers 12 - 16

Jesus led utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.

Evangelium – Joh 16:16-22

Jesus sade: En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.” Då sade några av lärjungarna till varandra: ”Vad menar han när han säger: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’, och när han säger: ’Jag går till Fadern’?” De sade: ”Vad menar han med ’en kort tid’? Vi förstår inte vad han säger.” Jesus märkte att de ville fråga honom och sade till dem: ”Ni undrar varför jag sade: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’? Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.

Beredelsetal
Dagens GT-liga text från Jesaja inleds med följande ord:

Ett kort ögonblick övergav jag dig, men i stor kärlek tar jag dig åter. Jag dolde mitt ansikte för dig i häftig vrede ett ögonblick, men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek, säger din befriare, Herren….

Jag har upplevt att två olika personer har läst den här texten och reagerat på två helt olika sätt. Den ene blev upprörd och skakad över att Gud kan överge oss och tänkte att om Gud säger att han övergett oss så kan det hända igen.  Den andre reagerade på helt motsatt sätt och landade i orden om att Gud tar oss åter och är evigt trofast i sin kärlek till oss.

Vad är det som gör att vi kan uppleva samma text på så olika sätt? Jag tror att det kan ha med tillit att göra. En tillit som grundläggs eller inte grundläggs väldigt tidigt i våra liv. Kanske redan i en tittutlek med mamma när jag var bäbis. Om jag då upplevde att mamma fanns där även när hon verkade vara försvunnen, så stärks min tillit. Jag lär mig att våga lita på tillvaron också när jag inte får sinnesintryck som stärker den upplevelsen. Men om jag som barn faktiskt blev övergiven, om jag upplevde att ingen tröstade mig när jag grät, så kan min tillit till tillvaron ha blivit rubbad.

Ja, jag tror att den sortens upplevelser kan färga av sig på ett helt liv och avgöra om jag ska se på tillvaron med tillit eller misstro. Men samtidigt är jag övertygad om att också den sortens djupa tillitsskador faktiskt kan repareras – den förlorade tilliten kan byggas upp igen

Men hur är det då med det där citatet från Jesaja – talar profeten här verkligen å Guds vägnar? Är det Gud som säger att han övergivit oss, att han hyst vrede mot oss och medvetet gömt sig för oss? Nej, så ser jag inte på den här texten. I mina ögon är det inte Gud utan Jesaja som talar och texten beskriver hans upplevelse av att Gud övergett honom men sedan kommit tillbaka. Och i mina ögon gäller detta hela Gamla testamentet – det vi möter är människors sätt att tolka tillvaron och det genomgående är att de läser in Guds handlande i sin egen historia och i sitt folks historia.

Jesaja upplevde att Gud var frånvarande, precis som Jesus själv på korset så upplevde han sig övergiven av Gud. Och det vi kan lära oss av texten är att det är viktigt att bejaka den sortens känslor, att t o m bejaka vårt tvivel på Gud om vi bär på ett sådant. Men vi ska inte lämna saken där utan vi ska göra precis som Jesus gjorde på korset – hans upplevelse av övergivenhet förvandlade han till en fråga till Gud, till en bön alltså. Så kan också vi göra och då kan det bli precis som med hästgödseln i en gammal liknelse av medeltidsmystikern Johannes Tauler: så länge hästens avföring ligger kvar i stallet så är den en stinkande olägenhet men om samma avföring körs ut på åkern så förvandlas den till gödsel som får havren att växa, havren som sedan blir föda åt hästen.

Så lägg nu ditt tvivel, din upplevelse av övergivenhet och allt annat som stinker i ditt liv – lägg allt detta i syndabekännelsen och låt det bli en del av ditt samtal med Gud – då kan också din och min skit förvandlas till livgivande gödsel. Låt oss be och bekänna…

Predikan

Sju gånger nämns begreppet tid i dagens evangelium och tid är vad det handlar om i två av dagens texter, närmare bestämt relativ tid, tid i form av före och efter. Så är det i den GT-liga texten från Jesaja och så är det i evangeliet vi just hörde. I episteltexten däremot talades det om en annan sorts relation – där handlade det inte om före och efter utan om utanför och innanför: Jesus dog ”utanför stadsporten”, ”utanför lägret”, det var ju där avrättningsplatsen Golgota var belägen. I episteltexten handlar det om en förflyttning i geografin, en förflyttning då man passerar stadsmuren. Det som betyder någonting är inte på vilken exakt GPS-koordinat Jesus dog utan att han dog utanför staden, utanför lägret, utanför gemenskapen – som en utstött, en marginaliserad. Inte den absoluta positionen utan den relativa positionen.

Och på samma sätt är det alltså i den GT-liga texten och i evangeliet när det gäller tid – det är den relativa tiden som betyder något. I evangeliet berättar Jesus att han ska försvinna för en liten tid men sedan ska han komma tillbaka. Det viktiga är inte datumet och klockslaget när han försvinner respektive återvänder, utan det viktiga är att där finns ett före och ett efter.

Innan man började med en officiell och utbredd tideräkning så fanns det ju bara den relativa tiden. Vi märker det tydligt i Bibeln när man vill ange när något hände: ”Under Hiskias fjortonde regeringsår angrep den assyriske kungen Sanherib alla de befästa städerna i Juda och intog dem.”  Man daterade allting i förhållande till när något annat viktigt hade inträffat, t ex året när den nuvarande kungen hade tillträtt. På ett sätt kan man ju konstatera att vi gör på samma sätt idag och dessutom gör vi det på ett sätt som borde smickra oss kristna. Vi befinner oss ju i år 2015 efter Kristi födelse. Hela vårt sekulariserade samhälle tvingas alltså relatera varje händelse till när Jesus föddes! Så formellt handlar också vår officiella tideräkning om relativ tid men med 2000 års avstånd har relationen till ursprungshändelsen suddats ut och tiden har övergått från att vara relativ till att uppfattas som absolut. 2015 är bara en siffra – den står inte i någon praktisk relation till året då Jesus föddes. I praktiken har alltså vårt samhäl­le lämnat den relativa tiden och övergått till en absolut tid, en neutral tid. Det är också svårt att tänka sig något annat i vårt mångkul­turella samhälle. Hade vi istället sagt att vi lever i kung Karl XVI:s Gustafs 43:e regeringsår så hade det haft betydelse bara för de inbitna rojalisterna, så vi behöver en tideräkning som med tiden i praktiken blivit neutral eftersom årtalssiffrorna blivit så höga. 

Men som evangeliet antyder så finns det en annan sorts tid, en relativ tid som är så mycket viktigare för oss. Så kanske skulle vi var och en skapa oss en egen privat tideräkning, en dagbok där vi angav de viktiga årtalen och dagarna i just vårt liv. Det skulle kunna vara ett sätt att faktiskt ta reda på vad det är som har format mig. Året då pappa dog, året då mina föräldrar skilde sig, året då min make blev sjuk, året vi träffades, året då jag flyttade eller året då jag bytte jobb, året för min egen skilsmässa, året då jag slutade dricka, året då jag blev sjuk eller året då jag mötte Jesus. De där händelser­na som har ett betydelsefullt före och efter i just mitt liv – händelserna som kanske förändrade allt, som gjorde att livet blev så annorlunda i mina ögon. Kanske omgivningen inte märkte någonting men för mig var den där upplevelsen helt livsavgörande – just där finns en brytpunkt, ett före och efter som är den avgörande skiljelinjen i mitt liv.

På samma sätt som du kan göra en egen privat tidslinje över de viktiga händelserna i ditt liv så kan du också göra en privat tidslinje över den senaste veckan eller den senaste dagen. Också här tror jag att papper och penna faktiskt kan hjälpa oss att sortera det vi varit med om – om jag skriver in inte bara yttre händelser utan också hur jag påverkades av dem så kan jag plötsligt bli begriplig för mig själv. Jag kan se samband som jag inte tidigare sett, jag kan se före och efter som faktiskt hade betydelse utan att jag tänkte på det. Allt det där kan sedan bli material i bön – jag lägger fram allt detta inför Gud och ber om hjälp att se både konstruktiva och destruktiva mönster, men framförallt söker jag ett tilltal från Gud i det som faktiskt hände i mitt yttre och i mitt inre.

Men låt oss då ta med de här tankarna till dagens evangelium för vad som händer där är att Jesus talar om framtiden. Texten är en del av hans stora avskedstal till sina lärjungar i Johannesevangeliets 14:e t o m 17:e  kapitel. Och som vanligt fattar lärjungarna ingenting. Jesu livsväg var i deras ögon så oväntad och irrationell att de omöjligen kunde fatta vad han menade när han talade om att han skulle försvinna och komma tillbaka igen. Visserli­gen säger lärjungarna lite senare i samma kapitel: ”Nu talar du i klara ord och inte i bilder” – men de har ändå inte fattat vad han menar. Flera gånger nämns det ju också i evangelierna hur lärjungarna efter Jesu död och upp­ståndelse erinrar sig att han har sagt det ena och det andra och då, efteråt, förstår de plötsligt vad han menade. Återigen alltså detta före och efter – efteråt, när man har hela bilden, är det så mycket lättare att förstå. Och vi använder ju ibland också begreppet efterklok – att det går an att vara efterklok. Men kanske skulle vi upprätta det där begreppet och inte bara använda det för att beskriva besserwissrar som efteråt talar om hur man skulle gjort istället. Kanske ska vi satsa på att bli efterkloka eftersom det inte sällan är den enda klokskap som erbjuds oss. Livet är så oförutsägbart så att vi ofta först i efterhand kan förstå vad det var som hände. Att vara efterklok skulle då kunna stå för att verkligen analyser och lära av sina misstag – för det är vanligen den enda fördelen med misstag – man lär sig mer av dem än av framgångarna. Men alltför ofta utnyttjar vi inte denna potential hos misstagen, vi stannar inte upp och reflekterar över varför det blev som det blev utan rusar bara vidare för att upprepa samma misstag igen.

Det finns ett citat av den danske filosofen Sören Kirkegaard på det här temat: ”Livet kan bara förstås baklänges, men det måste levas framlänges.” Men även om det är sant och det också är sant att historien i någon bemärkelse aldrig upprepar sig, så finns det ändå mönster som går igen och de mönstren kan vi lära oss upptäcka i backspegeln, om vi tillåter oss att vara efterkloka men tillämpa den klokheten mot framtiden.

Jag började med att konstatera att ordet tid upprepades sju gånger i evangeliet och vi har talat om att det verkligt betydelsefulla i tillvaron alltid utgörs av relationer: utanför eller innanför som i episteltexten eller före och efter som i Jesajatexten och evangeliet. Men den viktigaste relationen återstår att nämna och det är att allt detta utanför och innanför och före och efter ändå utspelas i ett kosmiskt innanför. Vår tid på jorden är omsluten av en kärleksfull Gud. Vi lever inte i något neutralt ingenmansland, utan vi lever i Guds värld, i Guds tid. Ett sätt att åskådliggöra detta är i form av att likna hela mänskligheten vid två tvillingar i mammas mage, där den ena frågar den andra: Tror du på mamma? Tror du att mamma existerar?

Det underbara är att allt vi upplever, alla våra känslor, allt vårt tvivel, alla våra svek och misslyckanden men också våra mest bländande succéer – allt detta utspelas i en tillvaro som är omsluten av Gud, en Gud som omger oss på alla sidor och håller oss i sin hand. Den förvissningen borde föda en tillit i oss, en tillit som gör att vi fattar Jesus vid handen och följer honom in i den framtid om vilken vi inte vet någonting mer än att vad som än händer så är vi inte ensamma – den uppståndne släpper aldrig taget om oss. Och då förvandlas tiden från en bristvara som vi aldrig lyckas fånga till en tid som kommer oss till mötes, öppen och full av möjligheter. Tiden tar inte slut för som vi lärt av Påsken så låter den sig inte ens hejdas av döden! AMEN

Senaste kommentaren

01.08 | 21:22

Kära läsare av sidans predikningar. Jag vill bara göra er uppmärksam på att numera är det Anna Sophia Bonde som står för predikoskrivandet.

04.01 | 07:58

OK, då är jag med Dig.

03.01 | 21:35

... vi avvisar varje rörelse utanför den aktuella och allt trängre åsiktskorridoren. Eller med bilden från predikan: jag vill hellre vara en fri ren än en inlåst ko!

03.01 | 21:33

Hej Georg
Kul att du läst predikan! Nu handlade ju den aktuella passagen om den största fara som kyrkan är utsatt för och jag menar att det är att vi blir så rädda för att tappa kontrollen så att ....

Dela den här sidan