Förlorad och återfunnen

Högmässa i Stensjökyrkan
3 sönd e Tref, 16 juni 2024
Anna Sophia Bonde
Texter
GT Mika 7:18-20
Epistel Rom 5:6-11
Evangelium Luk 15:1-7

<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord

Häromdagen i tidningen fick medlemmarna i svenska landslaget tippa vilka lag de trodde skulle gå bra i fotbolls-EM. Det var på sätt och vis ett kul grepp, samtidigt måste det varit lite jobbigt för dem att svara på frågan just utifrån att de själva inte lyckats komma med.

Paulus använder ofta idrottsmetaforer, dock aldrig fotboll…Men han säger en sak i episteln idag som vi kan ta med oss in i syndabekännelsen, och som skulle kunna vara en tröst för svenska landslaget den här sommaren, han säger: vi har vår stolthet i Gud.

Det betyder: jag ska sträva efter att leva så att jag ger åt Gud ALLT i mitt liv, både framgångarna, om jag har några, och mina motgångar. Det är en hemlighet att upptäcka: att ha sin stolthet i Gud. Det är inte lätt för människan. Vi vill gärna vara stolta över oss själva, över segrar vi gjort, över att vi är goda medborgare, över vårt utseende, kanske vår sexualitet. Men allt det där är övergående. Allt det där är en alltför porös grund att stå på i livet. Men: om jag övar mig i att ha min stolthet i Herren, då kan jag ge allt till Honom, både det jag är glad för, det jag lyckas med, och när det inte går så bra.

Paulus lärde sig att med Gud kunde han vara helt ärlig. Han behövde inte jobba på att vara duktig, som inför föräldrar, lärare, chefer, folk man beundrar. Han kom att lita på Gud och visste att Guds omsorg om honom inte berodde på vad Paulus själv åstadkom. Därför vågade Paulus också ge allt till Gud, också synder, mörkret i hjärtat, bortvändheten. Så ska vi också tänka. Låt oss därför be och bekänna:

Predikan

En väldigt märklig sak med att vara människa är att man ständigt måste förhålla sig till paradoxer. Alltså: att en dag som man själv tycker är toppen innebär skilsmässa eller begravning för någon annan. Man kan tycka det är märkligt att det kan vara på samma gång underbart sommarväder OCH krig. Hur är det möjligt?

Kanske anledningen till att vi romantiserar förälskelsen är att vi så sällan är där att bara EN sak, EN person är viktig och att ingenting annat verkar spela någon roll, just då. Det är så sällan vi får känna så. Verkligheten sipprar alltid in.

Väldigt mycket i vår tid går åt till att vi ändå försöker stänga ute. Solglasögonen. Hörlurarna. Det känns som att det är lite för mycket hela tiden för att vi ska orka med det. Vi sms:ar och mailar istället för att ringa. De riktigt små barnen, de är inte sådana. De är nyfikna, söker hela tiden ögonkontakt. Ju mer dess bättre.

Den engelske journalisten och författaren G K Chesterton skriver om detta, att däri påminner bebisarna om Gud. När Gud ser en människa säger han: en gång till! En gång till! Att det redan finns många människor – det verkar ovidkommande jämfört med glädjen i ännu en. Till tröst för oss sentida skapelser! Gud säger: en gång till! En gång till! Det är bara, skriver Chesterton, vuxna som blir uttråkade och vill ha förströelse, distraktioner.

De här paradoxerna är tydliga i texterna den här veckan. Det finns en tyngd och ett allvar – och en stor, stor glädje. Hur ska vi ta emot detta? Hur kan vi hantera två så olika presenter samtidigt?

1980, OS i Lake Placid, vann USA ganska otippat finalen mot Sovjet. Det finns en film som berättar den historien. Jag är ganska svag för sådana filmer: det kommer en tränare som har nya idéer. Folk runtomkring är skeptiska, han jobbar i motvind, allt verkar bli katastrof – och så plötsligt vänder det. Spelarna börjar lita på honom och när det blir den enheten, spelare som var för sig litar på en och samma tränare, så kommer de samman, de blir ett lag, som kämpar för ett gemensamt mål. Det låter klyschigt men det är ju detta världshistorien handlat om. Kampen. Misslyckandena. Nya försök. Och sedan, i bästa fall. Segern.

När det gäller idrott är det ingen som ifrågasätter att man behöver kämpa och offra sig för att nå segrar. Ingen tränare skulle säga: ni kan välja om ni ska göra de där armhävningarna eller inte. Kom på träningarna när ni har lust. Det spelar ingen roll om vi vinner eller inte. Där är alla med på – spelare, föräldrar, ledning – att reglerna gäller. Att man måste offra sig för att komma nånvart.

Man kan inte jämföra rakt av men något av detta ska vi ta med oss in när vi ser på vårt liv med Gud. Det spelar roll hur vi väljer. Det spelar roll om vi söker Gud halvhjärtat, lite när vi känner för det, eller, som det heter i dubbla kärleksbudet: med hela vårt hjärta, hela vår själ och hela vårt förstånd. Det spelar roll. Det spelar roll för vårt liv här i tiden, och det spelar roll för evigheten. Det är HÄR vi förbereder oss för DÄR.

Att söka Gud, att prioritera bönen, att vara uppmärksam på vanor, jargong, hur jag bemöter andra – allt det där är jätteviktigt. För det är här och nu vi kan lära känna Gud, komma närmare Honom, låta oss formas av Honom och bli dem som Han skapat oss till att vara – eller gå vår egen väg, vara vår egen gud.

Det låter kanske hårt men det finns bara ett val. Att Gud är Gud eller att jag själv är det. Det handlar om vad man har på första plats i sitt liv och i sitt hjärta. Alla har något där. Ingen har ingenting. Alla har något. Vet du inte vad du har ska du ta reda på det.

Texterna den här veckan säger oss något som vi kanske vill slippa höra: att vi är benägna att villa bort oss och att vilja villa bort oss. Det där fåret i Jesu liknelse – det hade säkert alla möjliga goda skäl att dra sig bort från flocken. Nyfikenhet, äventyrslust, begär efter annat grönt gräs som verkade skymta längre bort. Det är sådan människan är. Vi vill alltid ha mer.

Det måste inte vara sex, drugs and rock´n roll. Det kan vara goda saker vi vill ha: ett bra jobb, en fin trädgård, vackra, välartade barn. Det spelar tyvärr ingen roll. Så länge vi har något annat än Gud därinne på förstaplatsen i hjärtat så kommer vi fel. Gud är det högsta goda, det bästa, och om vi har valet mellan bra saker och det bästa så kommer det vara en synd, om vi väljer bort det bästa för det som är bra.

För egen del, ett banalt exempel, när jag känner mig lite stressad och orolig längtar jag ofta efter ostsmörgåsar. Gouda, maasdamer, goda, krämiga ostar och gott, hembakt bröd. Tröstätandet kan tillfredsställa en kort stund, men om det finns en oro i bakgrunden så kan inte ostsmörgåsen, hur hembakt den än är, och även om jag köpt osten på fina ostbutiken i Kungsbacka för dyra pengar, inte hjälpa mig med den oron. Inte på djupet. Och jag ska inte begå misstaget att tro att den kan det. Vi har olika saker där som vi gärna tar till: det kan vara konsumtion, det kan vara sex, det kan vara maktutövande, det kan vara telefonen eller tv:n. Vänjer jag mig vid att trösta mig liksom på fel nivå (det bra:a istället för det bästa) så kommer jag att förbli otillfredsställd.

När jag får syn på detta kan det leda åt två håll. Jag kan tänka: äh, det är inte så viktigt. Eller jag kan bli glad åt texterna idag, att Gud är en sådan som jag kan komma till, en som har makt att förlåta. Att det finns något sådant som förlåtelse.

Och, som ni säkert har hört, är inte förlåtelse att Gud stryker över synden utan att Han tar bort den. Den finns inte mer, inför Honom. Själv kan jag däremot i åratal gå och älta sådant som Gud kanske för länge sedan förlåtit. Det kan behöva mycket själavård för att få syn på sådant och också att våga lita på förlåtelsen.

Det är tyngden i dagens texter. Och så har vi den enorma glädje som herden känner när han letat efter och hittat fåret som kommit bort. Han är ansvarig för fåret. Han är glad över att fåret blir räddat. Fariséerna och de skriftlärda – var inte glada. De tyckte att Jesus höll på med sådant som var opassande. Att Han umgicks med fel sorts mänskor. De var döva och blinda för glädjen hos Honom, glädjen i att söka upp och att finna, att rädda.

Och himlen gläder sig, säger Jesus, när en syndare omvänder sig. Det är på riktigt, hur vi lever våra liv, vad vi väljer. Allvaret är på riktigt, himlens glädje är på riktigt.

Att ha fått ett liv, att få leva det, att varje dag få 86 400 sekunder – det är så stort. Det är något att tacka för, ett förtroende som Gud ger oss, som vi ska ta vara på.

Må så Guds frid som övergår allt förstånd bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.