Nådens gåvor

10:e sönd e trefaldighet, tredje årg 2020-08-16

Högmässa i Stensjökyrkan kl 10


GT-text Jos 24:16-18

Folket svarade: ”Aldrig någonsin skall vi överge Herren och tjäna andra gudar. Herren är vår Gud. Det var han som förde oss och våra fäder ut ur Egypten, ut ur slavlägret, han som inför våra ögon gjorde dessa stora tecken. Han skyddade oss under hela vår vandring och bland alla de folk genom vilkas land vi drog fram. Herren jagade undan alla folken för oss, även amoréerna som bodde i landet. Också vi vill tjäna Herren. Han är vår Gud.”

Epistel 1 Kor 12:4-11

Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta. Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal. Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill.

 

Evangelium Luk 9:46-48

De började undra vem som var den störste av dem. Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: ”Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor.”

 

Beredelsetal - I dagens GT-liga text påminner sig Israels folk om att Gud en gång räddat dem ut ur slaveriet i Egypten. Judarna är fortfarande duktiga på att erinra sig den befrielsen trots att det är mer än 3000 år sedan, det sker varje vecka i sabbatsmåltiden. Men hur bra är vi på att erinra oss Guds välgärningar mot oss? Liknar vi ofta inte de nio av de tio spetälska som blivit botade av Jesus men strax glömde bort vem som botat dem? Ett sätt att erinra sig Guds välgärningar är att i en aftonbön varje kväll se tillbaks på dagen och tänka på allt som Gud välsignat mig med bara denna enda dag. Att göra det skriftligt kan vara ännu bättre för då kan man i dagar av mörker se tillbaks på allt det där och lyftas av vissheten om att Gud trots allt är trofast. Låt oss i vår bön om förlåtelse bära fram att vi så ofta glömt Guds välgärningar eller tagit dem för självklara…

 

Predikan

De började undra vem som var den störste av dem…

Varför började lärjungarna fundera på det? De hade ju redan en rabbi som de följde, en mästare som var deras ledare. Varför skulle de bry sig om vem som stod näst högst i rang? Om vi börjar med att titta på de båda parallell­ställena till den här texten så kan vi se något intressant. I Markusevangeliet skäms de för det här samtalet om vem som var störst för när Jesus frågar dem vad de har talat om så står det att de teg. Hos Matteus står det tvärtom att lärjungarna helt öppet går fram till Jesus och frågar vem som är störst … och så lägger de till: i himmelriket. Hos Lukas som vi hörde idag verkar det som att de inte självmant drar in Jesus i det här käbblet utan det är han som läser deras tankar. Det är alltså mer eller mindre tydligt att lärjungarna är mer eller mindre generade för att de bråkar om vem som är störst. Det hade vi nog också varit men det var kanske ännu mer pinsamt för lärjungarna eftersom Jesus så ofta återkom till detta som kunde uttryckas med ord om att den som upphöjer sig ska bli förödmjukad eller som i dagens evangelium: Ty den som är minst av er alla, han är stor.

 

Man kan fundera över varför vi är så mycket för detta att jämföra. I grunden handlar det förmodligen om dålig självkänsla, kanske rent av ett självförakt. Vi är osäkra på vårt eget värde för det går inte riktigt att mäta det där, det finns ingen måttstock! Och då börjar vi söka något slags referenspunkter, något som vi kan jämföra oss med – som en sjunkande som söker något fast att stå på för att få upp huvudet över ytan. Och om vi då lyckas hitta något sätt att jämföra oss med någon annan och något sätt att definiera oss på det jag ändå verkar lite mer lyckad, lite mer framgångsrik, lite moraliskt bättre, lite duktigare … så får jag plötsligt något slags fast mark under fötterna och konstaterar att jag är mer värd än honom eller henne och då är jag åtminstone inte helt värdelös. Det är väl också som den där frågan om lön är så känslig. Löntagare verkar ha mycket lättare att vara nöjda med sin lön så länge man inte vet att kollegan tjänar mer.

 

Men alla de där lite skamliga tankeprocesserna sker nog för det mesta subtilt och omedvetet så vi skulle knappast erkänna det där jämförandet om någon frågade oss. Om vi då inte ertappas som lärjungarna gjorde. Men sen har vi ju skapat sammanhang där jämförelse är hela grejen – framförallt idrott. Att vara världsmästare handlar ju inte om resultatet i sig! Det handlar inte om antal kg, antal sekunder eller antal meter utan det handlar bara om att du är bättre än alla andra just nu.

 

Men om jämförandet i grunden handlar om vår dåliga självkänsla så finns det också ett annat uttryck för det. Jag tänker på Jantelagen. Den där av författaren Aksel Sandemose påhittade lagen med tio budord som alla är varianter på temat: Du ska inte tro att du är nåt! Vi påstås vara särskilt bra på att följa den lagen i Skandinavien. Här sägs det ofta att man inte får sticka ut, inte vara annorlunda och om man presterat riktigt bra så får man inte låtsas om det. Man får absolut inte skryta. Om man inte heter Zlatan och är en av världens bästa fotbollsspelare för då anses det bara charmigt och som en del av ett varumärke. Eller som den norske skidåkaren Petter Northug som t o m har ett Instagramkonto som heter Jantelov1. Båda de ursäktas för sitt skryt för att de är så duktiga på det de gör men en annan skrytmåns som Donald Trump som inte på något sätt presterar i nivå med sitt skryt, han är ju i de flestas ögon bara pinsam. T o m i USA som annars framhålls som ett land fritt från Jantelag. I USA är det fint att vara framgångsrik och där är framgången ett slags kollektiv bekräftelse på att man bor i världens bästa land där alla påstås ha möjlighet att förverkliga det som kallas The American Dream.

 

Sandemoses Jantelag beskrev tillståndet i en fiktiv småstad och kanske är Jantelagen hårdast i mindre sammanhang där alla har koll på varandra och det finns en tydlig hierarki – man ska veta sin plats, helt enkelt: Du ska inte tro att du är något! Jantelagen skulle kunna sägas vara ödmjukhet men en ödmjukhet som är påtvingad utifrån, den är ett fängelse som vill hålla ner människor, pressa ner människor mot marken. Den finns också i religiösa former, inte minst här på Västkusten där människans uselhet tidigare betonats av kyrkan i den milda grad att vi nu möjligen hamnat i andra diket där varje påminnelse om mänsklig synd väcker gamla spöken till liv.

 

Jantelagen är i grunden uttryck för samma sak som det där grälet lärjungar­na emellan om vem som var störst. Det handlar om vår bristande tro på vårt eget värde och detta är något som jag tror att vi alla behöver kämpa med på ett eller annat sätt. På något sätt är det själva det existentiella grundbehovet som Ingmar Olsson formulerat i en av våra mest älskade moderna andliga sånger: Du vet väl om att du är värdefull, att du är älskad som du är! Om vi verkligen vet hur äskade vi är av en kärlek som inte baseras på våra prestationer, då löser sig på något sätt allt det andra också. Då smälter den iskalla Jantelagen som iskristaller i vårsolen, då blir allt jämförande onödigt om det inte är av den leksamma sort som t ex idrott är tänkt att vara.

 

Men vilka är då bra på det här? Vilka är bra på att ta emot kärlek? Jo, riktigt små barn som från början präglats av en oförbehållsam kärlek. Och det tror jag faktiskt gäller i stort sett alla barn nästan oavsett hur fattig och destruktiv deras miljö är. En mammas kärlek till sin nyfödda är av den sorten och därför får vi alla med oss den från början. Och därför tar Jesus fram ett barn i dagens evangelium – barnet påminner oss om något som vi behöver hitta tillbaks till!

 

Men den visshet om vårt eget värde som vi föds med är ömtålig. Hos en del är den så ömtålig att den behövt skyddas med en bullrande rustning av låtsad självsäkerhet. Jag har ibland slagits av hur just de allra mest högljudda och aggressivt profilerade i samhällsdebatten verkar vara de allra mest sårbara. Tvärsäkerhet är ofta ett tecken på kamouflerad osäkerhet och därför ligger det nåt i det där uttrycket: Tryter argumenten – höj rösten!

Och på samma sätt är osäkerhet och ödmjukhet ofta ett tecken på en djup självkänsla. Den som är trygg i sig själv och sitt eget värde har också råd med att både uttrycka osäkerhet och erkänna misstag. Och om dagens rubrik är Nådens gåvor så kan vi kanske konstatera att den allra största nådegåva vi kan få, det är vissheten om att Gud älskar oss i befintligt skick. Med den vissheten kan jag glädjas åt allas nådegåvor – särskilt åt dem som jag själv saknar! AMEN

Senaste kommentaren

01.08 | 21:22

Kära läsare av sidans predikningar. Jag vill bara göra er uppmärksam på att numera är det Anna Sophia Bonde som står för predikoskrivandet.

04.01 | 07:58

OK, då är jag med Dig.

03.01 | 21:35

... vi avvisar varje rörelse utanför den aktuella och allt trängre åsiktskorridoren. Eller med bilden från predikan: jag vill hellre vara en fri ren än en inlåst ko!

03.01 | 21:33

Hej Georg
Kul att du läst predikan! Nu handlade ju den aktuella passagen om den största fara som kyrkan är utsatt för och jag menar att det är att vi blir så rädda för att tappa kontrollen så att ....

Dela den här sidan