Herrens moder

Högmässa i Stensjökyrkan  
4:e söndagen i advent 2015

<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.

Det är Paulus som skriver den uppmaningen till församlingen i Filippi. Och därmed riktas uppmaningen också till oss. Men har vi då rätt att vara glada efter en höst som den vi har bakom oss? Terrordåd i Europa, en bestialisk mördarsekt härjar i Syrien och 100 000-tals människor tvingas fly från sina hem och från sitt land. Har vi då rätt att glädja oss?

Jo, det har vi! Kanske behöver vi mer än någonsin den där glädjen som är en så mycket starkare drivkraft än allt annat. Vi behöver all den kraft som glädjen kan ge för att orka stå allt detta onda emot. Men vi behöver en anledning till glädjen, annars blir den ju bara en tom grimas, en krampaktig låtsasglädje! Paulus ger oss svaret när han säger: Gläd er alltid i Herren. Vi får vila i tilliten till att bortom allt detta mörker som just nu drar över världen så finns en Gud som trots allt har allt i sin hand. Denna den djupaste glädjen kan ingen ta ifrån oss, men ibland är det som att vi står på en plattform av guld men det har blåst in en massa löv och skräp som döljer guldet. Vi behöver sopa bort löven så att vi återigen ser den där plattformen av guld som är fundamentet för våra liv – den grund som aldrig ger vika även om dess glans ibland är dold för våra ögon. I förtröstan på detta den segrande kärlekens fundament kommer vi nu inför Gud och ber och bekänner …

Predikan

Plötsligt har vi färdats inte bara 2000 år tillbaks i tiden utan dessutom nio månader före det där som snart ska hända i stallet i Betlehem. I dagens evangelium befinner vi oss hemma hos den lilla flickan Maria i den lilla staden Nasaret i det avlägsna hörn av Israel som kallas Galliléen. Om vi utgår från det som av många vid den här tiden uppfattades som världens centrum, nämligen Rom där kejsaren fanns, så befinner vi oss i periferier­nas periferi, utkanternas utkant längst bort i öster i det Galiléen som inte ens de styrande i Jerusalem brydde sig särskilt mycket om. Ja, så där kan vi hålla på en bra stund för att marginalisera Maria – markera att hon, den lilla tonårsflickan i ett land styrt av äldre män, var något av det mest osannolika man kunde tänka sig om man letar efter människor som levde för 2000 år sedan och fortfarande är världskändisar. Det bakom­liggande budskapet från evangelierna är glasklart – om Gud kunde välja henne så kan Gud också välja dig oavsett hur liten och marginaliserad du upplever dig själv!

Maria har ofta presenterats som Den Utvalda, som att ängeln Gabriel liksom ställde in siktet som på en målsökande robot och ställde in koordinaterna för just hennes hus i det lilla Nasaret i det lilla Israel. Men eftersom änglar hör till den gudomliga världen så måste vi kunna tänka att Gabriel kunde vara på många platser samtidigt och tänk om han just då dök upp hemma hos tusentals tonårsflickor men den enda som tackade ja till uppdraget var just Maria! Gud knackade samtidigt på tusen dörrar men det var bara en dörr som öppnades och det var Marias. De andra kanske inte ens uppfattade att det var en ängel, upplevde bara något slags inre tilltal men slog omedelbart bort det som de flesta av oss kanske gör – vi som inte är vana vid att ta sådana där aningar på allvar. Vi som har hela vårt fokus vänt utåt mot vad omgivningen säger och tycker om oss. Vi som lite ängsligt försöker passa in och vara som alla andra och därför ständigt behöver ha koll på omgivningen: Vad är det nu som gäller? Vilka kläder? Vilka ord? Vilka uppfattningar?

Om man är så fokuserad på allt därute så hinner man inte lägga märke till de där små subtila rörelserna inifrån och till slut slammar de igen totalt, de inre kanalerna, och det enda som räknas i våra liv blir allt det där yttre, det som rör sig därute, utanför oss. Ja, kanske var det så för de 999 tonårsflic­korna som inte sa ja till ängeln, om de nu fanns. Eller också kanske de både hörde och såg ängeln, hörde tydligt uppdraget formuleras, men vågade inte svara ja. ”Var inte rädd, …, du har funnit nåd hos Gud” Det hjälpte liksom inte med den där lugnande öppningsfrasen – de ville helt enkelt inte att Gud skulle bli riktigt så påtagligt närvarande i sina liv och därför schasade de närmast ut ängeln ur huset:

Dra inte in MIG i det här, vad det nu handlar om. JAG vill inte vara med, JAG vill inte bli inblandad – jag vill ha kontroll över mitt eget liv! Varför just jag! Ta nån annan istället, bara inte jag!

Det jag försöker säga är alltså att Marias utvaldhet kanske i någon mån berodde på henne själv. Jag säger inte att det var så men jag säger att det skulle kunna ha varit så att det var just den där kombinationen av lyhördhet och mod hos Maria som gjorde att hon sa ja till uppdraget. För jag är faktiskt övertygad om att hon verkligen hade ett val – hon hade kunnat säga nej men istället sa hon: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.”  Hon var inte fullt så oskuldsfull att hon inte visste att det brukade behövas också en man för att ett barn skulle kunna bli till och därför denna självklara fråga: Hur ska detta ske!Den där frågan tycker jag också säger något om Maria – hon var inget litet våp, ingen viljelös liten tonåring som bara hakade på allt och alla utan hon hade en egen vilja, hon kunde ifrågasätta och en av de möjliga grundbety­delserna för namnet Maria är faktiskt ”den rebelliska”. Därför finner hon sig inte bara genom att säga: Låt det ske, utan hon frågar: Hur ska detta ske! Hon vill veta, hon vill ha besked!

Därför är det något med den traditionella bilden av Maria som skaver lite. Vi sjöng t ex till Maria i dagens första psalm: Din lydnad är vår förebild! Och just Marias lydnad är det som traditionellt framhållits när det gäller Maria. Och eftersom kyrkan, liksom världen i övrigt, varit präglad av ett patriarkalt samhälle där kvinnor förväntats lyda män och yngre förväntats lyda äldre, så blir ju berättelsen om Marias kallelse bara en förstärkning av det här mönstret eftersom ängeln framställs som en äldre man. Och visst lydde hon i någon bemärkelse men det hon lydde var kanske något som kom inifrån henne själv lika mycket som det kom utifrån. Hon lydde också den röst inom henne som sa DU KAN, DU VILL, DU VÅGAR! Just den inre röst som alltför många kvinnor alltför många gånger inte har lytt utan mer lyssnat till den där jantelagsrösten som ständigt viskar: du duger inte, du är inte bra nog, varför just du? – det finns ju så många andra som är bättre än du!

Marias främsta egenskap som jag uppfattar det är alltså inte hennes lydnad mot yttre auktoriteter utan hennes lydnad mot den där inre rösten som sa: du duger, du klarar det med Guds hjälp!

Tänk er världshistorien som en jättelik modevisning. Ja, jag vet att det låter ytligt men försök bortse från det för ett ögonblick. Tänk er en lång avlång scen som går rakt igenom rummet, en catwalk där utvalda människor passerar förbi väl synliga för oss alla som sitter i publiken. Där uppe går de människor som blivit synliga för stora delar av världen, antingen under sin levnad eller efter sin död. Däruppe rör sig historiens stora gestalter som klassiska filosofer och kyrkofäder, de rör sig i catwalkens längdriktning – de är väl synliga också tusentals år efter sin död för deras tankar, idéer och livsgärningar upplevs då fortfarande relevanta och viktiga. Det viktiga med dem är att de inte själva sökte den där berömmelsen utan de blev liksom upplyfta på historiens catwalk genom bärigheten i sina tankar och livsverk. Men det kryllar också av andra gestalter på den där catwalken, gestalter som rör sig i scenens tvärriktning, de kravlar av egen kraft upp på ena sidan. Kryper tvärs över catwalken och ramlar ner på motsatt sida. Det där är kändisarna – politiker, makthavare, Tv-personligheter, skådespelare, artister och internet-fenomen. Det är dom som alltför många av dagens tonårsflickor och tonårspojkar tyvärr drömmer om att få bli – att få glimta till en kort sekund på den där catwalken: att få synas, att bli en kändis – uppmärksamheten är deras enda mål i livet och det grundar sig ofta i att djupare behov i livet aldrig blivit tillfredsställda – kändisskapet blir ett substitut – ger ingen djupare mättnad men är ändå en sötsak att suga på i några korta sekunder.

Jag ser Maria i publikhavet på den där modevisningen. Jag ser någon på scenen som upptäcker henne i mängden. Som går ner och räcker henne handen och erbjuder sig att leda henne upp på scenen. Hon fattar den där handen och låter sig ledas hela vägen upp på catwalken. Hon var ingen av dem som trängdes därframme för att kravla upp och sedan knuffas ner på andra sidan. Nej, hon fanns där som en i mängden och hon förstod inte ens att den där handen ville leda henne upp på scenen, hon såg bara handen, hon såg bara uppdraget – det viktiga uppdraget som av någon anledning gavs åt just henne. Hon vågade tro på sin egen förmåga, hon våga släppa kontrollen till Gud och lät sig ledas in i detta uppdrag. En bieffekt blev att hon hamnade på historiens catwalk bland världshistoriens stora gestalter, men det var aldrig hennes avsikt eller önskan. Hon ville bara leva sitt liv fullt ut, hon ville ta de utmaningar som gavs henne – hon ville våga leva livet helhjärtat i trohet mot den Gud som hon fullständigt litade på!

I fredags kunde den svenska Tv-publiken se den kristna volontären Elise Lindqvist ta emot pris som årets svenska hjälte. Precis som Maria var Elise en marginalfigur under sin uppväxt – ja, mer marginaliserad än de flesta blev hon sexuellt utnyttjad som barn, blev misshandlad av sin alkoholise­rade man och hamnade på Malmskillnadsgatan i Stockholm som prostitue­rad. Men hon mötte Jesus. Liksom Maria tog hon den utsträckta handen och lät sig ledas inte upp på nåt catwalk utan in i ett nytt liv där hon som volontär under flera decennier stöttat dagens prostituerade på Malmskill­nadsgatan. Och så småningom ledde detta till att också hon hamnade på något slags historiens catwalk – i fredags i TV på bästa sändningstid. Berömmelsen kom som en bieffekt, det var aldrig den hon sökte när hon gick in i det tålmodiga arbetet att år efter år dela ut smörgåsar och kramar i Stockholmsnatten.

Nu är det du och jag som sitter där i publikhavet. Vågar vi tänka tanken att det finns ett uppdrag som väntar just på oss? Vågar vi lyssna både inåt och utåt för att komma fram till vad just våra liv är ämnade till. Finns där en kallelse, en svag liten röst som kan vara rösten från en kamouflerad ängel – eller kanske en utsträckt hand som steg för steg vill leda oss in i något som är stort och viktigt, kanske utan att någon annan än du förstår att det är stort och viktigt. Och det räcker så bra för den där catwalken är överskattad, inget att sträva efter!

Eller är det så att du redan står mitt i ditt livs stora utmaning, det är bara det att du aldrig förstått hur viktig just du är där du just nu befinner dig. Kallelsen och utmaningen ligger inte alltid i något nytt utan kan lika gärna ligga i att se storheten i det skenbart vardagliga där du just nu befinner dig! Låt oss lära av Maria, inte så mycket av hennes lydnad utåt som av hennes lydnad inåt – att våga tro på den inre röst där Gud just nu viskar: du är min utvalda, du duger, du är viktig, du vågar! AMEN