Ett nådens år

Predikan

Senast jag talade om den där åsnan var på Palmsöndagen i våras och då var det du som var Jerusalem och Jesus ville rida in genom dina murar. Murarna är alla dina försvar, din misstänksamhet, din tilltufsade tillit men också din fullt motiverade integritet. Nu kommer Jesus ridande mot en av dina portar. Han vill komma in i ditt liv, han vill rent av härska i din stad! Inte som en erövrare utan som en befriare. Han kommer helt utan beväp­ning och pansar. Stillsamt rider han fram mot din port och där stannar han. Han blir stående där för han väntar på att du ska släppa in honom. Då i våras kom jag fram till att en avgörande faktor för om du skulle släppa in honom eller inte, det var vem som var åsnan. Alltså vem som bar honom fram till din port. Var det fromma föräldrar? Var det en överjordisk musik­upplevelse, en oändlig stjärnhimmel en mörk vinternatt eller rent av ett bibelord eller en predikan? Det kan också ha varit så att den där åsnan kom klättrande över stenarna vid ett murparti som hade rasat – en olycka, en kris, ett dödsfall – något hade hänt som gjort att din försvarsmur hade rasat just där och plötsligt stod han där, Jesus. Innanför

Men vi lämnar den bilden och letar efter en annan angöringspunkt mellan dig och den här berättelsen. Nu är du en av dem som står utanför stadsporten och ropar Hosianna. Du har gjort precis som de andra och lagt av dig din mantel och lagt den på vägen som en matta för Jesus och åsnan. Men vad är då din mantel? Vad är det du behöver lägga av dig för att bereda väg för Jesus in i ditt liv? Är det ditt höga tempo du måste offra, ett tempo som omöjliggör varje ovan tanke och varje spår av ett nytt paradigm att tränga sig in mellan sidorna i din fullmatade kalender? Eller är det det där orimliga kravet på vetenskapliga bevis som du måste lägga av dig för att skapa en farbar väg för Jesus in i ditt liv. Den gången du blev kär begärde du inga vetenskapliga bevis trots att det beslutet var det mest livsavgörande du tagit. Men när Jesus kommer trippande på sin åsna så hanterar du honom som han vore Kristersson, Löfvén eller Åkesson – du vill först läsa partiprogrammet och avgöra om det stämmer med din på rationella skäl grundade världsbild. Men Jesus är ingen partiledare, ingen ideolog, ingen åsiktsmaskin utan han är helt enkelt … Jesus. Totalt enastående, ojämförbar och unik. Varje försök att definiera honom spricker och varje gång någon predikant eller kyrka tror sig ha fångat honom så har han för länge sedan slunkit ur alla ideologiska fångstnät.

Och om han hade gått att definiera och fånga in så hade han varit fake, en enda stor lögn, en folkförförare och bedragare. För han påstår ju sig vara Gud! Det var ju det jag försökte förmedla med den där affischen utanför kyrkan på Långfre­dagen i våras, affischen som somliga retade sig på där det stod: Gud är död. Begravning kl 15. Och om Jesus är den han påstår sig vara, nämligen Gud, då måste vi acceptera att våra mänskliga kategorier inte räcker till. På ett plan kan man då hävda att allt vi säger här i kyrkan är nonsens för våra ord är ju ord för mänskliga kategorier och att klistra de begreppen på Gud är ju i någon mening nonsens. Eller med andra ord: att ö h t tala om Gud är som att försöka placera ett hangarfartyg i en besticklåda. Våra små mänskliga fack är helt enkelt inte gjorda för att rymma en Gud som stavas med stor begynnelsebokstav. Hangarfartyg ryms inte i bestick­lådor! Det innebär att det enda du behöver ta riktigt bokstavligt här i kyrkan idag, det är musiken, alltså tonerna, inte orden för de begränsar!

Men ingen blir förälskad i hangarfartyg… jo, förresten – det kanske trots allt är möjligt för den mänskliga förmågan att projicera känslor på döda ting är närmast obegränsad. Men om jag uttrycker mig så här: något så oändligt som det vi kallar Gud – hur ska man kunna ha någon sorts personlig relation till detta?

Det är där Jesus kommer in i bilden – plötsligt blir Gud en av oss. Ja, plötsligt och plötsligt – Maria fick nio månader på sig att vänja sig vid tanken och vi får nu fyra veckor på oss. Hela adventstiden är en förbere­delsetid för att kunna ta in detta oerhörda att Gud blir människa i det lilla barnet i krubban.

Men där är vi inte än i kyrkoåret och det som är så speciellt med det kyrkoår som börjar idag, det är ju bl a att det inte är kronologiskt. Idag är Jesus vuxen och sitter på en åsna några dagar innan han ska avrättas, men om drygt tre veckor är han nyfödd i en krubba. Varje kyrkoår är en resa full av paradoxer och redan där har du en nyckel till hur annorlunda kyrkoåret är jämfört med det vanliga profana året. I det vanliga året blir vi ju äldre för varje år som går men kyrkoåret vill i någon bemärkelse få oss att bli yngre för varje år. Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in – så sa Jesus och förmodligen syftar han bl a på den där öppenheten som barn har men vi vuxna ofta saknar. Kyrkoårets resa vill vara en resa mot större öppenhet och ödmjukhet, en resa in mot tillvarons innersta i en tid när så mycket slungar oss ut i vår egen periferi. Kyrkoåret är en motrörelse, framförallt förstår vi det av dagens rubrik: Ett nådens år!   Nåden som Jesus bär med sig där han kommer ridande på åsnan, nåden är det enda kända motgiftet mot den livshotande epidemi som skördar nya offer varje dag. Den epidemi som vill få dig att tro att du är vad du presterar – den sjukan kan bara botas med nåd. Den nåd som förkunnar att du redan är Guds älskade barn precis i det skick du är. Du behöver inte jämföra dig, du behöver inte bli en annan – den enda du behöver göra är att öppna dig för hans kärlek. Så lås upp stadsporten till ditt inre Jerusalem och låt honom rida in – du kommer aldrig att ångra dig! AMEN