Jesus förhärligad

Högmässa i Stensjökyrkan
Kristi förklarings dag 2023
Anna Sophia Bonde
Texter
GT 2 Mos 40:34-38
Epistel Joh.upp 1:9-18
Evangelium Luk 9:28-36

<<Föregående  >>Nästa

Predikan

Kommer ni ihåg i filmen när Askungen går med tunga steg upp till sitt rum, väl vetande att hon inte har någon tid att förbereda sig för den stora festen och när hon öppnar dörren till sitt mörka rum – hur då samtidigt mössen osynligt låter dörrarna till garderoben gå upp och hur det lyser därinne, hur det lyser upp hela rummet och sprider sig till Askungen själv?

Nånting sånt tänker jag mig måste ha hänt lärjungarna där de låg och sov; säkert var det också mörkt och natt. De måste ha vaknat av det där ljuset, av utstrålningen. Många ikonbilder (och målningen i taket i Kållereds kyrka) visar hur rädda lärjungarna ser ut, hur yrvakna, hur överrumplade.

Den effekten kan Guds ljus ha på människan. Det är egentligen för starkt för oss. (Ja, också för Mose hade det varit för starkt, så att han inte kunde gå in i uppenbarelsetältet – men här uppe på berget, med Jesus, så är det tydligen inga problem!) Men en dag kommer vi alla att stå inför det där ljuset och kanske kommer den dagen vår sorg vara uppriktig och innerlig, vår sorg över alla de där fläckarna på våra kläder som vi här och nu för det mesta avfärdar som obetydliga. Men en dag kommer allt att synas. Det är därför vi ska ta orden i Uppenbarelseboken på allvar, ni vet i kapitel 7 när Johannes får se ”en stor skara som ingen kunde räkna” som står inför Lammet i vita kläder och hur någon förklarar för honom vilka de är: det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod.

Lyssnar vi med våra mänskliga öron låter det ju groteskt. Men Bibeln menar ju på fullt allvar att Jesu blod räddar från all synd, alltså också alla våra egna fläckar, de stora och de små.

När Petrus kommer med sitt lilla förslag om att bygga hyddor, då är det ännu ett försök av honom att hindra Jesus från lidandet.

Strax efter det att Petrus – den duktige lärjungen – har bekänt Jesus som Messias (det var en inspirerad stund!) så värjer han sig med näbbar och klor mot Jesu ord om att Människosonen måste lida och bli förkastad. Då säger Jesus: håll dig på din plats, Satan. Dina tankar är inte Guds, utan människors.

Lukas har inte med detta, det är Markus som berättar om det (kap 8); kanske tyckte han att det räckte med den groda som Petrus häver ur sig där på berget?

Även den mest troende, den mest hängivne kan ha missuppfattat vissa viktiga saker. Att Petrus värjer sig mot lidandet är i och för sig inte konstigt; det hade säkert vi också gjort. Det går ju så på tvärs med ”det goda livet” som vi annars ofta längtar till och försöker få så mycket som möjligt av.

Men det är för att Jesus vet att lidandet närmar sig som Han, som så ofta, behöver dra sig tillbaka – och det är därför Han i sällskap med Knatte, Fnatte och Tjatte går upp på berget. Han gör som Martin Luther skrev: när ovädret närmar sig tar kycklingen sitt skydd under hönans vingar. Det manar till eftertanke: när vi har det svårt – prioriterar vi då tid med Gud?

Och här uppe på berget kan man verkligen säga att Fadern själavårdar Sonen. Han sänder till och med två goda själavårdare i Jesu väg, två andliga fäder hade man kanske kunnat säga. Markus skriver inte vad de talade om men Lukas nämner det: de talar med Jesus om Hans förestående lidande. De går igenom med Honom det som ska hända och hur vägen till härligheten går genom Jerusalem, fridens stad – som varken den påsken eller senare varit så mycket fridens stad. Jesus säger ju själv, ja, Han gråter över (kap 19) Jerusalem och säger: om du denna dag hade förstått vad som ger dig fred! Men nu är det fördolt för dig….eftersom du inte förstod att tiden var inne för Guds besök.

Så Han vet att Han går mot det som den gamle Symeon profeterat när Jesus ännu var liten baby: att Jesus skulle bli ett tecken som väcker strid. Att då ha Mose och Elia där att samtala med – vilket tecken på Guds omsorg, Hans kärlek till sin Son.

Och Gud visar också omsorg om pojkscouterna. När Han lyfter bort Mose och Elia i ett moln låter Han Petrus och de andra få höra just det som Han sa när Jesus döptes: Detta är min son, den utvalde. Lyssna till Honom.

Där och då och strax därefter skulle det inte vara läge att tala om detta. Lukas skriver tydligt att ”de teg”. Men de bar de orden och erfarenheten i sitt hjärta och skulle sedan med denna berättelse trösta och uppmuntra andra.

Bara här i vår församling har vi idag Karin Grönlunds ikon med just detta motiv och väven i Fågelbergskyrkan, som berättar för oss och för vidare denna glimt av himlen. (och i Kållered, takmålningen)

Berättelsen visar oss att vår vanliga vardag är ständigt och fullkomligt omgiven av evigheten, ja, av Gud själv. Vi kan få glimtar som kan uppmuntra och få oss att lita på Gud. Och om det skulle vara så att vi längtar efter en sådan glimt men inte tycker oss fått någon så ska vi tala med Gud om detta. Han vet vad vi behöver. Ibland tror jag att vi är alltför försiktiga i våra pretentioner, alltför osäkra på vad Gud egentligen vill ge, hur mycket Han bryr sig om oss.

Jag vill också säga några ord om episteltexten, den maffiga scenen från Uppenbarelseboken med Människosonen bland de sju lampställen. Lampställen är de sju församlingarna som breven i Uppenbarelseboken är riktade till. De sju församlingar som representerar kyrkan i alla tider. Deras – vår – uppgift är att hålla ljuset lysande, att inte låta ljuset slockna och att ha Honom i mitten som ljuset kommer ifrån.

Guldbältet Han bär – det var översteprästens bälte – och Jesus är ju vår överstepräst, som ber för oss och vädjar för oss, vår försvarsadvokat.

Stjärnorna är de sju församlingarna. De finns alltså på sätt och vis i himlen (och inte bara på jorden), de har en himmelsk identitet. I en underbar ungdomsroman som heter A wrinkle in Time, på svenska Ett veck i tiden får huvudpersonen se världen utifrån rymden så att säga. Överallt är det ljus och sång; allt skapat lovsjunger Skaparen, men på ett ställe i universum är det mörkt och tyst. Det är jorden. Och det är väl vad som händer när församlingen inte är sådan den ska vara, att det blir tystare och mörkare i universum än det annars skulle varit.

Svärdet som kommer ur Hans mun är inte Excalibur men legenden om Excalibur (kung Arturs eget, specialsmidda svärd) är förstås ytterst hämtad från denna bild. Svärdet är Guds Ord och det är ju Jesus som är Guds Ord, som Johannes skriver: I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud. Hans ansikte lyser så att Johannes inte förmår uthärda det. Men att gestalten är Jesus visar sig definitivt i de ord med vilka Han tröstar Johannes: Var inte rädd.

Jag vill sluta med några ord av Pär Lagerqvist, poeten som hade stora svårigheter med tron på Gud.
Vid ett tillfälle skriver han ju:
    Vem är du som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro?
    Som uppfyller hela världen med din frånvaro?
Men i samlingen Den lyckliges väg från 1921 skriver Lagerqvist:
    Har du mött den unge Konungen idag?
    Han som går omkring och köper lump och skrot.
    Har du sett hans ljusa anletsdrag, har du fallit ner i stoftet vid hans fot?
    ....Varför kommer ej min konung hit idag?
    Tomt och öde är mitt liv, och fullt av hot.
    O jag törstar, törstar efter dina anletsdrag, efter ljuset vid min konungs fot.

Lagerqvist erkände längtan men föremålet för hans längtan blev aldrig ett personligt ansikte för honom.
Så behöver det inte bli. Jesus är Guds ansikte, vår vän som säger:
Var inte rädd.
Amen