Den heliga Anden

Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Pingstdagen 2004
Stefan Risenfors
Texter
Joel 2:28-29
Epistel Apg 2:1-11
Evangelium Joh 14:15-21
<<Föregående  >>Nästa

Predikan
”En annan Hjälpare” en ”sanningens ande” – ja, var det inte den Hjälparen som hon som nu kallas ”Barnflickan i Knutby” räknade med? Var det inte hennes högsta önskan att hålla Guds bud men var fanns då denne hjälpare när hon behövde honom som bäst? Och sanningens ande – var fanns han när lögnen åt sig in i henne, centimeter för centimeter och till slut lämnade henne som en urblåst robot och som en hjärntvättad mördarmaskin! Var fanns då sanningens ande? Hon kallade sig pingstvän, hon ville följa Gud i allt hon gjorde men nu sitter hon där på de anklagades bänk i Uppsala med ett liv på sitt samvete. Hur kunde Gud tillåta det när hon bara ville följa honom?

Ja, Pingstdagen känns lite utsatt just i år efter det som hänt i Knutby och som nu återigen fyller löpsedlarna, tidningsspalterna, nyhetssändningarna och människors samtal på kaffepauser och lunchraster. Hade ni hoppats slippa det här i kyrkan så har ni hittills sluppit det men nu är det dags för Knutby att nå ända in i kyrkorummet i Stensjökyrkan! Här har vi ju en kristen församling som ville så mycket och som i många avseenden säkert kommit ovanligt långt när det gäller församlingsgemenskap och andlig hängivenhet. Just ”andlig hängivenhet” var ju vår sämsta gren när vi för ett par år sedan försökte ta temperaturen på vår församlingsgemenskap med hjälp av en lite pingstinspirerad enkätundersökning. Men kan vi då trösta oss med Knutby och säga att se hur det går när man försöker vara andligt hängiven och ge sig hän i en andeinspirerad superkristendom! Se hur lögnen tar över genom psykopater och maktmänniskor, se hur sjukt det blir! Så kan vi säga och så kan vi slå oss till ro med vår kontrollerade lagomkristendom som inte sticker ut, som kanske inte gör oss särskilt hängivna men som inte heller släpper lös några okontrollerbara krafter!

Men om detta blir konsekvensen av Knutbyrättegången, ja, då har Guds Rike lidit ett rejält nederlag. Då blir det som de där avslöjade direktörsfallskärmarna i miljardklassen – den stora skadan blev ju trots allt inte det drabbade företaget utan spilleffekten på tusentals andra som tänker att ”kan dom så kan jag” och så ökar svartjobben, skattesmitningen och sjukförsäkringsfusket. På motsvarande sätt blir i så fall den stora skadan av Knutby att tusentals kristna förblir ljumma och skyr varje form av hetta i sin tro eftersom de är så förtvivlat rädda för att bli överhettade, som i Knutby!

Men vad var det då som hände i Knutby? Ja, det måste kanske så småningom tillsättas nåt slags kyrklig haverikommission för att se undersöka hur en församling kunde gå så vilse. I viss mån har väl Pingströrelsen redan gjort det och det som framskymtar är väl faran för sektbildningar, när enskilda människor hävdar att de har något slags direktkontakt med Gud och därmed har rätt att styra andra människors liv. En slutsats som Pingströrelsen gjort är ju att många pingstförsamlingar nu slutar vara oberoende och helt självständiga och i stället avser skapa ett samfund med gemensamma normer och strukturer.

I kölvattnet av Knutby ser vi alltså värdet av kyrkliga institutioner och strukturer. Vi ser värdet av dogmer och gränser, vi ser värdet av allt det som vi så många gånger uttalat förakt över. Allt det där som verkar livlöst och begränsande ser vi nu värdet av. Vi behöver kyrkans historiska arv av dogmer, strukturer och traditioner som ett slags släpankare på kyrkans skepp så att hon inte kastas omkring hur som helst av varje vindby. Nej förresten, inte släpankare – då kommer vi ju inte vidare! Kyrkans dogmer, strukturer och traditioner kanske snarare bör liknas vid en rejäl köl kombinerat med en bra kompass. En kö som stabiliserar kursen och en kompass som flera kan läsa av så man har något att gå efter om styrman skulle bli alltför berusad av sin egen makt. På Knutby-jollen saknade man stabiliserande köl och några få vettvillingar hade lagt beslag på kompassen – därför gick det som det gick.

Men om vi fullföljer båtliknelsen så räcker det inte med köl och kompass på kyrkans skepp. Inte ens om vi skaffar oss en liten utombordare har vi vad vi behöver för med en liten motor kommer vi inte långt. Har vi ett helt maskinrum kommer vi kanske längre men det räcker ändå inte! Vi ska nämligen resa långt och då räcker inget eget bränsle. Om församlingen färdas av egen kraft, av engagerade människors tro, engagemang och verksamhetslusta så kommer förr eller senare bränslet att ta slut. Nej, kyrkans skepp måste vara en segelbåt som hämtar kraften utifrån, från vinden som finns där hela tiden, som aldrig behöver fyllas på.

Och vinden – ja det är ju den helige Ande! Gör man sig beroende av vinden så måste man också vara beredd att byta kurs allteftersom vinden ändrar riktning. Man kan inte göra som en motorbåt som bara behöver dra en rät linje på sjökortet och följa den kortaste vägen till destinationen. Nej, som segelbåt får man vara beredd på att kryssa, att ta omvägar, för att nå målet. Andens väg är inte alltid vår väg, den närmaste vägen är inte alltid den rätta vägen. Och som vindberoende får man också vara beredd på att skifta segel. Det stora trygga storseglet är inte alltid det mest ändamålsenliga för de rådande vindförhållandena – ibland behöver man den där färgglada jätteballongen som man ofta ser längst fram på segelbåtar – spinnakern som kan ge båten så god fart i stark medvind!

Knutby får inte göra att vi blir rädda för spinnakern! Vi behöver brinnande människor som öppna för Guds helige Ande vågar göra det oväntade, det extra, det överflödande! Vi behöver andlig hängivenhet, vi behöver människor som lär känna vindarna och som vågar låta sig fyllas av vinden, av den helige Ande. Framförallt behöver vi bli vindberoende, helt vindberoende!

Så låt oss komma ur det kyrkliga oljeberoendet, låt oss stänga av motorn och hissa seglen. I den tystnad som då uppstår kan vi kanske höra Guds röst – den röst som var dold bakom allt maskinmuller, den röst vi inte kunde höra i allt vår verksamhetsiver och aktivitetshets. Och låt oss så bli andligt vindberoende, farten blir lägre, omvägarna blir längre och vinden kommer ibland att föra oss dit vi inte vill. Ibland kommer vi att känna oss övergivna av vinden, i hela år av stiltje kan vi komma att driva omkring med knapp styrfart. Vid andra tillfällen kommer stormar att tvinga oss att söka skydd i någon naturhamn där vi kan komma att ligga inblåsta i månader. Vi kommer inte att förstå varför förrän kanske efteråt men så är det att vara vindberoende. Så låt oss denna Pingstdag stänga av motorn och hissa segel i Guds Andes vind – så länge vi har både köl och kompass har vi inget att frukta av vinden! AMEN