Vaksamhet och väntan
Högmässa i Stensjökyrkan
S. före Doms. 2012   
Stefan Risenfors

<<Föregående  >>Nästa
Texter
Sef 3:8-13
Epistel Upp 3:10-13
Evangelium Matt 25:1-13

Beredelsetal
Ett nyckelord den här söndagen är uthållighet – att inte ge upp, att vara trogen sina ideal och inte ge upp hoppet vad som än händer. Jag anar att uthållighet mer och mer blir en bristvara i vår kultur ju fortare alla hjulen snurrar i våra liv. I en äldre tid levde man på ett helt annat sätt förenad med den biologiska världen och dess långsamma växande. Men när biologin mer och mer har ersatts av tekniken så försvinner spärrarna – medan bonden tålmodigt kunde se sin säd långsamt växa under veckor och månader, så blir vi stressade av att datorn tar fem extra sekunder på sig för sin uppkoppling mot internet! Så låt oss då i vår syndabekännelse be om uthållighet och ett lite mer naturligt tempo i våra liv

Predikan
När vi hör en liknelse som den i evangeliet så är det så lätt att vi fastnar i den bokstavliga berättelsen. I fallet med de tio unga flickorna innebär det att det vi fastnar för är snåla kamrater som inte vill dela med sig av sin lampolja och en grym obegriplig brudgum som vägrar släppa in gäster som kommer lite sent. Och hade det handlat om en vanlig berättelse ur verklig¬heten så hade det varit rimligt att ta avstånd från de snåla kamraterna och den ogästvänlige brudgummen och istället ta parti för de stackars slarviga flickorna som kom för sent. Slarvighet kan de flesta av oss ursäkta mer än snålhet och elakhet!

Men berättelsen handlar om något annat. Berättelsen är bara en bakgrund eller en ram för det enda som Jesus vill säga och det budskapet får vi i koncentrerad form i evangeliets sista mening som inte hör till liknelsen utan är en kommentar till berättelsen från Jesus: ' Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne."

Men vad är det för dag och vad är det för timme som Jesus talar om? Jo, den yttersta dagen, Domens dag, Räkenskapens dag eller vad vi nu vill kalla den dag då den här jorden ska gå under. För kristendomen talar faktiskt om en sådan. Det här kallas ibland för en linjär tidsuppfattning i betydelsen att tiden kan beskrivas som en linje mellan två punkter – en skapelsepunkt och en slutpunkt. Det finns åtminstone ett alternativt synsätt till den här linjära tidsuppfattningen och det är den cykliska tidsupp¬fatt¬ningen där tiden uppfattas som en cirkel utan början och utan slut. Men kristendomen talar alltså om en början och ett slut och utan att dra för stora växlar på det kan man möjligen säga att den linjära tidsuppfattningen fått visst stöd av vetenskapen genom tesen om Big Bang och konstaterandet av att universum hela tiden expanderar utifrån denna ursprungliga ”Stora Smäll”. Här kan den nya fysiken alltså uppfattas som en bekräftelse på något som kan uppfattas som ett skapelseögonblick för 13,7 miljarder år sedan. 13,7 miljarder år som utifrån tesen om det expanderande universum mycket väl kan beskrivas som det bibliska språkbrukets 6000 år!

Men nu var det ju slutet det handlade om idag, den yttersta dagen eller den stora bröllopsfesten där det utifrån evangeliet verkar som att alla inte blir insläppta. Och det är ju slående hur evangeliet fokuserar just de flickor som INTE blir insläppta. De andra, de där duktiga som var väl förberedda och hade olja i reserv till sina lampor, de försvinner ur berättelsen sen de slunkit in i bröllopssalen. Men vi står kvar där utanför tillsammans med de slarviga som inte blir insläppta, och då tänker jag att den här berättelsen kanske inte alls bara har ett enda budskap som handlar om vaksamhet och uthållighet eftersom vi inte vet vilken dag Jesus kommer tillbaka. Nej, det finns kanske också ett annat budskap i berättelsen – ett budskap om att solidarisera sig med den utestängde. Jesus som berättare följde ju aldrig med in på festen! Det sägs inte ett ord om vilken mat man åt och vilka danser man dansade! Nej, Jesus står kvar där utanför, tillsammans med de där slarviga flickorna som inte blir insläppta och därmed tvingar han också oss att dröja där utanför.

Jag tror att den här bilden av utanförskap talar till något inom oss alla. Att stå därute i kylan och på avstånd höra hur roligt de verkar ha därinne. Att inte få vara med, att inte få höra till – att vara utestängd och känna det som att livet pågår någon annanstans – därinne! Men jag står kvar ensam här ute! Är inte det där vad som pågår på varenda skolgård och förmodligen på varenda arbetsplats - utestängandet, avståndstagandet? Vi kallar det ”mobbing” eller ”kränkande särbehandling” och vi fördömer det med våra ord men samtidigt är vi kanske alla en del av det, oftast utan att märka det själva. D.v.s. vi märker det oftast inte när vi hör till dem som är inne, då känner vi bara värmen och gemenskapen. Men vi märker det förtvivlat väl när vi står utanför – märker det som en klump i magen, som en kyla som inte kommer utifrån utan inifrån. Och jag tror att vi alla har upplevt det någon gång – detta att inte få höra till, att vara utanför.

Och när jag läser evangeliet en andra gång så märker jag ju att Jesus blir kvar där ute i utanförskapet. Och mitt i vaksamheten och väntan så här på söndagen före Domssöndagen så kan jag känna en självupptagenhet i den där vaksamheten och väntan – en girig upptagenhet i omsorgen om min egen eviga salighet inför Domens dag. Den sortens självupptagenhet känns främmande i Jesu sällskap för han verkar alltid ha varit mer fokuserad på dem som var utanför. Kanske var det verkligen så som Ylva Eggehorn beskriver det i en dikt att Jesus på korset inte bara vände sig till den ene rövaren vid sin sida utan också till den andra: ”Till rövaren på den högra sidan: Sannerligen, idag skall du vara med mig i paradiset. Till rövaren på den vänstra sidan: Sannerligen, idag skall jag vara med dig i helvetet.” Och min fråga till mig själv och till alla er blir: Om någon enda hamnar utanför – var vill jag då vara? AMEN