Lovsång
Folkdansmässa i Stensjökyrkan
Tacksägelsedagen 2000
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa

Predikan
Var är de nio andra?
Den här frågan från Jesus ska leda oss in i den här berättelsen. Tio spetälska blev botade men bara en vände tillbaks till Jesus för att tacka honom. När vi hör berättelsen kan det verka så självklart att göra som den tionde. De hade ju alla på ett övernaturligt sätt blivit botade från en sjukdom som annars skulle tagit deras liv eller, i bästa fall, lämnat dem svårt handikappade. De spetälska betraktades av judarna som religiöst orena och de levde isolerade från det övriga samhället - ensamma eller i särskilda kolonier där en grupp spetälska levde tillsammans. De livnärde sig vanligen på att tigga och pga sin orenhet var de ålagda att varna alla de mötte så att ingen ofrivilligt skulle komma i kontakt med dem.

Det verkar så självklart att tacka den som har botat en från en så fruktansvärd sjukdom! Den som gjort att man nu kunde återvända till sin familj, till sitt yrke och till hela sitt gamla sociala liv. De nios beteende verkar så onormalt - det är ju så självklart att man tackar den som botat en och dessutom vore det ju märkligt om man inte också vore lite nyfiken på Jesus - vem var han som ägde så märkliga krafter!?

Men jag tror ändå inte att de nios beteende är särskilt ovanligt - kanske är det rent av statistiskt korrekt också på en större grupp människor. Om vi hade råkat ut för samma sak som de spetälska så hade kanske 10% av oss återvänt för att tacka Jesus! Så låt oss då utgår från att vi hade tillhört de 90%:en som Jesus frågar efter - var är de nio andra?

Jag tror nämligen att de nio var ungefär som oss. De kanske rent av är här - vi ska se om vi hittar några av dom här ute bland allt folket i kyrkan och så kan vi ställa lite obekväma frågor om vart de tog vägen: (går runt i kyrkan och intervjuar de nio)

1. SEBEDAIOS SVENSSON: Om jag inte var tacksam? - självklart var jag oerhört tacksam! Jag hade också tänkt gå tillbaks för att tacka Jesus men han hade ju sagt åt oss att vi skulle gå och visa oss för prästerna först. Det var nämligen bara prästerna som hade rätt att friskförklara oss spetälska - det var prästerna som fällde domen över vem som var ren och vem som var oren och därför kunde jag inte återvända till mitt gamla liv förrän prästerna hade friskförklarat mig. Det viktigaste just då var ju att bli friskförklarad, sen hade jag tänkt leta upp den där mannen som botat oss! Men när jag hade varit hos prästerna och var på väg tillbaks till Jesus så träffade jag min kusin och han blev ju alldeles chockad när han såg mig frisk och då fick jag följa med honom hem och sen blev det bara inte av att jag återvände för att tacka Jesus.

2. MATTEUS MAGNUSSON: Klart att jag var tacksam! Efter att vi hade varit hos prästerna gick jag också tillbaks för att leta upp Jesus men han måste gått vidare - han var åtminstone inte kvar där vi lämnade honom!

3. ALFAIOS ANDERSSON: Ja, hörudu - det var ju så länge sen det där hände. Jag minns inte så noga hur det var. Men du påstår att jag verkligen var spetälsk och att jag inte tackade efter att ha blivit botad. Men jag tror inte att det var på det viset. Jo, visst minns jag att jag hängde ihop med några spetälska ett tag, men det var ju för att jag kände några av dom. Alltså - jag var ju inte spetälsk egentligen, jag hade bara lite besvär med psoriasis några år i min ungdom. Så det var ju inte så att jag blev botad - det var ju bara så att prästerna till slut konstaterade att jag verkligen inte var spetälsk. Det var nämligen så att dom hade fått för sig att jag var spetälsk bara för att jag liksom umgicks i de kretsarna… Så var det, det är jag nästan säker på… så jag hade ju ingen anledning att tacka någon, men visst var det skönt att psoriasisen släppte…

4. JAKOB JOHANSSON: Jag tycker att ni borde skämmas! Snoka i folks privatliv på det här sättet. Det har väl inte ni med att göra - min patientjournal är faktiskt sekretessbelagd, liksom alla patient-journaler i det här landet! Och jag tänker inte berätta om vilka sjukdomar jag möjligen kan ha haft nån gång för länge sen! Ajö!

5. LUKAS LARSSON: Lustigt att du frågar efter det där. Det är ju länge sen men jag funderar faktiskt över det ibland. Det var nämligen så att jag inte riktigt litade på att jag verkligen hade blivit botad. Så efter att vi hade visat upp oss hos prästerna så gick jag hem. Men jag vågade inte komma nära min fru och mina barn eftersom jag inte var säker på att jag var smittofri. Och när jag var osäker så blev dom också rädda, så jag fick inte bo kvar utan blev utkörd igen. Jag flyttade tillbaks till min gamla mor och fick liksom börja om från början igen men nu har jag en ny familj och har det bra. Men just då var det så mycket som hände och så mycket känslor och konflikter, så det blev bara inte av att jag tackade den där mannen som hade botat oss. Och några år senare hörde jag att han hade blivit avrättad och då var det ju liksom försent!

6. NIKODEMOS NILSSON: Jag umgicks rätt mycket med Matteus Magnusson på den tiden och vi var helt överens om att man måste gå tillbaks och tacka. Men när vi kom tillbaks några timmar senare så var Jesus försvunnen - han hade väl gått vidare helt enkelt! Varför vi inte gick tillbaks direkt? Om vi inte märkte att vi hade blivit friska? Joo, det gjorde vi väl men det var ju en så stor grej liksom så man hade svårt att tro på det innan man hade fått det där intyget från prästerna och då tog det ju några timmar. Jaså samariern gick tillbaks direkt och tackade! Är du säker på det? Jag märkte bara att han försvann och det var ju inte så konstigt eftersom de där samarierna har egna präster och inte går till våra, så jag trodde att han hade gått till någon av deras präster istället!

7. ELEASAR EFRAIMSSON: Jag hade faktiskt tänkt tacka Jesus men efter att jag hade varit och visat upp mig för prästerna så hade jag tänkt berätta för min fru och mina barn. Men när jag kom till vårt hus så fick jag höra att hon hade flyttat ihop med en annan karl. Ja, det blev liksom för mycket för mig - det var så mycket känslor på en gång! Jag söp ner mig rätt rejält och det är först på senare år som jag börjat få ihop mitt liv igen. Så visst hade jag tänkt tacka men jag fick liksom annat att tänka på så det blev inte av.

8. FILIPPOS FREDRIKSSON: Jo, visst minns jag när jag blev botad från min spetälska. Jag gick ju tillsammans med de andra till templet för att bli friskförklarad av prästerna. Jag var så oerhört lycklig! Det var som att bli född på nytt - jag fick en ny chans! Jag var så tagen av den här upplevelsen att jag satte mig inne vid altaret på männens förgård i templet. Jag blev sittande där i flera timmar och sjöng psaltarpsalmer för mig själv. När jag sen gick för att leta reda på Jesus så hittade jag inte honom!

9. BILEAM BERTILSSON: När vi hade varit hos prästerna gick jag direkt till en affär för att köpa en present till Jesus. Jag hade ju bara lite ihoptiggda småmynt så jag fick leta länge innan jag hittade en present som var fin nog. Men när jag så äntligen kom tillbaks till platsen där vi hade mött honom så var han försvunnen. Så presenten fick jag ge till min mamma istället.

Nu har vi mött alla de nio spetälska som Jesus frågade efter - de som av olika anledningar aldrig fick tillfälle att tacka honom. När det gäller den tionde, samariern, så har jag gjort efterforskningar men inte fått tag i honom. Det har visat sig att de andra inte ens visste vad han hette. Som samarier var han lite utanför i gruppen och det har framkommit att flera av de andra inte uppskattade hans närvaro. De menade att det var svårt nog att tigga som spetälsk - hade man dessutom en samarier i gemen-skapen så fick fromma judar ytterligare en anledning att inte närma sig! Ingen av de nio visste alltså något om den tionde - inget utom att han var samarier.

Men efter ytterligare efterforskningar fick jag tag i mannens syster. Hon visste inte var hans fanns, ja, hon visste inte ens om han var i livet. Däremot visste hon att det där mötet med Jesus hade förändrat hela hans liv - inte bara så att han blev frisk från sin spetälska, dessutom blev han en lärjunge till Jesus. Systern berättade att han startade ett hem för spetälska i sin hemstad, men sen fick han höra talas om en större koloni spetälska i Libanon och då begav han sig dit och sen dess har hon inte hört av honom.

Ja, inte vet jag om det var på det här viset - det är bara påhitt alltihopa. Men jag vet att den sortens ursäkter som de nio hade är vanliga bland oss människor. Det är så sällan medvetna val bakom våra svek - det är bara så att vi har så svårt för att prioritera och då väljer livet på nåt sätt åt oss. Tillfälligheternas spel föser oss framåt - än hit och än dit och till slut befinner vi oss i en livssituation som vi inte upplever oss ha valt och vi frågar oss hur vi kom dit.

Jag skulle önska att vi lite tydligare tog kommandot i våra liv - att vi blev lite mindre följsamma och motståndslösa mot tillfälligheternas spel. Och när vi väl har tagit kommandot och slutat drivas omkring av yttre makter. Då först kan vi i vår tur överlämna detta kommando till Gud själv. Men för att kunna göra det behöver vi först rycka åt oss initiativet själva. Det vi ser när vi på det här sättet medvetet börjar reflektera över vår tillvaro istället för att bara driva med, det vi ser då är att vi har så oerhört mycket att vara tacksamma för. Också vi som aldrig har upplevt något underverk i stil med att bli botad från spetälska, också vi lever ju pga ett ett pågående underverk - livet självt! I slutet av den här Folkdansmässan ska jag sjunga:
"Vad är ett tack och tacksamhet, när överflöd blir självklarhet?
Vad är ett tack? Finns det motiv att bara tacka för liv?
Den här söndagen vill hjälpa oss att svara JA på den frågan.

AMEN