Försonaren

Beredelsetal

I dagens episteltext skriver författaren till 1 Joh:

Om vi bekänner våra synder är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.

Kanske minns några av er giftskandalen 1975 i Teckomatorp. Ett företag som hette BT Kemi hade grävt ner hundratals tunnor med miljögifter i marken. Tunnorna rostade och giftet läckte ut och förorenade vattendrag. Att inte se och erkänna sina synder, sina svek, illgärningar och fegheter, det är som att gräva ner gifttunnor. Förr eller senare kommer det att sippra ut gifter från allt det där som du går och bär på, allt som du sopat under mattan och ständigt försöker fly ifrån. Förträngd skuld är kanske rentav ett av vårt samhälles allra största dolda problem.

Vi som vågar tro på en försonare borde gå före för vi har inget att förlora, åtminstone inget som är jämförelsevis lika värdefullt som det vi har att vinna på att se och erkänna vår synd och skuld. Så låt oss tro på de där orden i dagens episteltext: Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.Låt oss be och bekänna…

Predikan

Evangeliet utgörs av ett samtal mellan Jesus och Nikodemos. Nikodemos var en av judarnas mäktigaste män. Han var nämligen ledamot av Stora Rådet. Det här samtalet äger rum på natten, Johannes skriver att Nikodemos sökte upp Jesus om natten. Om han menar att det ägde rum på kvällen när det var mörkt så är det inget konstigt med det. I Israel blir det tidigt mörkt och eftersom dagarna ofta var så varma så ägde många meningsfulla samtal rum på kvällstid, då var ju dessutom folk lediga från sida arbeten. Men eftersom Johannes särskilt nämner att det var på natten så kan vi gissa att tidpunkten var ovanlig och då kan det handla om att Nikodemos inte vågade söka upp Jesus på dagtid när alla kunde se honom. Därför kom han nattetid. Han var en av de smygtroende, en av alla dessa som inte vågar visa sin tro på Jesus. Många av dem har goda skäl. Jag minns från min tid i det kommunistiska Polen på 1970-talet att det berättades att många höga partifunktionärer i kommunistpartiet reste ut på landet på söndagarna. Det kunde se ut som en helt vanlig söndagsutflykt men i själva verket var anledningen att de ville gå i kyrkan och det kunde de bara göra ute i nån landsortskyrka där ingen kände igen dem. Annars kunde de riskera sin politiska karriär.  Och det finns fortfarande miljöer där det är förenat med risker, ja t o m livsfara, att komma ut som kristen.

Det är lite intressant att det bara är Johannesevangeliet som berättar om Nikodemos. Kanske beror det på att det skrevs långt efter de andra evangelierna, förmodligen först på 90-talet. Det har alltså gått sådär 60 år sedan Jesus dog och nu har det kommit fram ytterligare berättelser om honom. Nikodemos verkar alltså ha lyckats med att hålla sin tro hemlig för omvärlden – när Johannes berättar om honom är han förmodligen redan död. Och Johannes har mer att berätta än det här nattliga samtalet. Han berättar också att Nikodemos tog Jesus i försvar när Stora Rådet behandlade hans fall. Dessutom påstår Johannes att Nikodemos var den som hjälpte en annan smygtroende Rådsmedlem, Josef från Arimataia, att ta hand om Jesu döda kropp efter korsfästelsen. Det var de som begravde honom och enligt tidens sed begravde de den döda kroppen tillsammans med välluktande kryddor och enligt Johannesevangeliet var det Nikodemos som bidrog med kryddorna - så mycket som 30 kg!

Men vad är det då Jesus säger till Nikodemos i det där nattliga samtalet? Ja, det är här vi får den mest berömda versen i hela Bibeln, den som kallas Lilla Bibeln för att den sammanfattar hela Bibelns budskap – det allra mest centrala! Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Och därefter en vers som är nästan lika berömd: Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.

Det Jesus gör helt klart är alltså att han har kommit som en befriare, en frälsare. Hans uppdrag är inte att döma världen utan att rädda människorna från dem själva. Hans uppgift är att vända människorna bort från synden och istället vända dem mot Gud – mot deras djupaste identitet som Guds barn, skapade till Guds avbild.

Det framhålls ibland att vi lutheraner har en så kluven gudsbild för det framstår som att vi måste vända oss till Jesus för att få skydd mot Gud, en uppretad Gud! Ungefär som att Jesus blir ett snällt syskon eller en snäll mamma som vi gömmer oss bakom när pappa är arg.

Det är kanske inte så konstigt att det blir så här kluvet när vi ska försöka förklara försoningsmysteriet för den kristna försoningstanken är verkligen ett mysterium där vi aldrig helt kan bottna rent intellektuellt. Bara tanken att någon dör på ett kors för 2000 år sedan och att detta skulle ha någon som helt existentiell betydelse för mig 2000 år senare. Den är inte bara långsökt utan det handlar om intellektuellt nonsens.. Även om det genom kyrkohistorien gjorts massor av försök att rent intellektuellt förklara Jesus död så är det ändå en omöjlig uppgift. För tron talar mer till hjärtat än till hjärnan!

Kanske är det också därför som den här söndagen har rubriken Försonaren och inte Försoningen. Ska vi nalkas detta det innersta kristna mysteriet så är det närmast fruktlöst att gå till själva fenomenet försoning för då löper vi stor risk att bara gå vilse i en massa teologisk bråte. Nej, det mest meningsfulla är att gå direkt till Jesus som Försonaren – det är personen Jesus som är det intressanta i försoningsmysteriet. Nej, det var fel ord – intressant låter mer som det bästa möjliga utfallet av en diskussion om Försoning. Så länge Jesus bara är intressant är han på distans, intellektualiserad distans, en distans som gör honom totalt ofarlig för all den synd i mitt eget liv som jag vill behålla för mig själv. Jesus måste få komma nära, precis som för Nikodemos som inte nöjde sig med att betrakta Jesus på avstånd och höra berättelserna om honom – på samma sätt behöver du och jag, precis som Nikodemos, söka upp Jesus för möte ansikte mot ansikte. Han behöver bli ett DU för mig! Där, i mötet med honom i bön och stillhet, kan det där intellektuellt obegripliga med försoningen förvandlas till något livgivande, något som griper tag i mig så kraftigt att själva grundvalarna för mitt liv rubbas.

Samtalet mellan Jesus och Nikodemos slutar med att Jesus talar om det ljus som han har att förmedla:

Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.”

Så låt oss då göra som Nikodemos – låt oss söka upp Jesus för att möta honom ansikte mot ansikte. Låta hans ljus lysa upp vårt inre mörker. För det finns faktiskt ingen annan medicin som hjälper mot det där mörkret vi går och bär på. Det krävs en ljusterapi som inte är av denna världen. Och det var ju det han var, Jesus! Inte av denna världen! Men han kom hit och han bär på det enda sanna ljus som förmår utrota allt ditt mörker. Så sök då honom, sök hans ljus. Du blir inte bränd! Det som blir bränt i mötet med det där högintensiva ljuset från Honom – det är din synd, ditt mörker, din bitterhet, ditt hat! Allt sådant blir bortbränt men du blir bara värmd, inifrån och ut! AMEN