Änglarna
Söndags mässa i Fågelbergskyrkan

Helige Mikaels dag 2000 
Stefan Risenfors

<<Föregående  >>Nästa

Evangelietext Luk 10:17-20

Predikan
Men lille Olle, om du svär så får du svarta vingar en gång i himlen. Skiter väl jag i, bara jag får flyga så!
Med denna lilla anekdot vill jag uppmärksamma er på att jag i predikan kommer att använda en del ord som vanligen används utan kontakt med sin verkliga innebörd. Men jag menar verkligen vad jag säger när jag använder dom här orden - det är alltså inga svordomar även om det kan låta så!

Underbar jazzmusik, en massa folk i kyrkan, ännu en fantastisk ljum höstdag med sprakande färger …och så Den helige Mikaels dag - det är liksom upplagt för en ljus och vacker predikan om skyddsänglar och om änglasången i himlen. Men det blir inte så. Dagens predikan ska visserligen handla om en ängel, men en fd ängel, en exängel, en alldeles bestämd ängel som gjorde uppror och störtades ner på jorden.
Den här predikan är inte barnförbjuden, men den handlar delvis om skrämmande saker som vi inte så ofta talar med barn om här i kyrkan. De föräldrar som väljer att ha sina barn kvar här inne i kyrkan påtar sig därmed uppgiften att tala med sina barn efteråt, alternativet är den oskulds-fulla tillvaron bland bilar, bollar och dockvagnar ute i barnlokalen.

När skulle man predika om djävulen om inte den här söndagen när två av tre texter talar om Satan. Nu talar visserligen psalmerna om änglar men också det ger en koppling till predikan eftersom änglarna ofta framställs som stridsmän, som Guds soldater. Och dom soldaterna blir obegripliga utan den fiende som den här predikan ska handla om.

Kanske talar vi för lite om djävulen i vår kyrka idag. Kanske är vi präglade av kyrkans dialektiska utveckling, alltså en utveckling genom motsatser där vi ständigt hoppar från ena diket till det motsatta. Många av oss har ju en bild av att prästerna förr i världen talade väldigt mycket om djävulen och helvetet, vi har rent av bilden av att prästerna försökte skrämma människor till tro. Och även om det säkert handlade om undantagsfall så har vi ändå fått den här bilden av en gången tids kyrka - om en människa hörde en enda helvetespredikan under sitt liv, så var det kanske just den man kom ihåg efteråt och därför blev det den bilden av kyrkan som fastnade i folkmedvetandet.

Vi som är präster idag är säkert präglade av det här och vi är livrädda för att hamna i samma dike. Vi vill till varje pris inte skrämma till tro och därför backar vi kanske ner i det andra diket, det där diket där vi inte låtsas om vare sig djävul eller helvete. Och även om vi inte formellt avskaffar djävulen så förtiger vi honom, eller använder suddiga omskrivningar och talar om mörker, ondska och tomhet.

Därmed tar vi en stor risk, för en kyrka som vägrar se och nämna djävulen vid hans rätta namn kan åstadkomma följande:

• Den första personen i den gudomliga Treenigheten, Fadern, förvandlas till en djävul. För om djävulen inte erkänns utan Gud är ensam på plan så blir ju Han ytterst ansvarig för allt det djävulska som sker på jorden!
• Den andra personen i Treenigheten, Jesus Frälsaren, blir sympatisk, pastellfärgad och totalt obegriplig. Inte minst blir hans död på korset onödig och obegriplig. Korset syns inte mot en grå bakgrund utan kräver en kolsvart bakgrund för att bli synligt!
• Den tredje personen i Treenigheten, den helige Ande, Hjälparen, blir också obegriplig och onödig. För om djävulen inte finns - vem är det då Hjälparen ska hjälpa oss emot? I så fall blir ju synden bara lite inomvärldsliga moraliska föroreningar och då kunde det väl räcka med lite fromma träningsprogram och moraliska övningar. Mot sånt behöver man ingen Hjälpare med stor begynnelse-bokstav!

Det måste vara möjligt att tala om djävulen utan att skrämma folk till tro och utan att ge barnen ångestfyllda mardrömmar. Kanske är det egentligen precis tvärtom med barnens mardrömmar. Kanske är det när djävulen är officiellt avskaffad eller åtminstone förträngd, kanske är det då barnen drömmer mardrömmar. För ondskan upplever de ändå, hur mycket vi än försöker skydda dem. Och utan djävulen blir ondskan diffus, oformlig och ännu mer hotfull. Det är ingen slump att sagorna är så fulla av mörka krafter i form av häxor, trollkarlar och drakar. Det är ingen slump att många av de mest populära filmerna och dataspelen innehåller fruktansvärt mycket våld, ett våld som rättfärdigas av att några rollfigurer representerar det absolut onda.

Är det inte slående att sedan djävulen försvann från kyrkmålningarna och predikningarna, så började han dyka upp i populärkulturen. Idag formligen dräller det av bilder på djävlar och demoner i populärkulturens bildvärld - se på illustrationerna på skivomslag, dataspel och serietidningar! Man frestas att använda Jesu ord från intåget i Jerusalem - Om dessa tiga ska stenarna ropa - Om kyrkan förtiger djävulens realitet så blir han desto synligare utanför kyrkan! För tydligen är det så att på liknande sätt som vi har en intuitiv känsla av att Gud måste finnas, så finns det också något slags mänsklig intuition som säger att djävulen finns. Därför går det aldrig att avskaffa djävulen eller avfärda honom som gammal falsk vidskepelse, det enda vi kan göra är att sopa honom under mattan och då kommer han obönhörligen att läcka ut på alla kanter.

Det finns en parallell i talet om synd och skuld. Somliga menar ju att kyrkan skuldbelägger människor genom syndabekännelse och annat, alltså skapar en skuld som inte finns där, bara för att göra människor beroende av den nåd som kyrkan erbjuder genom Kristus. Jag tror att dom har fruktansvärt fel. Det är inte så att kyrkan skapar någon skuld genom syndabekännelsen. Däremot medvetandegör syndabekännelsen människan om den skuld hon bär på, den skuld som hon har en tendens att förtränga och inte låtsas om. Men så länge hon gör det kommer hon att plågas av denna förträngda skuld - den kommer att yttra sig som ångest, i form av kroppsliga sjukdomar och på många andra sätt. På samma sätt som återhållen aggression kan göra oss illa om den kapslas in och aldrig får uttryckas, på samma sätt kan återhållna skuldkänslor gröpa ur oss inifrån och förvandla oss till mänskliga vrak. Här handlar det alltså om en delvis förträngd verklighet som kyrkan hjälper oss att ta itu med bl a genom syndabekännelsen. Och för en kristen är det ju ingen katastrof att erkänna sig skyldig - vi tror ju på förlåtelsens möjlighet!

På liknande sätt som med synden är det med djävulen. Djävulen försvinner inte för att vi slutar tala om honom. Tvärtom gynnar det hans syften - han försöker ju hela tiden kamouflera sig och byter ständigt skepnad. Därför hotas han av att vi nämner honom vid namn - av att vi pekar finger åt honom och retas: "Haha, jag ser dig, du är avslöjad din fule fan!" Och ofta tvingas vi då peka finger in i oss själva, men också det kan vi frimodigt göra så länge vi håller Jesus i handen. Precis som Paulus som så ofta talar om att han upptäcker djävulen inom sig, i sina egna tankar och gärningar.

Det finns en söt liten änglasång som barnkören ofta sjunger på den helige Mikaels dag. Första versen lyser:
Glöm inte bort att änglarna finns
Dom är här för att se hur du har det.
Dom kan hjälpa dig fast dom inte syns.
Glöm inte bort attänglarna finns.
Låt oss för ett ögonblick tänka oss att texten hade varit så här:
Glöm inte bort att djävulen finns,
att han har kommit hit för att ta dig.
Han kan stjälpa dig fast han inte syns,
glöm inte bort att djävulen finns
Sen skulle givetvis texten handla om att djävulen är maktlös mot Gud. Och om vi tänker oss små ljusa barnaröster som sjunger en sån text, vad skulle det uttrycka? Skulle det uttrycka att vi inte tar det ondas makt på allvar. Om vi började driva med djävulen och hans representanter, ungefär som man gör i synagogan, hos judarna. Om ett litet barn på ett självklart sätt förlöjligar djävulen i en from sång - vad skulle det uttrycka annat än att vi gör allvar av orden i psalm 248 - Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara.

Inte ens ett litet barn rår djävulen på så länge barnet vilar i Jesu famn! Som kristna har vi alltså rätt att förlöjliga djävulen, men bara så länge vi håller Jesus i handen. Ungefär som ett litet barn som vågar stå och göra grimaser åt andra så länge det håller pappa i handen.

Jag tror att det är bra inte bara att vi skärper vår beredskap för att upptäcka Gud mitt i vår vardag., utan också skärper vår beredskap för att upptäcka djävulen mitt i vår vardag. Det är när vi, med respekt för hans makt men med total respektlöshet för hans person, det är när vi på det sättet börjar tala om honom, det är då han blir tillintetgjord. När vi blundar för hans närvaro, då växer hans makt för det är inte bara Wallenbergarna som har valspråket "Att verka utan att synas". Men när vi avslöjar hans förklädnader, också de frommaste av dom, identifierar honom och positionsbestämmer honom, då förminskas hans makt. Känn din fiende, lär dig känna igen hans förklädnader, kartlägg hans vanligaste gömställen i ditt eget inre - då blir han maktlös. Men kom ihåg en sak - peka aldrig finger åt djävulen om du inte håller andra handen i Jesu hand. Se aldrig djävulen isolerat utan se honom alltid i relation till hans besegrare, Jesus Kristus!

Och framförallt - gläd dig åt att ditt namn är upptecknat i himlen - inte bara under nån samlingsbeteckning i boken över hotade arter, utan just ditt namn skrevs med dopets vatten som en hemlig skrift som bara Gud kan läsa, just ditt namn står skrivet i Livets Bok. Och åt det kan inte tusen djävlar göra ett enda förbannat dugg!

AMEN