Förlåtelse utan gräns

Högmössa i Stensjökyrkan
23 e Tref, 12 nov 2023

Anna Sophia Bonde
Texter
GT Hosea 11:8-9
Epistel 1 Tess 5:13-15
Evangelium Matt 6:9-15
<<Föregående   >>Nästa

Predikan

Första Thessalonikerbrevet, och även Andra, skrev Paulus till en församling som präglades av en stark förväntan på att Jesus skulle komma tillbaka. De såg att det var mycket ondska i världen och längtade efter den Ende som kan ställa allt tillrätta. Det är bra med en sådan förväntan. Jag tror vi som lever i denna tid, som också är så mörk, inte nödvändigtvis, även om vi är kristna, har en sådan förväntan. Vi kanske är mer inriktade på vad vi själva borde göra och lider av glappet mellan vad vi tycker att vi borde och vad vi faktiskt gör. Och sen orkar vi inte bry oss och hamnar där i tv-soffan. Igen. Det är ett dike.

Men den där starka förväntan som församlingen i Thessalonike hade, den blev också ett dike. För de släppte taget om sina vanliga uppgifter och plikter och satte sig och väntade, med näsan i vädret. De tänkte att Jesus kommer närsomhelst, vi ska vara beredda.

Men Paulus applåderar inte en sådan slutsats. Han manar församlingen att hålla två bollar i luften samtidigt: förväntan på att Jesus ska komma tillbaka OCH att under tiden vara goda förvaltare och ta hand om sina sammanhang, sitt jobb, sina familjer, fotbollsklubben, fortsätta öva med kören, fortsätta vara engagerad i kommunpolitiken osv osv. Det är ingen motsättning. Framför allt är det viktigt att visa konkret omsorg om verkliga människor.

I en del utopier som världen sett har det i teorin funnits stor skönhet, stora visioner om mänsklighetens framsteg, om jämlikhet och rättvisa. Men om vi tittar på det experiment som gjordes i Ryssland efter 1917 så finns det många bevis för att det var en anmärkningsvärt glapp mellan de fina teorierna och hur det blev i verkligheten. I kampen för ett rättvist samhälle växte fram en paranoia. Vem som helst som inte rättade in sig i ledet sågs som fiende till projektet och kunde fängslas, förvisas, avrättas. Konsekvensen i denna vision för mänsklighetens bästa visar sig i ett citat som tillskrivs Stalin: ingen människa – inget problem.

För mänsklighetens bästa var det rätt många riktiga mänskor som behövde offras. Kanske är det så att har man väl börjat så är det svårt att sluta.

Sovjetsystemet är förstås extremt, men själva fenomenet går att känna igen också i vanliga mellanmänskliga relationer. Det ÄR lättare att älska på distans. lättare att älska mänskligheten än att älska riktiga, besvärliga mänskor. Ändå är det, om vi ska lyssna på Jesus, just dem vi är kallade att älska. Du skall älska Herren din Gud, av hela ditt hjärta, hela din själ och allt ditt förstånd och din nästa som dig själv.

Jobbiga klasskamrater, jobbiga kolleger, jobbiga grannar, jobbiga kommunpolitiker, jobbiga regeringar och dess stödpartier, jobbiga familjemedlemmar. Det är mycket lättare att tala om ”alla människors lika värde” än att visa omsorg om riktiga mänskor. Det måste vi tänka på, att det är en risk, inte bara med stora politiska system utan också för oss, vanliga små människor.

Den som vi ska följa, om vi vill försöka skaffa oss en väg i vårt liv, att gå, en väg att hålla sig till, den som vi då ska följa är Jesus.  Jesus som lärde sina vänner att be. Han lärde dem att be och Han lärde dem också att leva. Dubbla kärleksbudet börjar med Gud och det är helt logiskt. Om allting utgår från Gud så är det där vi ska börja. Vill jag pröva att göra världen bättre, har jag stora planer – så ska jag börja med min relation till Gud. För: av Honom och i Honom och genom Honom är allting. Det finns ingen relation jag kan ha som inte ytterst har sitt ursprung hos Gud. Sårar jag min klasskompis sårar jag Gud, som skapat honom eller henne. Är jag likgiltig mot en granne, går jag omkring och i hemlighet retar mig på en kollega – ja, då sårar jag Gud som skapat dessa mänskor. Och det är också Gud som är nyckeln till en förnyelse i relationen.  Det är Honom jag kan be om hjälp. Det är om Honom det står i Bibeln: för Gud är ingenting omöjligt. Väldigt mycket är omöjligt för mig. Men tänk om det stämmer, att ingenting är omöjligt för Gud. Då kan jag nämna allt i mitt liv som är svårt, allt som är viktigt, för Honom!

Därför är det inte någon liten obetydlig detalj när Jesus lär sina vänner att be. Bönen är vägen till helande och förnyelse av hela världen – ett hjärta i taget. Kommer vi dithän att vi börjar lita på Gud, att vi märker Hans omsorg och vad Han gör i vårt liv – då förstår vi att vi alltid kan tacka Honom. När vi har framgång kan vi tacka. Men också: när vi misslyckas, när vi förlorar – då kan vi också tacka. För Gud är med och håller allt, i den stora världen, krigen, miljöförstöringen, flyktingströmmarna osv osv, och allt, också mina nederlag i sin hand. Och om vi lär oss konsten att lämna allt i Guds händer så kommer vi att märka att det inte är det allra viktigaste om vi får framgång, om vi vinner – utan det viktigaste är att vi lever så att vi reflekterar Guds kärlek. Och många som gjort det har varit till det yttre svaga människor, sjuka, sådana som betraktades som misslyckade i världen. Men ingenting är omöjligt för Gud. Och Gud dömer inte så som vi människor gör.

Därför är Herrens bön upplagd som den är: först några böner som har med Gud att göra: Guds namn, att det ska hållas heligt, att Guds rike ska komma, att Guds vilja ska ske. Vi kan inte be de orden och mena dem utan att de kommer att sippra in i vårt liv och ut i världen. Det har betydelse när vi ber! Även om vi inte ser hur så har det betydelse.

Det har betydelse hur vi tänker kring vårt ätande och vår konsumtion. Det bröd vi behöver – Gud har omsorg om våra behov, både de inre och de yttre. Vi får komma till Honom med det som blivit fel. Och vi får be att Gud inte för oss in i alltför svåra situationer, att Han bevarar oss när vi hamnar där.

Och i Matteus version (Herrens bön ser lite olika ut beroende på vilken evangelist man läser) så trycker Jesus särskilt på detta med förlåtelse. Att det är en hemlighet att upptäcka. Säkert har vi alla situationer i vår historia som är smärtsamma att tänka på, saker vi har svårt att förlåta. Vi kanske inte vill. Då vill jag passa på att nämna biktens möjlighet. Varje präst i Svenska kyrkan har tystnadsplikt, när människor kommer och berättar svåra saker. Vi har också möjlighet att ta emot bikt, alltså när människor kommer och berättar saker de ångrar och får ta emot förlåtelse på ett personligt sätt. Det kan man behöva, det är en gåva kyrkan fått att förvalta. Och den kan vi ju bara förvalta om vi lever i den själva. Vi får ta emot och ge vidare. Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.