Herrens hus

Högmässa i Stensjökyrkan
Söndagen efter Nyår 2022
Stefan Risenfors
Texter
Jes 55:5-7
Epistel Rom 12:1-2
Evangeliet Mark 11:15-19
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

I dagens GT-liga text säger profetenen Jesaja:

            Må den gudlöse överge sin väg, den ondskefulle sina planer. Må han vända om till Herren, så skall han förbarma sig över honom, vända om till vår Gud, som alltid vill förlåta.

Jag hör till de kristna som när det gäller Gamla testamentet ganska ofta ”tar av hatten och går förbi” som Luther uttryckte det när han stod inför bibeltexter han inte begrep. För mig händer det ofta i GT men sällan i NT. I mina ögon är det alltså en tydlig alltså skillnad på GT och NT och jag tänker att skillnaden i någon mån är att i GT hör jag någon tala OM Gud medan jag i NT tydligare hör Gud tala TILL mig. Samtidigt finns det en fara i att göra skillnaden för stor mellan GT och NT. Det finns t ex en miss­uppfattning som säger att GT bara handlar om lag medan nåden dyker upp först med Jesus i NT. Men så är det alltså inte. För även om skildringarna av Gud i GT emellanåt är obegripliga, så finns redan där tanken på att Gud är en förlåtande Gud. Jesaja sa ju 700 år före Jesus: vända om till vår Gud, som alltid vill förlåta. Gud är alltså densamme i GT och NT, det är bara så att sikten klarnar lite mer i NT – Jesus ger den förlåtande, barmhärtige Gud så mycket tydligare konturer. Låt oss be och bekänna...

Predikan

Berättelsen om hur Jesus driver ut köpmännen från templet återfinns i alla fyra evangelierna, också i Johannesevangeliet som ju annars saknar många av de tre första evangeliernas berättelser. Händelsen är alltså väldokumen­terad och det är kanske inte så konstigt för det Jesus gör i den här berättel­sen är något av det mest uppseendeväckande i hela Nya testamentet. Visst har det hänt tidigare i Israels historia att Jerusalems tempel har rensats men då har det handlat om att föremål från främmande religioner placerats där. Den här gången är det självaste översteprästen som Jesus angriper. För det var han och hans familj som ytterst kontrollerade handeln med offerdjur i templet och de hade tydliga ekonomiska intressen i handeln. Jesus angriper alltså den heligaste platsen och den heligaste mannen i hela Israel, mannen och platsen som ansågs stå Gud allra närmast!

Det är omöjligt för oss 2000 år senare att riktigt fatta hur radikalt det här är – att en jude offentligt och brutalt angriper det mest centrala i sin egen religion! Det närmaste vi kommer från förra året är kanske när Donald Trump uppviglar folkmassan att storma Capitolium i Washington för rätt precis ett år sedan. Hade han dessutom fysiskt gått i spetsen för vandalerna hade vi möjligen hamnat i närheten av den skandal Jesus åstadkom i dagens evangelium. Alla andra likheter mellan Jesus och Donald Trump avvisas vänligt men bestämt...

Svallvågorna efter den här händelsen gick fortfarande höga i det judiska och kristna medvetandet 60 år senare när Johannes skriver sitt evangelium, därför kunde inte heller han bortse från den här händelsen när han ska sammanfatta Jesu liv. Även om Jesus ofta rörde sig i utkanten av allmän anständighet så var den här händelsen så brutal, så revolutionär att det är lite märkligt att vi som vill följa honom 2000 år senare uppvisar så samhällsanpassade ansikten när vi sitter i våra kyrkbänkar. Vi är ju så lagom men han var sannerligen inte lagom! Och därför var kanske det allra mest smickrande omdömet församlingen fick under förra året den där anmälan till kommunen där en anonym granne anklagade oss för att vara en radikali­serad extremistförsamling. Där kände jag ändå en svag doft av Jesus...

Men, utöver att vi möjligen behöver borsta av oss lite av vår samhälls­anpassning – vad betyder då den här berättelsen för oss idag? Uppenbar­ligen upplevde Jesus templet invaderat av intressen som inte hade där att göra och om vi då översätter templet till Svenska kyrkan år 2022  - vad är det vi behöver rensa ut? Vi som inte ägnar oss åt offerdjurs­försälj­ning ens ute i församlingssalen – vilka är vår tids köpmän i templet? Vad är det vi behöver befrias ifrån?  Vilka krafter har invaderat våra kyrkor och hotar att förvandla dem till något annat än bönehus?

Ett möjligt svar på den frågan fick vi för 2 år sedan när filosofen Jonna Bornemark var här och pratade om förpappringen av samhället. Det som kallas New Public Management och som drabbat även kyrkan när vi blivit alltmer upptagna av statistik och mätbarhet. I det fallet är det ju ett tänkande hämtat från ekonomisk vetenskap som invaderat också kyrkan, så det ligger ju ganska nära de ekonomiska intressen som Jesus angriper. Men jag anar ännu större hot, mer subtila och välkamouflerade hot i den utveckling som ibland beskrivs som en sekularisering inifrån i kyrkan. Den farligaste fienden är ju den osynliga, den som kommer inifrån, den som smyger på oss från ett oväntat håll. Inte brutalt och aggressivt utan i ett grepp som till början är mjukt och omfamnande men som gradvis hårdnar till ett grepp som helt tömt våra lungor på syre. I Bibeln påminns vi ju då och då om att det är precis så djävulen jobbar – under förklädnad av vackra ord och goda föresatser. Precis som när Jesus frestades i öknen då djävulen t o m citerade Bibeln i sina försök att snärja Jesus. I filmens värld är det inte orcherna med sin taskiga tandstatus i Sagan om ringen, som är den bästa bilden av våra farligaste fiender, utan den välklädde, leende advoka­ten i filmen Jesus från Montreal – han som i en direkt parallellscen till Jesu frestelse försöker locka huvudpersonen med lukrativa reklamkontrakt.

Så låt oss då leta efter fienderna, efter motsvarigheten till evangeliets köpmän i templet, på lite mer oväntade ställen. Nämligen bland våra egna bundsförvanter! Eller snarare: bland dem vi trodde var våra bundsförvan­ter! Vi kan ju börja med oss själva! För Bibeln talar ju inte bara om ett yttre tempel utan också om vårt inre tempel – att varje människa är kallad att i sin egen kropp och tankevärld skapa ett rum för Gud. Finns det ett reser­verat bönens tempel inom oss eller är också det invaderat av främmande makter? Ja, vad är det i våra liv som för oss bort från bönen? För enligt Jesus i evangeliet är det ju bönen som står i centrum: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk. Kan det ha att göra med vårt livstempo, att vi rusar genom livet, att vi har så svårt för att stanna upp och uthärda den långtråkighet som är bönens nödvändiga drivhus? Kan det vara att vi inte är beredda att släppa kontrollen över vårt eget liv – att vi inte vill överlämna oss i Guds händer och säga ske din vilja eftersom vår egen vilja är oss så kär? Är det att vi en gång för alla har bestämt oss för att bön inte är vår grej, det är något som är till för de där meditativa typerna och sån är inte jag? Är det att vi förvandlat bönen till något slags prestation där man måste be med vissa fromma ord och på särskilda platser? Är det att vi hamnat i villfarelsen att det måste vara ord inblandade när vi ber?

Ja, det finns många misstänkta köpmän i vårt inre tempel, många möjliga förklädda fiender bakom våra egna linjer och det kan krävas många ensamma skogspromenader eller rent av en hel retreat för att avslöja dem.

Men kanske ska vi ändå till sist återvända till det yttre templet, kyrkan som byggnad och som institution. Jag har talat om New Public Management och en möjlig sekularisering inifrån. Men vad skulle då denna möjliga sekulari­sering inifrån kunna handla om? Ja, den i mina ögon största fara som hotat kyrkan i alla tider är rädslan för den helige Ande. Eller med andra ord: rädslan för att tappa kontrollen. Det handlar om de där åsiktskorridorerna som t o m i det den påstått öppna folkkyrkan kan bli lika trånga som i vilken sluten sekt som helst. Det ligger nämligen i varje institutions DNA att dra gränser och bevaka gränser medan det ligger i den helige Andes DNA att flyga fritt över gränser. Eller för att ta en annan bild inspirerad av kyrkans försoningsprocess gentemot samerna: Tänk om vi skulle börja betrakta varandra inte som kor som står inlåsta i en ladugård eller inspärrade i nån trång upptrampad hage, utan som renar. Renar som är fria att röra sig över enorma fjällområden, som är fria att hitta bete i de mest oväntade skrevor på fjällsluttningarna. Men som i ett alltmer utsatt klimat kan vara i behov av stödutfodring emellanåt, förslagsvis varje söndag förmiddag! Och därför är vi här – för att stödutfodras tillsammans och kanske dela tips om mer oväntade platser där det också finns friskt bete. AMEN