Änglarna
Högmässa i Stensjökyrkan
Den helige Mikaels dag 2014 
Stefan Risenfors

<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT 1 Mos 28:10-17
Epistel  Upp 12:7-12
Evangelium Joh 1:47-51

 Beredelsetal

I dagens GT-liga text hör vi om patriarken Jakob som i en dröm om natten såg en trappa mellan himmel och jord och på den trappan gick Guds änglar upp och ner. Tänk på vilka det är som vandrar på den där trappan – det är inte människor utan änglar. Det är alltså inte vi människor som ska förmå klättra upp till Gud utan det är Gud som kommer ner till oss genom sina änglar. Och sådär 1500 år efter Jakobs dröm är det Guds egen Son, Jesus, som kommer ner från himlen och hans uppdrag är att föra oss upp till Gud. Men inte genast – först vill han hjälpa oss att bli de människor vi är ämnade att vara. Vi kanske försöker på egen hand men vi misslyckas gång på gång och då är det skönt att påminna sig om att en gåva som Jesus hade med sig när han kom hit till jorden, det är förlåtelsen. Vi får lämna våra misslyckanden till Jesus och lita på att Han förlåter, så låt oss då bekänna våra brister …

Predikan

Allra först vill jag ge en kommentar till en fråga jag fick av gudstjänst­gruppen när vi förberedde den här gudstjänsten. Det gällde vad den sista meningen i evangeliet betyder: ”ni skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen."  Här handlar det förmodligen om att Jesus identifierar sig själv med Jakobs stege eller trappa som vi hörde om i den GT-liga texten. Jesus är trappan mellan himmel och jord, Jesus är själva förbindelselänken mellan den himmelska världen och den värld vi lever i här på jorden. Jesus öppnar en väg mellan himmel och jord – Han öppnar himlen för oss! Men med den kommentaren ska jag lämna evangeliet och gå över till det övergripande temat ÄNGLAR.

När man kommer in i Stensjökyrkan så är det två saker man ser – man ser fönstret över altaret och man ser ängeln. Idag, på änglarnas dag vill jag koppla ihop dessa två. Ordet ängel nämns i den svenska Bibeln över 200 gånger varav mer än 100 gången i Nya testamentet. Men när Bibeln talar om änglar så betonas inte så mycket själva äng­eln som budskapet den bär med sig. Visst ges det en del signalement på hur änglarna ser ut, men det är kortfattade, vaga beskrivningar. Istället är det ängelns uppdrag som står i centrum. När vi ser på en ängel med Bibelns ögon, så är den alltså på något sätt genomskinlig - när vi ser den så ser vi rakt igenom och ser liksom en flik av Guds väsen och får en aning om vad Gud vill med människan på jorden.

På samma sätt är det med fönster - också dom är till för att vara ge­nom­skinliga. Visst kan fönsterkarmar och spröjs vara oerhört vackra, men det viktigaste är ändå genomskinligheten - att de släpper in ljus och släpper ut våra blickar. Så, se då änglarna som kosmiska fönster som vid vissa benådade tillfällen släpper in Guds ljus i vår värld och samtidigt låter vissa utvalda människor få se en skymt av den him­melska världen.

Det kanske mest berömda mötet med en ängel är när Maria möter ängeln Gabriel när hon som ung tonårs­flicka fick det största uppdrag en människa någonsin fått - att föda Guds egen Son. I det här mötet finns också något typiskt när det gäl­ler möten mellan änglar och människor. Maria var en mycket ung kvinna och hon bodde i Nasaret i den mest avlägsna och föraktade delen av Israel - längst upp i norr, i Galliléen. Fågelvägen till Jerusa­lem var inte mycket mer än 8 mil, men vad gäller social och religiös status var det ljusårs avstånd upp till Nasaret. Gabriel skickas alltså till en enkel liten flicka i en fattig och föraktad del av landet, det är hon som får uppdraget! På samma sätt har prästen Sakarias några månader tidigare mött en ängel och fått löftet att han skulle bli far åt Johannes Döparen. Sakarias hörde också till de små i samhället - en enkel präst från landet som var gammal och inte hade kunnat få några barn med sin hustru Elisabet. Barnlösa kvinnor sågs med för­akt i det judiska samhället, så också här betydde ängelns budskap att små utsatta människor lyftes upp till nyckelpositioner i Guds fräls­ningsverk. Änglar brukar alltså landa på små obemärkta landnings­platser bland små obemärkta människor. Det hjälper inte att duka till fest i fullsatta katedraler - änglarna föredrar ändå den lilla människan i det vardagliga sammanhanget när de ska besöka jorden.

Men det finns ett annat samband mellan Maria och änglarna, något som inte har med hennes eget änglamöte att göra. Jag tänker på att nästan alla folkliga bilder man ser av änglar, som t ex ängeln på bilden bakom mig och ängeln med ljuset här i kyrkan, föreställer kvinnliga änglar. I Bibeln där­emot framställs änglarna som unga män när det nån gång talas i könstermer om änglar.

Dessa änglabilder i form av bokmärken, skulpturer och målningar, hör tillsammans med ljuständning och gravskötsel till de mest folkliga religiösa uttryck vi har i vårt land. På samma sätt är Mariakulten i katolska länder den kanske mest folkliga och populära formen för att närma sig Gud. Detta förlorade vi i Svenska kyrkan under reformationen - Maria slängdes ut tillsammans med allt annat som representerade det romerska. Kanske blev Gud då mer svåråtkomlig för svenskarna - att be till Gud kändes som att ropa över oändliga avstånd medan samtalet med Jungfru Maria hade varit som att samtala med en nära vän. Hon var som en bro över till den gudomliga världen.

Jag tror att vi svenskar har saknat den bron och jag anar att änglarna något fått fylla den funktionen. De har fått bli något slags ställföreträdande marior och därför har de också avbildats som kvin­nor. Kanske kan det vara en del av förklaringen till att vi mest ser kvinnliga änglar. En annan del kan vara att vi hellre tänker på skyddsänglarna än på de starka stridsänglar som Bibeln också talar om. Skyddsänglar står för värme, beskydd och kärleks­full omvårdnad - något vi oftast förknippar med moderlighet och kvinnlig­het. Ytterli­gare en del av förklaringen till feminiseringen av änglakulturen kan vara att både Bibeln och kyrkan så starkt har betonat den manliga gudsbilden. Det kvinnliga har då bara fått uttryck genom Maria, och i vår protestantiska Maria-saknad har änglarna fått bära hennes drag.

Men om vi återvänder till bilden av änglar som fönster ut mot den himmelska världen. Vad är det vi ser när vi ser ut genom dessa fönster? Ja, här kan vi använda oss av altarfönstret – altarfönstret som för övrigt också rymmer den där trappan som det talades om i dagens GT-liga text – trappan som Jakob såg i sin dröm och trappan som Jesus identifierade sig själv med i evangeliet – ni ser den i tegelstenarna under fönstret. När man kommer nära det här fönstret ser man bara en sak – man ser himmel, oändlig himmel. Det får vara en bild av en av de sanningar som änglarna förmedlar – att Gud är oändlig. SEMPER MAJOR som det uttrycks på kyrkolatinet eller Allah Akbar som det uttrycks i Koranen – alltid större, Gud är alltid större än våra föreställningar om Gud.

Men om vi använder änglarna som fönster så är det ytterligare en sak vi ser när vi tittar ut genom dem – vi ser inte bara en antydan till ett svar på vem Gud är utan vi får också en glimt av ett svar på den andra stora frågan, nämligen frågan: Vad är en människa? Den frågan är oskiljbar från frågan om vem Gud är. Och också på den frågan får vi fragment till svar i änglar­nas sällskap. Ett sådant fragment får vi i en novell av Göran Tunström. Novellen heter ”Ariel” och den utgjorde hela vårt församlingsblad hösten 1995. Den handlar om en flicka som föds med vingar - vingar som mam­man kan se men som inte om­givningen märker. Göran Tunström använder änglavingarna som symbol för det sanna livet, änglavingar blir påminnelser om männi­skans oändliga potential - skapad som hon är till Guds avbild. Han ställer oss inför frågan om inte alla barn föds med vingar, men efter­som omgivningen inte ser dem så förtvinar de. Den sanna männi­skan bekräftas inte av vuxenvärlden när det lilla barnet växer upp, och då berövas vi våra vingar - blir stukade och vingklippta när vi var äm­nade till något så mycket mer.

Så här skriver Göran Tunström - mamman Anna har just kommit hem från BB där hon upptäckte vingarna på sitt barn:

                      Hon var klädd i de tunnaste kläder. Ingenting fick skava den märkliga ryggen med de fina vingfästena, som Anna hela veckan med det yttersta av sina finger­toppar rört vid. Hon hade rört vid själva Undret. Vingfästena var ingångar till en annan värld, Gud hade vinkat åt henne.”

Igår såg jag filmen om Björn Afzelius. Den heter Tusen bitar efter en av Afzelius sånger och den titeln kan syfta på en komplicerad människa – en mångtydig människa där det inte är så lätt att få en samlad bild, som ett pussel med tusen bitar. Men, precis som i sången, kan det också syfta på att något kan ha gått sönder – kan ha gått i tusen bitar. I filmen berättas det om Björn Afzelius uppväxt med en psykiskt sjuk mamma som inte kunde ge honom den kärlek han behövde. Det antyds som en bakgrund till alla hans kvinnoaffärer i vuxen ålder – det var ständigt nya älskarinnor i turnébussen. Han sökte förtvivlat efter den kärlek han aldrig hade fått som barn och i en av sina sånger beskriver han också den desperata jakten när han sjunger:

Du vet att jag aldrig har trott på nån Gud
Men ibland går jag in i Hans hus
Så när skymningen faller i morgon
Så går jag i kyrkan och tänder två ljus;
Det ena för dom jag har sårat
För vännerna som jag försmått
Och för tårarna som dom gråtit
För min skull
Det andra för att jag ska finna
En kärlek som orkar bestå
Och en kvinna som en gång kan älska mej som jag är

Det vi kan lära av de raderna är att de där vingarna som vi alla på något sätt föds med, de är ömtåliga – precis som Göran Tunström skrev. De behöver mycket kärlek framförallt under barndomen för annars kan hela livet bli en jakt på den kärleken och vi kan alla förvandlas till svarta hål som aldrig kan mättas på det substitut som den jordiska kärleken utgör. För även om vårt uppdrag är att älska varandra så kan vi aldrig bli mättade av den kärleken – det kan vi bara bli om vi tar emot Guds kärlek. Då kan rant av änglavingarna växa ut igen. AMEN