Vägen till livet

Mässa i jazzton i Stensjökyrkan
4:e i Påsktiden 2005 
med Carnegie Jazzband och Anna-My Ekström
Stefan Risenfors
Texter
GT 2 Mos 13:20-22
Epistel 1 Tess 5:9-11
Evangelium Joh 13:31-35
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal
Vägen till livet är rubriken för den här söndagen. Jag kommer att tänka på Mahatma Gandhi som lär ha sagt att ”det finns ingen väg till fred – fred är vägen” På liknande sätt tror jag att det är med det Liv som den här söndagens rubrik syftar på – vägen till Livet är helt enkelt en del av detta Liv. Himlen börjar på jorden, alltså! Gud är inte bara en dröm och en längtan om något bortom bergen, utan Gud finns också hitom bergen. Gud finns här – inte i ensamt och ostört majestät, inte i suverän maktfullkomlighet utan tvärtom möter vi här på jorden en Gud som är hotad och anfrätt, en Gud vars välde är infiltrerat av fientliga makter. Men ändå en Gud som är fullt identifierbar i de under som ständigt pågår runt omkring oss och också inom oss. I dagens gudstjänst får vi lyssna till musik som är så långt ifrån glättiga schlagerfestivaler vi kan komma, en musik som har sina rötter i en plågad svart befolkning i slaveriets och rasförtryckets Amerika. Ofta är det bibliska motiv som vi möter i sångerna och särskilt ofta är det dagens tema vi möter, nämligen Exodus – vägen från fångenskapen i Egypten till det utlovade landet, vägen till Livet. Låt oss då i syndabekännelsen ställa oss frågan vad som är våra livs Exodus – vad är det som du behöver lämna och lägga bakom dig, var går din väg till Livet? Låt oss be och bekänna...

Predikan
Tidigare i vår satt jag och arbetade med församlingens verksamhetsberättelse för 2004. Jag skulle formulera något om hur vi hade uppfyllt vår verksamhetsidé. Den lyder så här: Målsättning för Stensjöns församling ATT GÖRA JESUS KRISTUS KÄND, TRODD OCH ÄLSKAD Jag upplevde att vi verkligen hade gjort vad vi hade kunnat och orkat för att göra Jesus känd och trodd, men det jag hade problem med var det sista ordet - älskad. Jag tyckte att jag såg få synliga tecken på att Jesus verkligen var älskad i församlingen. Visst, många var intresserade, somliga var mycket intresserade men hos hur många såg jag synliga uttryck för att verklig passionerad kärlek gentemot Jesus? Visst kan man fråga sig om man ö.h.t. kan uttala sig om graden av passionerad Jesuskärlek i en församling – är inte det nåt som mest rör sig i en människas inre? Och hur väl känner jag mina församlingsbors inre – jag som t.o.m. kan uppleva mig själv som en främling när jag tvingas ut i mina inre marker. Så resonerade jag för mig själv men å andra sidan, tänkte jag, handlar ju en församlings verksamhetsberättelse nästan alltid om synliga uttryck för en andlig verklighet som på många sätt är osynlig.

När jag satt i de där funderingarna träffade jag en församlingsbo och jag berättade för honom vad jag sysslade med. Och då sa han något som jag så småningom insåg kan komma oss att tvingas skriva om den där målsättningen som vi haft sen mitten av 80-talet. Han ifrågasatte nämligen om det verkligen var församlingens uppgift att göra Jesus älskad. Var det inte snarare så att församlingens allra viktigaste uppgift är att få församlingsborna att förstå att de är älskade av Gud.

För visst är det så! Vi kan inte ge något som vi inte först har tagit emot! Kärleken är i grunden gudomlig – all kärlek har sin grund i Gud. Det finns egentligen ingen människoproducerad kärlek utan vi är bara, i bästa fall, kanaler för Guds kärlek som oavbrutet strömmat över hela skapelsen alltsedan den allra första morgonen här på jorden.

Man skulle kunna betrakta kärleken som ett slags andlig energi och då kan man jämföra med den materiella energin. Det solen betyder för den materiella energin, det betyder Gud för den andliga energin. Visst finns det många energikällor på jorden, åtminstone verkar det så. Men om vi går på djupet i frågan så förstår vi att all energi har sitt ursprung i solen – all energi som vi har tillgång till är i själva verket lagrad solenergi. Och på motsvarande sätt är det med all kärlek – ytterst har den sin upprinnelse i Gud, i att Gud älskar oss och hela sin skapelse!

Och då har vi äntligen landat i dagens evangelium. Så här sa Jesus till sina 11 kvarvarande lärjungar sedan Judas hade gått:

Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra.
Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.

Så som jag har älskat er, alltså. Och jag tror inte att det bara handlar om att Jesus är ett gott exempel för sina lärjungar. Jag tror att hans kärlek är en nödvändig förutsättning för att de ska kunna älska varandra. Därför blir kronologin så viktig. Som så ofta är det allra viktigaste den ordning i vilken allt sker och det är så vanligt att vi försöker göra saker i fel ordning. Som t.ex. i målsättningsparagrafen – vi börjar ju i fel ända! Hur ska någon verkligen kunna älska Jesus innan han eller hon förstått att han eller hon är älskad av Jesus?! Vår kärlek kan bara komma som ett svar, sedan vi förstått att vi lever omslutna av Guds kärlek – och precis som församlingsbon jag träffade påpekade så är det just det som är församlingens allra viktigaste uppgift – att få människor att förstå att de är älskade, älskade ända in i sina allra mest skitiga inre vrår!

Vi måste alltså skriva om vår målsättningsparagraf! Åtminstone tänker jag föreslå det, sen får vi se vad kyrkorådet säger. Och kanske är det också så att detta med kärlekens kronologi gör att vi måste ifrågasätta också själva högmässans ordning. Som ni märkte började vi med musik och en psalm och därefter ett kort beredelsetal före syndabekännelsen. Kanske upplevde ni det som att det första ni skulle göra var att bekänna era synder – hur välkommen känner man sig då om man är en främling? Ungefär som att du kommer hem till mig och redan när du står i ytterdörren begär jag att du ska erkänna att det var du som körde på min bil på parkeringsplatsen i förra veckan!!! Du skulle inte känna dig särskilt välkommen efter det mottagandet.

Det går ju an för den som är hemma i huset – den människan kan ju klara att bli konfronterad med nästan vad som helst i farstun. men hur går det för gästen, för främlingen? Det går ju an för den som är hemma i kyrkan och verkligen är förvissad om att han lever omsluten av Guds kärlek och förlåtelse. För den människan kan syndabekännelsen redan i farstun vara meningsfull och verkligen fungera. För det är skönt att få ta av sig sina skitiga ytterkläder, det är skönt att få demaskera sig för den som vet att han inget har att frukta!

Men för den som inte alls vet sig vara älskad, för den som inte alls tror på någon gudomlig förlåtelse – för den människan kan kanske samma syndabekännelse fungera som en örfil – ”Du vet väl om att du är en liten lort” Det kan vara vad den tillfällige gudstjänstbesökaren hör, han hör inte förlåtelseorden efteråt! Han hör bara något han uppfattar som ett angrepp och då höjer han instinktivt garden precis som han lärt sig göra. Men det var ju en sänkt gard vi ville ha! Vi ville ha en öppning för evangeliet – en öppning som förutsätter en sårbarhet, en sänkt gard!

Så kanske måste vi inte bara skriva om vår målsättningsparagraf, kanske måste vi också fundera över syndabekännelsens plats och utformning. Allt p.g.a. den livsviktiga kärlekens kronologi – först ta emot, sedan ge vidare!

Men låt mig till sist kommentera det sista Jesus säger i evangeliet:
Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek."
Precis som vi redan har talat om så är alltså kärlek ett tecken på att man upplever sig älskad. Om vi visar varandra kärlek – verklig kärlek, uppoffrande kärlek, iögonenfallande kärlek, osannolik kärlek – så anar människor att vi måste ha fått den någonstans ifrån. Och då, först då, är de motiverade att följa med oss till den kärlekens källa, till det inre förråd där vi hämtat denna osannolika kärlek. Så låt mig då till sist få sluta med en av Bibelns mest älskade texter om kärlek. Det är den så ofta förtalade och föraktade Paulus som skriver så här i 1 Kor 13:
”Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den… Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”