Guds hus

  
Högmässa i Stensjökyrkan
S efter Nyårsdagen 2009 
Stefan Risenfors
Texter
1 Sam 3:1-10
Epistel Hebr 3:1-6
Evangelium Luk 2:42-52
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

På den tiden var det ovanligt att Herren talade till människor…  Så konstaterar författaren till 1 Samuelsboken i dagens GT-liga text. Jag är inte säker på att han hade rätt. Kanske är det så att Herren i själva verket talar oavbrutet till varje människa i varje tid, men att vi i likhet med den unge pojke vi strax möter i den GT-liga texten helt enkelt inte känner igen Guds röst.

I Ylva Eggehorns text till psalm 717 säger hon om Gud:

”… men du gick hela tiden längre ner”  Och kanske är det så. Kanske väntar vi att Gud ska tala till oss genom starka andliga upplevelser medan Gud oavbrutet viskar i vårt öra med mycket lägre röst, viskar genom vardagens tusen tilltal. Denna söndag bär rubriken Guds hus med syfte på kyrkan, men nog är hela världen Guds hus – bakom varje hörn ska vi vänta oss möta Gud, i varje viskning, i varje liten obetydlig vink, i varje liten larvig obetydlig detalj kan Han tala till oss. Så låt oss då i vår syndabekän­nelse bära fram vårt förströdda lyssnande och vår splittrade uppmärksam­het. Låt oss be och bekänna…

Predikan

(Visa bild från Katarinaklostret i Egypten på när Josef och Maria finner Jesus i templet)

Guds hus är alltså temat för den här söndagen och texten om Jesus vid tolv års ålder i templet är välkänd. Anledningen till det är förmodligen det faktum att den här lilla berättelsen är allt som berättas om honom från det att han var nyfödd till det att han i 30-årsåldern påbörjar sin offentliga verksamhet. Det är något märkligt med den här stora luckan i berättelsen, tomrum i en berättelse skapar ett undertryck, ett sug, som drar till sig nya berättelser eftersom vi så gärna vill fylla ut tomrummen. Så också med tomrummet kring Jesu barndom – flera barndomsskildringar tillkom under kristendomens första århundraden. De var uppenbart fantasifoster och där finns t.ex. rätt skakade skildringar av hur Jesus skulle ha använt sin gudomliga kraft för att straffa elaka lekkamrater. Problemet med de här berättelserna är ju deras anspråk på att vara sanna objektiva skildringar av Jesu barndom. Men annars ser jag det enbart som positivt att vi fantiserar kring luckorna i Bibelns berättelser. Det är ju när vi fyller ut en historia som vi kan göra den till vår egen, så varför inte låta din egen barndom möta Jesus som barn någon gång. Om Jesus hade vuxit upp i ditt kvarter – hur kunde det ha påverkat din uppväxt och dina val i livet … ja, sådär kan vi leka med Bibelns gestalter – fantasi och dagdrömmar kan vara viktiga i bibelläsningen!

Men det enda trovärdiga som berättas om Jesu barndom är alltså det här nedslaget vid 12 års ålder. Och det är lätt att förstå varför just den här händelsen levde vidare. Den var ju så uppseendeväckande och det står ju också i texten att mamma Maria lade den på minnet: Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta.

Jesus sökte sig alltså till templet i Jerusalem, han dröjde sig kvar när folkmassorna lämnade staden efter påskfirandet. Jag kan förstå varför. Det finns något fascinerande i det där EFTERÅT.

 Hela den där känslan OFF SEASON, utanför säsongen, tilltalar mig. Som att ströva omkring på en öde badstrand i oktober när strandserveringarna ligger vindpinade och övergivna. Eller som det där intresset jag alltid har haft för att fotografera gamla ödegårdar med bortglömda igenrostade gamla jordbruksredskap. Kanske är det också därför jag gillar annandagar här i kyrkan. Förutom att det ofta är alldeles fantastiska bibeltexter de dagarna, så finns det nåt befriande kravlöst i gudstjänsten sådär efter den stora festen. Ja, jag förstår varför Jesus dröjde sig var i templet efter högtiden. Nu, när trängseln och den kravfyllda ceremoniella anspändheten var borta, så fanns det ju tid för att samtala med prästerna där i templet, med fariséerna och de skriftlärda.

Nu hade de tid, nu var de avspända, nu kunde de sådär lite tillbakalutat småprata. Nu var deras munnar inte längre bräddfyllda av högtidliga sanningar, utan nu kunde de tillåta sig att vara lite prövande. Nästan lite lekfulla, framförallt i samtalet med den här lustige lillgamle lille pojken. Han utgjorde ju inte något hot. Han skulle inte anmäla dem till Stora Rådet om de råkade säga något som inte var riktigt renlärigt. Ett avspänt samtal där man inte hela tiden behöver vara på sin vakt. Inget som sägs tas särskilt allvarligt, det är ju bara på lek liksom. Inget av det jag säger kommer att användas som ammunition emot mig i framtiden. Jag behöver inte vara politiskt eller religiöst korrekt. Jag kan ta tillbaks det jag just sagt, jag kan tala emot mig själv och inta oförenliga ståndpunkter. Logik och renlärighet ligger inte som någon tvångströja över samtalet, utan allt är ett fritt flöde av osorterade tankar. I Jerusalems tempel fanns det en särskilt avdelad plats för den här sortens samtal och det var Salomos pelargång på den yttre förgården, hedningar­nas förgård. Jag tänker mig att det var just där som Josef och Maria till slut hittade Jesus. I motsats till de inre förgårdarna kunde också kvinnor, barn och hedningar vistas i denna pelargång på hedningarnas förgård. Och det slår mig att så gott som varenda gång det nämns i evangelierna att Jesus i vuxen ålder besöker templet, så handlar det om just hedningarnas förgård. Det var där han rasande med hjälp av en piska drev ut köpmännen som sålde offerdjur, det var där han förde samtal med fariséerna och med vanliga människor. Som vuxen judisk man kunde Jesus uppehållit sig på nästa förgård, männens förgård, ett steg närmare det heliga och det allra heligaste, lite mer exklusivt. Men han verkar ha föredragit den yttersta av förgårdarna, förmodligen för att dit hade alla tillträde.

Nu märker jag att jag hamnar i samma tema som min julpredikan utmynnade i för en dryg vecka sedan. Då var det ett annat Guds hus som stod i centrum, nämligen det där stallet i Betlehem. Då konstaterade jag att det var ett väldigt spring av djur och människor i det där stallet sedan Jesus fötts – både smutsiga herdar och nerdammade långväga astrologer dök upp och ingen krävde något slags trospass av dem. Det stod inte heller någon vakt vid ingången och begärde att få se om besökarna hade VIP-kort eller stod på gästlistan. Alla var välkomna! Och på precis samma sätt var det i den del av templet där Jesus helst uppehöll sig – inga restriktioner, inga trosbekännelser krävdes, inga särskilda kläder och inte ens vårdat språk avkrävdes besökarna.

Alla var välkomna För mig är det en bild av hur en kyrka ska vara. Inte utestängande utan inbjudande. Ett rum inte bara för högtidliga monologer som den här predikan utan ännu mer för avspända dialoger där vi vågar pröva oss fram till avd vi egentligen tror om livet, om Meningen, om döden och om Gud! Det där öppna, avspända samtalet där ingen behöver vara på sin vakt, där varje röst är lika värdefull, där man har rätt att vara inkonsekvent och vilsen men också tvärsäker så länge tvärsäkerheten inte fördömer andra. Jag skulle vilja att ni hjälper mig att under detta nya år finna former för den här sortens lekfullt andliga samtal här i kyrkan! Är det på kyrkkaffet det ska äga rum? Är det i bibelstudiegrupperna där det i viss mån redan pågår! Är det på kyrkokörens fikapaus eller när ska det äga rum – samtalet som man bara inte kan vara utan. Samtalet som gör att vi liksom den tolvårige Jesus gärna dröjer oss kvar i templet!

AMEN