Kärlekens väg

Högmässogudstjänst med dop i Stensjökyrkan
Fastlagssöndagen 2000 
Stefan Risenfors
Evangelium Luk 18:31-43
<<Föregående  >>Nästa

Predikan
Den annorlunda vägen eller Jesus och de tretton blinda
I texten befinner sig Jesus och hans tolv lärjungar på väg upp mot Jerusalem. Jesus vet vad som väntar honom däruppe. Han vet att han går mot lidande och död, men han är fast besluten att gå igenom detta. Det här var ju hans uppgift! Det var ju därför han hade kommit till jorden - för att lida och dö för människorna! Jesus visste alltså mycket väl vad som väntade honom, men det visste däremot inte lärjungarna. Det står i texten att de inte begrep nånting - de hade ännu inte förstått att Jesu väg var den lidande kärlekens väg, men de anade att något fruktansvärt väntade däruppe i Jerusalem. Ändå hade Jesus åtminstone två gånger tidigare förutsagt att han skulle lida och dö. Dagens text innehåller alltså den tredje och sista av de förutsägelser som Jesus gör av sitt lidande. Det är tredje gången som han i klartext talar om för sina lärjungar att han måste lida och dö, men ändå fattar de det inte! De fattar det inte eftersom den väg han talar om strider så totalt mot vad de hade väntat sig. De hade ju väntat sig att han skulle leda folket till seger över den hatade ockupationsmakten Rom. Han skulle leda befrielsekriget och de skulle få stå vid hans sida i den ärofulla kampen när Gud äntligen upprättade sitt folk Israel!

De hade ju väntat att han skulle leda massorna till seger, och nu talar han om lidande och död! Han säger att fienderna ska fånga in honom, göra narr av honom, spotta på honom och prygla honom! Denna skam och förnedring är ju så fjärran ifrån den seger och framgång som de hade väntat av honom! Så därför blir de bara förvirrade av hans tal, de förstår inte vad han menar - detta kan ju bara inte vara den väg som Messias, Guds Son, ska gå! De förstår inte, de ser inte - de är tolv blinda män!

Alla de tre gånger som Jesus förutsäger sitt lidande och sin död, så kopplar han det till ett framhävande av det som är litet och föraktfullt i människors ögon.

Den första gången han öppet sa att han skulle få lida och de, det var i kuststaden Caesarea Filippi, omedelbart efter det att Petrus hade bekänt sin tro på att Jesus verkligen var Messias, Guds Son. När Jesus den gången hade talat om lidandet så hade han direkt efteråt sagt att om någon ville gå i hans spår, så måste han förneka sig själv och ta sitt kors på sig för att så kunna följa honom. I motsats till andra folkledare så hade alltså inte Jesus försökt locka sina efterföljare med fagra löften om ett lättare liv, utan han hade direkt pekat på och betonat att den som ville följa honom skulle bli tvungen att förneka sig själv, förneka sin egen självupptagna längtan efter en bekvämare tillvaro. Och den som ville vara en lärjunge till honom skulle bli tvungen att bära sitt kors - alltså utstå obehag och lidande som han hade sluppit om han hade låtit bli att följa Jesus! Redan här alltså, den första gången Jesus förutsäger sitt lidande, så gör han klart för sina lärjungar att hans väg är annorlunda. Det var inte den lätta framgångens väg som de hade väntat, utan det var en väg som gick genom förnedring och lidande.

Men om Jesu väg var annorlunda och överraskande i lärjungarnas ögon, så är den kanske ännu mer avvikande, för att inte säga absurd, i våra ögon. Vi lever ju i en kultur där framgång är det enda som räknas, ett samhälle som ibland kallas tvåtredjedelssamhället eftersom man öppet räknar med att en tredjedel av medborgarna inte kommer att klara av att hänga med i den accelererande utvecklingen. De kommer inte att vara snabba nog, de kommer inte att vara duktiga nog, de kommer inte att vara flexibla nog för det nya samhälle som växer fram. Med det sociala arvet är dom mer eller mindre födda till utslagning och dom föraktas av framgångssamhället där slagorden är individualism, satsa på dig själv och fri konkurrens. Så nog är självförnekelsens och korsbärandets väg annorlunda också, och kanske speciellt, i vår framgångsälskande tid!

Den andra gången Jesus förutsäger sitt lidande befinner han sig på vandring i Galliléen tillsammans med sina lärjungar. Efter förutsägelsen står det hos Lukas hur lärjungarna reagerade. Det står: Men de förstod inte vad han menade. Det nämns också att de inte vågade fråga. Omedelbart efter den här händelsen berättar Lukas att lärjungarna bråkade om vem av dom som var den störste. Jesus fick då anledning att kalla fram ett litet barn och så sa han: "Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig… Ty den som är minst av er alla, han är stor." Den som tar emot detta barn… - Jesus pekar alltså på barnomsorgen som inte heller då ansågs vara nåt betydelsefullt arbete mätt i löneförmåner och status. Istället för att ta fram de skriftlärdes forskningar eller de romerska ingenjörernas valvbågar när det gäller vad som är viktigt, så pekar alltså Jesus på barnpassning som ett sätt att tjäna Gud! Återigen ser vi alltså hur lidandesförutsägelsen kopplas till det som är litet och betydelselöst i världens ögon!

Men också den tredje gången Jesus förutsäger sitt lidande, och då är vi tillbaka i dagens text, också då kopplas förutsägelsen till det som är litet, ömkligt och föraktfullt i människors ögon. Den här gången är det en blind tiggare som sitter utmed vägkanten, den 13:e blinde i dagens evangelium alltså, men den här gången handlade det om en mindre allvarlig åkomma - fysisk blindhet.

Ser ni framför er situationen? Jesus är på väg mot Jerusalem, han är målmedveten, han vet vart han vill och han låter inget locka sig åt sidan. Eller gör han det? Den blinde mannen försöker hejda honom, men hyssjas ner av de kringstående. "Ser du inte att Jesus är på väg mot Jerusalem. Förstår du inte att han äntligen ska slänga ut romarna och befria templet. Fattar du inte att det han ska göra gäller hela folket - då har han inte tid med dig, en enda liten människa, och dina små bekymmer. Så håll käft och stör inte mer!" Men Jesus låter sig störas. Fastän han befinner sig mitt inne i ett så stort och viktigt projekt, så stannar han upp och tar sig tid med den lilla störande människan som vill ha hans hjälp. Utifrån den här lilla incidenten skulle man kunna formulera en tes om den annorlunda väg som den här predikan handlar om. Den tesen skulle lyda så här: Omvägen är vägen!

Visst har det hänt också dig att du är mitt inne i nåt jätteviktigt, och så kommer det nån och stör med sina bekymmer? Du lyssnar nån minut med ett halvt öra men du är inte närvarande utan du är nån helt annanstans. Dina tankar biter sig fast i DITT STORA PROJEKT och efter nån minut lyckas du avveckla samtalet med nån liten verbal klapp på axeln - "du, vi får prata mer om det här nån gång men nu måste jag faktiskt skynda mig!"

Vad Jesus visar oss i dagens evangelium, det är att det är störningarna och avbrotten som är det viktigaste i livet. Mina projekt får aldrig vara viktigare än en enda liten människa som just nu och just här behöver min hjälp eller kanske bara min hela och fulla närvaro i ett möte. Gud talar genom störning-arna och avbrotten men han tiger oftast i de stora projekten. Eller rättare sagt: han talar tydligast i de störningar som alltid drabbar också våra stora projekt.

För oss föräldrar kan det handla om ett litet barn som här och nu vill prata, inte sen när du har läst klart tidningen. Det kan handla om de där ensamma klistriga typerna som alltid ringer när man har bråttom och som aldrig kommer fram till vad dom egentligen vill. Och det kan handla om tusen andra avbrott och störningar i din välplanerade almanacka. Då handlar det om att kunna vara så suverän som Jesus var - han som tog sig tid. För antingen är det tiden, den knappa otillräckliga tiden, som kontrollerar dig. Eller så är det du som kontrollerar tiden, som gör dig till herre över din egen tid.

Omvägen är Vägen, Vägen med stort V. För när du planerar och bestäm-mer dig för vissa projekt, så kommer det från dig själv. Men störningarna och avbrotten har du aldrig planerat, de kan aldrig komma från dig själv. Däremot kan de komma från Gud och ha ett alldeles speciellt budskap till dig. Så tänk så här när bilen går sönder på väg till ett viktigt möte, när datorn hänger sig och du tvingas göra Control Alt Delete utan att ha sparat filen du jobbat med de senaste fyra timmarna, när det blir tillfälligt avbrott i TV-rutan eller när nyskilde Niklas ringer precis när du skulle åka till IKEA. Tänk då så här: Underbart, här inträffar en spontan livsyttring. Här inträffar något som jag inte hade planerat, här knackar Livet på utan att jag hade bjudit. Och om det inte är jag som har bjudit så måste det vara någon annan som har bjudit, och eftersom jag inte tror på Ödet så måste det vara Gud. Vad vill han nu med detta! Och så skärper man alla sinnen och blir fullständigt närvarande i det oväntade och oplanerade som nu sker. Det finns ingen död tid, bara planerad tid och oplanerad tid och det är definitivt den oplanerade tiden som är mest spännande om vi bara betraktar den med lite större förväntan!

Så låt dig inte behärskas av tiden - ta dig tid till störningarna och avbrotten för där talar Gud. Det är omvägen som är Vägen, den annorlunda vägen som du skulle kunna pröva på nu på onsdag och 40 dagare framåt, under den tid vi kallar fastan och som mer än någon annan tid är den annorlunda vägens tid.