Vägen till korset

Högmässa i Stensjökyrkan
Palmsöndagen 2018
Stefan Risenfors
Texter
GT Jesaja 550:5-10
Epistel Rom 5:1-5
Evangelium Luk 19:28-40
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud…

Det är Paulus som skriver så i Romarbrevet i dagens episteltext.

Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud

Observera passivum-formen – vi har gjorts rättfärdiga. Men vem eller vad är det då som har gjort oss rättfärdiga? Det är tron som har gjort oss rättfärdiga låter som ett typiskt lutherskt svar. Det skulle kunna tolkas som att det är tron som är det handlande subjektet, att det är tron som gör oss rättfärdiga. Men riktigt så uttrycker sig inte Paulus i episteltexten utan han skriver: Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud

Det är inte tron som gör oss rättfärdiga utan det är Gud som gör oss rättfärdiga – tron är bara vårt sätt att ta emot, tron är den öppna och tomma hand vi sträcker mot Gud. Det här är inte bara nåt slags språkligt finlir för det finns faktiskt en risk att vi upphöjer vår tro till en ersättare för Gud. Vår tro blir då objektet för vår tro, vår tro blir därmed en avgud – någonting som hamnar mellan oss och den ende sanne Guden.

Så släpp den krampaktiga fokuseringen på din egen tro. Sluta upp med det där andliga navelskådandet som bara flyttar din självupptagenhet till ett högre plan. Prata med Gud som om Gud verkligen fanns där och lyssnade. Och om din tro hindrar dig från att göra det, så låtsas då att du tror. Fake it till you make it som dom säger på engelska. Huvudsaken är att inget hamnar emellan dig och Gud – inte ens din vacklande tro. Låt oss be och bekänna …

Predikan

Du är Jerusalem! Jesus är Jesus och den där unga åsnan är alla de som burit Jesus fram till dina portar. Låt oss leka lite med den bilden! Jerusalem är en av världens äldsta städer med kanske 4000 år av mänsklig historia. Hela den gamla delen av staden är full av pålagringar så att man får gräva sig ner flera meter för att hitta rester av den ursprungliga bebyggelsen. Överallt ser man spår av mänsklig aktivitet som är hundratals och tusentals år gamla – nernötta stentrösklar och urgamla pilgrimsmärken som är kanske tusen år gamla. Du är lika gammal som Jerusalem i den bemärkelsen att förutsätt­ningar för ditt liv lades på plats tusentals år innan du föddes. Du är resulta­tet inte bara av de miljoner av år av evolutionär utveckling då människan utvecklades till människa, utan du är också resultatet av tusentals år av social utveckling. Dina förfäder långt tillbaks i forntiden gjorde erfaren­heter som fortfarande påverkar dig idag. Rädslor, preferenser och reflexer som du bär på är resultatet av deras upplevelser och det här har fortsatt under hela historien fram till idag. Ungefär som en djuphavstrål som släpas genom havet efter en fiskebåt – efter några tusen år har det fastnat en hel del önskat och oönskat i den där trålen. Och mycket av det där finns kvar i dig, i de omedvetna delarna av din personlighet.

Jerusalem har varit erövrat massor av gånger och kännetecknas fortfarande av en mängd inre konflikter. Staden är delad och omstridd, så omstridd så att när USA nyligen beslutade sig för att flytta sin ambassad till staden så blev det protester och kravaller runt omkring i världen. Du har också varit erövrad ett antal gånger – erövrad och ockuperad av såväl vänner som fiender. Din inre tankevärld har påverkats av trender och ideologier, av synlig propaganda och osynlig kulturimperialism som omärkligt färgat både dig och din omgivning. Du har också liksom Jerusalem varit fångad av inre konflikter, du har kämpat med vad du egentlig vill och vem du egentligen är och du är fortfarande delad, precis som Jerusalem.

Du har murar precis som Jerusalem! Runt gamla stan i Jerusalem står fortfarande de gamla stenmurarna höga med bevakade portar och höga vakttorn. Du har också murar, höga murar som utgör ditt försvar mot omvärlden. Många av dem är omedvetna, det är dina inre psykologiska försvar som är resultatet av kränkningar och övergrepp men också av naturliga och livsnödvändiga behov av integritet – av att skydda allt det ömtåliga som finns inom dig.

Nu kommer Jesus ridande mot en av dina portar. Han vill komma in i ditt liv, han vill rent av härska i din stad! Inte som en erövrare utan som en befriare. Han kommer inte som de sk befriarna som kom i sovjetiska tanks 1956 och 1968 för att befria Budapest respektive Prag. Nej, han kommer helt utan beväpning och pansar. Stillsamt rider han fram mot din port och där stannar han. Han blir stående där för han väntar på att du ska släppa in honom.

Du går ut i porten för att avgöra om du ska släppa in besökaren eller betrakta honom som en inträngling som bör avvisas. Du granskar honom, vän eller fiende? Resultatet av din granskning är i hög utsträckning  beroende på vem som är åsnan som han rider på. Och det är många som kan vara den där åsnan i ditt liv.

Det kan vara fromma föräldrar som ställde Jesus vid din port.

Det kan vara en konfirmationspräst eller en arbetskamrat som var den där åsnan som han kom ridande på.

Men hans ankomst kan också ha skett genom att en av dina murar plötsligt rasade. Något inträffade i ditt liv, något katastrofalt, och mitt i rasmassorna såg du honom stå där som den ende som kunde ge dig tröst.

Men Jesus kan också ha kommit ridande på en väldigt långsam åsna – den åsna som är tiden, din livstid. Gradvis, nästan omärkligt, har han kommit allt närmare dig med åren i takt med att du har mognat som människa, stannat upp och blivit lite mer eftertänksam – på det sättet har tiden fört honom allt närmare din port.

Men det finns många andra möjliga åsnor som han kan ha ridit på: han kan ha kommit ridande på en sömnlös natt då det plötsligt var något inom dig som krävde något mer av livet.

Jesus kan ha kommit under en ensam promenad i skogen då naturen började viska till dig om att den var en hälsning från en värld som är större än den du dittills hade erkänt.

Jesus kan ha kommit ridande på en fantastisk musikupplevelse då det var som att himlen snuddade vid jorden.

Han kan ha kommit ridande på en stjärnklar vinternatt då du äntligen hamnat utanför gatlyktornas återsken och stod där ensam och såg upp mot oändligheten mot myriader av stjärnor i ett universum som plötsligt antog formen av en åsna genom att vidga ditt universum både utåt och inåt.

Eller kom Jesus rent av ridande mot din port en lite gråmulen Palmsöndag 2018. En alldeles vanlig söndag i en försenad vår i en liten oansenlig kyrka några kilometer söder om Göteborg. Den där gången då några kom strax efter predikan för att de hade glömt att det var sommartid.

Står han där rent av just nu och väntar på din signal. Ska du släppa in honom eller avvisa honom? Om du släpper in honom kan ditt liv bli förändrat. Ja, inte bara förändrat utan faktiskt förvandlat. Inte så att han tar över som en ockupant. Inte som en IS-bataljon som plötsligt inför nya skoningslösa regler. Nej, precis tvärtom! Han kommer lågmält som en inre samtalspartner. Han kommer med förslag, lite försiktigt. Kanske ska vi plocka ner några av dina stadsmurar? Och du förstår plötsligt att du inte längre behöver dem – rädslan för allt nytt är borta! Misstron mot andra människor är som bortblåst och vad ska du då med murar till. Du kan leva öppet och inbjudande för Jesus går ju där vid din sida och då behöver du inte längre vara rädd för någon eller något. Kanske föreslår han att ni ska bygga upp det gamla raserade templet mitt inne i din stad. Och plötsligt ser du att där faktiskt fanns rester av ett gammalt tempel. Där placerar ni tillsammans det allra ömtåligaste, det allra heligaste i ditt liv.

Men när ni är klara med det där inre tempelbygget tar han dig i handen och leder dig ut utanför staden. Han vill visa dig något. Ni kommer fram till en sophög. En hög kulle skapad av ett berg av sopor. Det sticker fram saker som du känner igen upp ur marken. Det är dina sopor. Det är en massa skräp från ditt liv. Saker som en gång var viktiga för dig. Trodde du. Men du genomskådade dem och insåg deras tomhet. Därför ligger dom nu i den där sophögen. Du ser också rester av svek, dina svek. Där ligger utmaning­arna du aldrig antog, kallelserna du blundade för och alla de där dyrbara dagarna som bara slösades bort – där ligger alltsammans i en enda stor ruttnande hög.

Jesus tar med dig upp på den där avskrädeshögen och visar dig ett kors som står uppe på toppen. Han ser på dig och säger: Jag ska hänga på det korset. Jag måste det för att först när jag lider på det korset förvandlas den här ruttnande sophögen till en kompost. Först när du låter mig lida för din skull förvandlas alla dina försummelser till en fruktbar jordmån. Återstod­en av ditt liv blir då som en blommande kulle. Varje ny dag blir som en ny blomma på den där kullen i det nya liv som jag vill ge dig. Jesus ser på dig och frågar: är du beredd att stå här vid det här korset och låta mig lida för din skull?