Nåd och tjänst

Högmässa med konfirmanddop i Stensjökyrkan
Septuagesima 2022
Stefan Risenfors
Texter
Jona 3:4-11
Epistel Fil 1:3-11
Evangelium Luk 17:7-10
<<Föregående  >>Nästa

 Beredelsetal

                      Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och rik på kärlek, beredd att ångra det onda du hotat med. Så ta mitt liv, Herre, det är bättre för mig att dö än att leva.

Det där är ord från dagens GT-liga text som lösryckta låter helt obegripliga. Det är profeten Jona som yttrar de här orden i en bön till Gud och han gör det när han just fått veta att Gud tänker skona den syndfulla staden Nineve. Jona hade ju fått uppdraget att varna Nineveborna för att Guds straff väntade dem om de fortsatte synda, och då hade de verkligen gjort bättring och när Gud såg det beslöt han sig för att skona staden. Man skulle kunna tänka sig att Jona skulle bli jublande glad för att de lyssnat till hans predi­kan men precis tvärtom – han ber om att få dö: Så ta mitt liv, Herre, det är bättre för mig att dö än att leva.

Varför har vi så svårt att stå ut med Guds barmhärtighet? Det där behovet av att det vi kallar rättvisa måste skipas! Syndaren måste få sitt straff! Man kan kanske förstå att anhöriga till mördade i sin förtvivlan och affekt kräver att mördaren också måste dö, men när vi som står bredvid också känner samma behov av vedergällning, av blodshämnd! Är det något som har med evolutionen att göra? Att det var bra för apflockens överlev­nad om de som bröt mot gruppens regler omedelbart utrotades både för att bli av med denna sociala förorening i gruppen och för att avskräcka andra! Eller var kommer detta hämndbegär ifrån? Oavsett ursprung så kan man konstatera att den nåd Jesus talar om, den totala förlåtelsens möjlighet, den är djupt främmande för oss, onaturlig. Men gå emot ditt evolutionära hämndbegär, bjud motstånd och öppna dig för den onaturliga förlåtelsens möjlighet. För den gäller också dig! Och precis så stor är den Gud som bara kan älska. Låt oss be och bekänna...

Predikan

Låt oss börja med att konstatera att Jesus i dagens evangelium INTE kommenterar ett samhällsskick som bygger på klasskillander där några fattiga betjänar några andra rika. Det handlar ju om en liknelse och då plockar Jesus helt enkelt situationer som hans åhörare kände igen, som i dagens evangelium relationen mellan en herre och hans tjänare. Så såg det helt enkelt ut på Jesu tid och sen kan vi tycka vad vi vill om det. Det fanns ett avtal mellan herre och tjänare och var och en förväntades leva upp till sin del av avtalet – i textens fall handlade det om att tjänaren både skulle utföra jordbrukssysslor och vara nåt slags butler i huset som lagade maten och dessutom förväntades servera den.

Utifrån avtalet och det som var normalt på den tiden var det alltså inget konstigt med att tjänaren hade dubbla eller tredubbla sysslor hos sin herre. Och denna situation jämför Jesus med relationen mellan oss och Gud – att vi ställer oss i Guds tjänst, att vi lever efter kärleksbudet, att vi lyder om vi upplever en kallelse o s v är inget uppseendeväckande utan bara det vi kan förväntas göra utifrån det faktum att allt vi har och allt vi förmår är gåvor från Gud, gåvor som vi fått att förvalta. Det är alltså förvaltarskap den här söndagen handlar om. Det kan också uttryckas med ord från biskop Ambrosius på 300-talet: Det är inte av ditt goda som du ger åt den fattige. Det är en del av hans eget, som du ger tillbaka.

Men vänta lite nu – att ge tillbaks till Gud är väl en sak men han talar ju om att ge tillbaks åt den fattige?! Eller?

Låt oss ta välfärdslandet Sverige som exempel. Vårt eget land. Landet som våra förfäder byggt upp om vår släkt har sina rötter här. Till att börja med kan vi fråga oss om det bara är våra förfäder som byggt upp det här landet eftersom den internationella handeln varit utbredd sen kanske 500 år tillbaks och det senaste århundradet har den exploderat till sitt omfång så numera är vår välfärd till mycket stor det uppbyggd av fattiga människors arbete till låga löner i andra delar av världen. Det innebär att biskop Ambrosius ord från 300-talet är sannare än någonsin – när vi ger bistånd till fattiga länder så ger vi verkligen tillbaks en del av det som de gett oss genom sitt underbetalda arbete! De politiska partier som nu talar om att sänka biståndet borde tänka den tanken: Det är inte av ditt goda som du ger åt den fattige. Det är en del av hans eget, som du ger tillbaka.

Men även om vi hade varit en isolerad ö i världen, helt avstängd från alla andra länder, så hade vårt materiella välstånd varit att räkna som något som vi fått inte att äga utan att förvalta. Åtminstone enligt den värdegrund vi kallar kristen för Jesus talar gång på gång om förvaltarskap. Att det vi äger är till låns för att förvalta till den dag vår Herre återvänder och vi ska göra räkenskap för vår förvaltning.

Men utöver påminnelsen om en gammal tids klassamhälle så finns det ytterligare något vi kan reagera på i evangeliet. Nämligen när Jesus säger att vi ska säga till oss själva: Vi är odugliga tjänare... Här kan vi jämföra med 1917 års bibelöversättning som löd: Vi äro ringa tjänare... – ringa tjänare betyder ju enkla tjänare och det låter ju ändå lite snällare än odugliga tjänare! Men odugliga tjänare är förmodligen en mer bostavstrogen översättning av den grekiska texten men Jesus talade ju inte grekiska utan arameiska. Och arameiska hör ju till den semitiska språk­familjen i Mellanöstern, den språkfamilj som blivit alltmer vanlig i Sverige på senare år genom invandringen. Och då vet vi att det vi skulle kalla överdrifter är en del av språkbruket. Vi hörde det också i dagens GT-liga text när profeten Jona i sin upprördhet över att Nineviterna inte fick det straff de hade förtjänat ber Gud: Så ta mitt liv, Herre, det är bättre för mig att dö än att leva. Jag tror alltså att vi kan räkna in begreppet odugliga till ett sätt att uttrycka sig som fortfarande är vanligt i Mellanöstern – man tar till, helt enkelt!

Så Signe, när du alldeles strax ska döpas och bli en del av den kristna familjen så betyder det inte någon odugligförklaring av dig. Man skulle kunna säga att du blir en tjänare på samma sätt som alla kristna förväntas tjäna Gud. Men som döpt är du inte bara tjänare, hör bara vad Jesus säger i

Joh 15:          Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader.

Och vad Paulus säger i Rom 8 men här har jag bytt ut söner mot döttrar för att du lättare ska kunna ta det till dig:

Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger döttrar rätt så att vi kan ropa: »Abba! Fader!« Anden själv vittnar tillsam­mans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi med­arving­ar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.

Ja, Signe – i dopet blir du ett barn i huset, i Guds hus med Gud som din far och med full arvsrätt precis som barn har. I dopet påminns du också om den du djupast sett är och det uttrycker vi genom att du får ta på dig en vit kåpa efter dopet. Den vita färgen uttrycker att du går från tjänare till barn i huset och som ett älskat barn kan du då fortsätta att tjäna men inte för att du måste utan för att du får – det är en nåd att få tjäna, du får vara med i kampen för en bättre värld och om du faller så har du också en himmelsk far i vars armar du kan falla. AMEN