Nåd och tjänst

Högmässogudstj i Stensjökyrkan
Septuagesima 2002              
Stefan Risenfors
Evangelium Mark 1:9-11
<<Föregående  >>Nästa

Predikan

Det finns en förhistoria till dagens evangelium som är värd att återge. Det handlar om den rike ynglingen som kommer till Jesus och frågar vad han ska göra för att få evigt liv. Jesus hänvisar till budorden men den unge mannen svarar att han redan lever efter budorden. Han kunde ju gått därifrån då, nöjd och glad med att han lever efter buden. Men han stannar kvar eftersom han någonstans inom sig vet att det inte räcker med att leva ett moraliskt liv. Han skulle ju inte ha kommit till Jesus över huvud taget om han inte intuitivt känt att det fortfarande var något han saknade, trots sitt anständiga liv!

Den unge mannen får också ytterligare ett svar av Jesus på sin fråga "Vad är det som fattas?" Jesus säger: "Om du vill bli fullkomlig, så gå bort och sälj allt du har och ge åt de fattiga, då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig"

Evangelisten Matteus är i sin beskrivning av vad som sedan händer mycket lakonisk. Men hans ord rymmer en hel ocean av civilisationskritik: "När ynglingen hörde svaret gick han sin väg bedrövad, för han ägde mycket."

Ännu ett exempel alltså på att rikedomen tynger en människa till marken och inte gör det möjligt för henne att följa Jesus. Det finns exempel på att människor omkommit i husbränder för att de ägnat alltför lång tid åt att samla ihop sina dyrbarheter innan de ger sig av. Och inte vet jag hur många som dödades i World Trade Center bara för att de kände sig tvungna att plocka med sig sina viktigaste dokument innan de flydde ner genom trapporna. I de fallen är det så uppenbart att vi måste släppa allt, hur viktigt det än är, för att rädda det som är ännu viktigare - livet. Men när det gäller att följa Jesus så har vi svårt för att se problemet med att vi bär vårt bagage med oss när vi följer Jesus.

Frågan som den här förhistorien till dagens evangelium ställer till oss är därmed: Vad är det som du och jag behöver släppa taget om för att kunna följa Jesus helt och fullt? Vad är det för materiell eller immateriell trygghet som vi vägrar ge upp, men som vi måste ge upp för att kunna bli verkliga lärjungar?

När Jesus direkt efteråt kommenterar mötet med den rike ynglingen så säger han då berömda orden om att det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.

Och det är därefter som dagens evangelium tar vid med Petrus fråga: "Vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss?"
Och visst hade Petrus och de andra lärjungarna gjort stora uppoffringar när de valde att bli Jesu lärjungar. Petrus hade själv lämnat sin båt, sina fiskeredskap, en trygg försörjning, sin familj och ett tryggt och inrutat livsmönster. Han hade lämnat allt detta för ett osäkert äventyr fyllt av umbäranden och faror tillsammans med Jesus. Ja, åtminstone antyder han att han har lämnat detta och därmed lämnat allt när han blev en lärjunge.

Men hur är det egentligen? Jesus krävde aldrig av Petrus samma sak som han krävde av den rike ynglingen. Den rike ynglingen skulle ju sälja allt han ägde och ge pengarna åt de fattiga, men Petrus fick uppenbarligen behålla sin båt när han följde Jesus. Åtminstone verkar ju båten ha funnits där med alla fiskeredskapen när han gav sig ut för att fiska efter att Jesus blivit avrättad - ni vet den där morgonen när han mötte den uppståndne Jesus på stranden. Man får intrycket att båten bara var uppdragen på stranden eller möjligen utarrenderad till andra fiskare, men den fanns där i beredskap som en reservutväg utifall att vandringen med Jesus skulle sluta i något slags återvändsgränd.

Likaså vet vi att Jesus en gång på besök hemma hos Petrus botade hans sjuka svärmor. Jesus hade alltså uppenbarligen inte avkrävt Petrus att han helt skulle överge sin familj - åtminstone inte på det radikala sätt som en del sekter kräver av sina medlemmar.

Men för Petrus kändes det uppenbarligen som att han verkligen hade lämnat allt när han följde Jesus och därför frågar han å sina egna och de övriga lärjungarnas vägnar: "Vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss?"

Jesus kunde ha avvisat Petrus fråga med att påpeka att de inte alls hade lämnat allt. Han kunde dessutom ha påpekat det ofina i att fråga efter belöningen - var det inte belöning nog att få vandra tillsammans med Guds egen Son! Ja, om han hade haft lite kortare stubin så kunde Jesus ha exploderat och farit ut i någonting om självupptagna lärjungar som bara tänker på sig själva:

• vem ska få sitta på hans högra sida i himmelen?

• vem är den förnämste i lärjungagruppen?
• vad får vi för belöning

Det verkar ju som att lärjungarna ofta tjatade på det här självupptagna sättet och ofta var det Petrus som var deras talesman - ständigt detta tjat om jag, jag, jag eller vi, vi, vi!

Men Jesus ger inte Petrus någon tillrättavisning för att han frågar efter belöningen. Tvärtom försäkrar han lärjungarna om att de ska få hundrafalt igen och ärva evigt liv.

Och här ställs vi inför en fråga: Varför är vi kristna? Varför vill vi följa Jesus? Vad är det djupaste motivet till att vi vill vara lärjungar? Är det belöningen som väntar en gång i himlen? I så fall är det ju inget särskilt imponerande med vår tro ens om vi skulle leva som mycket radikala kristna! Det är ju bara ännu en av alla dessa lönsamhetskalkyler som vårt samhälle är så genomsyrat av. Visserligen en ovanligt långsiktig lönsamhetskalkyl och en kalkyl med något osäkra premisser men ändå ganska simpel och självklar: Att offra sig här på jorden under några år för att få mångdubbelt igen en gång i himlen.

Nej, om det är på det viset så är jag långt mycket mer imponerad av alla de människor som utan någon som helst tro på himmelsk belöning offrar sig för andra människors skull, som drivs av ren självuppoffrande kärlek fjärran från alla lönsamhetskalkyler!

Kanske var det så att Petrus vid det här tillfället verkligen var inne i något slags lönsamhetstänkande när han frågar efter belöningen för lång och trogen tjänst. I så fall hade han fortfarande en lång väg att gå i sitt lärjungaskap och i sin mognad som människa!

Vi ser också tecken på att den här utvecklingen verkligen äger rum hos Petrus men mognaden tvingar honom ner i sitt allra djupaste mörker och kanske är det så att ingen verklig andlig mognad är möjlig förrän man vågat sig ner i sina allra skitigaste inre djup. Petrus verkar på ett sätt ha varit märkligt stillastående i sin andliga mognad så länge han hade Jesu hos sig. Han fortsätter var att vara stolt och stark, närmast skrytsam i sina utfästelser om att också om alla andra överger Jesus så kommer han aldrig att göra det! Men så möter han då sitt Waterloo, för att tala med ABBA. Eller, för att tala med medeltidsmystikern Johannes av Korset: så går han då in i sin själens dunkla natt där på översteprästens gård när han tre gånger förnekar att han känner Jesus.

I en av Nya Testamentets mest gripande texter, Joh 21, beskrivs hur Petrus äntligen är framme. Han står där på stranden vid Gennesarets sjö, efter att äntligen ha lämnat sin fiskebåt - den fick de andra dra upp på stranden. För den här gången, när han fick se sin uppståndna Mästare på stranden, den här gången släppte verkligen Petrus allt! Han kastade sig i vattnet och vadade i land och där på stranden ägde mötet rum, mötet där Petrus äntligen var framme hos Jesus. Mötet där han slutade säga jag och vi och istället lät Jesus vara i centrum: Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär!
Nu handlar det inte längre om någon smart lönsamhetskalkyl, nu handlar det inte längre om några tankar på himmelsk belöning. Utan nu handlar det bara om att han älskar Jesus och då blir allt så självklart. Då behöver ingen längre locka med pärleportar och gator av guld för då är tron sin egen belöning: Att verkligen få möta Honom, att få stå ansikte mot ansikte med Honom som är kärleken själv! Då handlar det inte längre om vad vi gjort för honom utan om vad Han gjort och gör för oss!