Uppenbarelsens ljus

Högmässa i Stensjökyrkan med dop och
ljuständning för nyfödda
Kyndelsmässodagen 2014
Stefan Risenfors
Texter
GT Mika 7:7-8
Epistel Apg 2:42-46
Evangelium Luk 2:22-40
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

Dagens episteltext från Apostlagärningarna beskriver den första kristna församlingen i Jerusalem. Det är en text som beskriver kristendom som den borde vara om vi alla ville, vågade och orkade leva ut vår tro i all dess radikalitet. Jag läser därför några rader ur den texten:
De döpta deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna… De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov.

Mot bakgrund av den texten känns syndabekännelsen minst sagt motiverad, för ingen av oss lever upp till detta ideal och inte heller Stensjöns försam­ling som helhet. Vi har alla en bit kvar till vad vi är ämnade att vara, och om fullkomlighet hade varit det enda giltiga färdbeviset på resan hem till Gud så skulle vi alla bli avslängda från tåget. Men biljetten är redan betald, så låt oss då lägga våra ofullkomliga liv i Jesu händer när vi ber och bekänner

Predikan

Vi har lyssnat till tre bibeltexter som alla på olika sätt handlar om väntan. Redan i den första raden i den första texten från profeten Mika anges temat: Jag spanar efter Herren, jag väntar på Gud, min räddare. I episteltexten om den första radikala, närmast socialistiska, församlingen i Jerusalem talas det inte direkt om väntan men samtidigt är kanske ett element av väntan den viktigaste förutsättningen för deras radikalitet. I den första kristna församlingen fanns nämligen föreställningen att Jesus mycket snart skulle återkomma till jorden, troligen under deras egen livstid. Deras väntan var ett slags akut väntan på en omedelbart förestående ny världs­ordning när Jesus kom för att ställa allt till rätta. De trodde att de levde i den yttersta tiden och då är det kanske lättare att vara radikal och hängiven. Om vi visste att Jesus skulle komma tillbaka imorgon eller möjligen till hösten kanske också vi skulle klara att sälja allt vi äger och leva i radikal egendomsgemenskap. För då skulle vår gemenskap inte vara ljum utan brinnande, brinnande av väntan och förväntan på vad som snart skulle hända!

Så kommer vi då till evangeliet och där möter vi Symeon som så alldeles uppenbart gick och väntade, väntade ”på Israels tröst” som det står i texten. ”Helig Ande var över honom” står det, och det här är en av de första gångerna den helige Ande nämns i Nya testamentet. Sådär 30 år innan den helige Ande uppenbarade sig tydligt och offentligt på den första Pingst­dagen möter vi här en man som verkar helt uppfylld av den helige Ande. Den helige Ande hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias, och i texten berättas det att han ”ledd av Anden” gick till templet just i det ögonblick då Josef och Maria kom dit med Jesusbarnet. Nu gick hans långa väntan i uppfyllelse och nu kunde han dö i frid för hans ögon hade skådat frälsningen för alla folk!

Den sista personen som vi presenteras för i evangeliet är Hanna. Hon som hade blivit änka i 20-årsåldern och nu var 84 år gammal. Det står inte om hon alla dessa år hade levt i templet men det berättas att hon nu på sin ålderdom aldrig vek från templet utan tjänade Gud både dag och natt med fasta och bön. Kanske var det ett helt liv i väntan på Messias, eller var det möjligen en mer diffus väntan som gjorde att hon höll sig i templet dygnet runt. Den väntan som stavas förväntan var ju i Israel i hög utsträckning knuten till just templet i Jerusalem – templet var brännpunkten för ett helt folks religiösa längtan och förväntan. Inte minst under tider av förtryck som nu under den romerska ockupationen. Det här påminns vi om när det i evangeliet sägs att Hanna ”tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.” Det var i templet de sam­lades – alla de som väntade på Jerusalems befrielse.

Så mycket väntan i dessa tre bibeltexter. Och en så annorlunda beskrivning av väntan än den vi är vana vid! Vi som förknippar väntan med att vänta på en buss som aldrig kommer, vänta i en kassakö som visade sig vara fel kassakö eftersom det går så oändligt mycket snabbare i kön bredvid!  Vänta i en bostadskö, i en telefonkö eller i ett väntrum på sjukhuset. Nej, väntan är knappast något som vi förknippar med positiva känslor i vardagslag. Fast det finns ett undantag som känns särskilt aktuellt idag när vi har dop i guds­tjänsten och när vi ska be för alla de barn som föddes förra året. Det finns nio månader av väntan som är på ljusårs avstånd från försenade bussar och alltför långa kassaköer: Väntan på ett barn! Och skillnaden är väl att den väntan är just en förväntan, en nyfikenhet och spänd förväntan på vem han eller hon ska visa sig vara – han eller hon som själv väntar på vad som kan finnas på andra sidan livmoderväggen.

”Uppenbarelsens ljus” är rubriken för den här söndagen. Det är ett tema som hämtats från Symeon som i sin lovsång över Jesusbarnet beskriver fräls­ningen som ”ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.” Om vi kopplar ihop ljustemat med den väntan som stavas förväntan så skulle det kunna handla om ett skepp som i mörka natten är på väg till sin hemmahamn efter en lång seglats. Man spanar intensivt efter att ljusen från hemmahamnen ska dyka upp i mörkret för över. Man spanar och man väntar för man vet att man är nära. Och så plötsligt dyker de upp – ljusen man väntat på, ljusen man längtat efter.

Eller en annan bild: Du befinner dig i en lång tunnel fast du är inte säker på att det är en tunnel, det kan också vara en mycket djup grotta. Det blir mörkare och mörkare. Du väntar och plötsligt dyker det upp – ljuset från andra änden av tunneln och du vet att du snart är ute i dagsljuset igen.

Historikern Peter Englund har skrivit en fantastisk liten essä om mörkrets historia där han påminner om hur självklart dominerande mörkret har varit innan det elektriska ljuset uppfanns. Man kan verkligen tala om en ljusets revolution för innan elljuset kom så härskade mörkret på ett helt annat sätt efter solnedgången, trots facklor och oljelampor. Därför blir ljuset som symbol så mycket svagare för oss än det var för t ex Symeon. Vi är för det mesta dränkta i ljus och vi är alltför ofta dessutom dränkta i vatten och därmed blir två av Bibelns viktigaste symboler, ljus och vatten, oerhört försvagade för oss i jämförelse med människor som levde i ett kolmörkt snustorrt ökenlandskap.

Men låt oss ändå försöka ta till oss symbolen ”Uppenbarelsens ljus” och tillämpa den på all den där väntan som vi bara finner plågsam och … onödig. Om vi återvänder till bilden av skeppet där ute i nattmörkret så kan det kräva att vi går ut ur den upplysta styrhytten och ställer oss allra längst fram i fören där inga andra ljus stör. Först när våra ögon efter en stund vant sig vid mörkret där ute kan det bli möjligt att skymta de svaga ljusen från hemmahamnen långt därframme. Tänk om vi kunde tänka på samma sätt om all den väntan som vi finner bortkastad: Som en gåva, en oväntad tids­gåva som vi fått för att hinna stanna upp och lyssna inåt och spana in i oss själva. När våra ögon vant sig vid mörkret där inne med allt bekymmer och all oro, kanske anar vi då längst inne ett litet ljus, en skymt av det ljus som Symeon skådade, det ljus som heter Kristus, det ljus som kan besegra allt mörker i våra liv. Och precis när vi är framme vid kassan så har vi kanske nått insikten att det inte finns nog mörker i hela världen för att besegra ett enda litet ljus! AMEN